I början på utredning, orolig :-/

Det kan vara PCOS.. Och det går att "fixa" till.. Allt löser sig..

Hej!
Jag och min man är i slutet av utredning ( tror och hoppas vi i alla fall).
Jag känner igen oron som du har.....Jag har varit orolig ibland och hoppfull ibland under hela utredningen...det är påfrestande att gå igenom en utredning! Jag har varit osocial och rastlös och orolig och irriterad under hela utredningen. Jag vet hur oron känns
Nu i slutet av utredingen gäller oron hur framtiden kommer bli, massor av tankar som far hit och dit.
Vår situation är lite lik er fast ändå inte....vi är "gamla"  (jag tror att många tycker att 37 är gammalt när det gäller att få barn ) men vill ändå ha barn.
Jag har också oregelbunden mens och läkaren tror att det kan vara PCO.
Som ooemilyoo skriver så kan läkarna göra mycket för att hjälpa naturen på traven om man har PCO, fast vad jag förstår så går det inte att bota...men det går att leva med och det går oftast att få barn efter vad jag läst mig till. Och ni har ju inte fått svar än, det kanske inte är PCO, den diagnosen kan ju bara läkaren ställa egentligen, så vi kanske inte ska spekulera för mycket.
Jag känner igen det du skriver om att det kan kännas märkligt att öppna upp sig för folk man inte känner...jag kan fortfarande (efter att ha hängt här FL i olika trådar om barnlängtan i flera år) tycka att det känns konstigt att sitta och skriva om min mens på ett forum...
Eftersom ni redan lämnat prover så har ni väl redan gått igenom en stor del av utredningen?
Vad har ni kvar att göra? Vi har lämnat proverna som ni lämnat och jag har genomgått äggledarspolning och lämnat infektionsprover och jag genomgick ett VUL vid första besöket, men det är nog standard. Vi väntar på svar på mannens spermaprov och mina infektionsprover.
Finns det något specifikt du är orolig för? Kan du sätta ord på det?
Även om vi kanske har olika förutsättningar på vissa sätt så är vi ju ändå i samma båt.....Kan du sätta ord på oron så kan jag försöka hjälpa till, om jag kan.

Vi är bara i början på vår utredning. Jag ringde till fertilitetsmottagningen och förklarade för dom och då skickade dom hem information och remisser på de prover vi skulle ta. Jag skulle ta blodprov och sambon spermaprov. Vi har tagit dem så nu väntare vi på samtal från dom så vi kan boka in vårt första besök.
Tycker inte alls 37 är gammalt då min sambo bara är 3 år yngre än er
Har läst mycket om just PCO och även pergotime som ska sätta igång ägglossningen.
Ja det känns väldigt märkligt att öppna sig om nått så intimt men det är riktigt skönt att skriva av sig och prata med människor som är i samma situation. Har väldigt mycket släkt och vänner runt oss som också planerar barn men där har allt funkat på en gång. Självklart så gläds man åt dom men även så känner man sig ganska avundsjuk :-/
Jag är orolig över svaret på proverna. Att de ska hitta nått fel. Att vi inte ska "funka" ihop. Hur man ska gå vidare om det skulle va så att man inte kan få barn :-/ det är så mycket som jag oroar mig över.
Men det är skönt att kunna prata med folk i samma situation.

Jaha ni fick lämna proverna först och sen ska ni gå på besök. Vi fick börja med ett besök och sen lämna prover och sen fick jag genomgå äggledarspolning. Vi väntar på svar på spermaprovet.
Jag känner igen det där med att man gläds med vänner som blir gravida och får barn men att man blir påmind om sin egen sorg och det är lätt att känna sig värdelös som inte "lyckas" med det som "alla andra" verkar lyckas med så fort dom tittar på ett par kalsonger......
Oro över proverna känner jag också igen och den går inte över förrän man fått svaren. Om det är PCO som är problemet så går det ju att försöka få igång ägglossning via tex Pergotime och jag vet flera stycken som blivit gravida med hjälp av Pergotime
Rent generellt så verkar det som att det finns mer hjälp att få om det är något "fel" hos kvinnan men OM det skulle vara problem med spermierna så kan IVF med ICSI hjälpa, så det behöver inte vara kört om det är spermierna. Om mannen har väldigt få spermier så kan de göra TESA/PESA och hitta spermier på det sättet.
Jag oroar mig också och jag har själv spenderat många timmar med google...och läst måååånga bloggar....Jag tycker att det ger lite tröst att läsa bloggar om andra i liknande situation.
Jag har läst på om IVF och äggdonation och adoption för att känna att jag "vet lite" och för att jag vill vara förbered men samtidigt gör det att jag snöar in på detta och kanske lägger jag "för mycket" tid på att tänka på sånt som kanske aldrig kommer "behövas"....Suck, detta är skitjobbigt!

Ja man känner sig riktigt värdelös ibland min syster var så när hon fick sina barn, det gick på en gång. Vi brukar skämta om det och säga att det räckte att hon tvätta hand kalsonger så vart hon med barn ibland känner man ju varför har hon det så lätt och inte jag? Vi har ju samma gener liksom :-/ ja jag nästan hoppas att det är mig det är fel på om det är nått fel.

Ja samma här, Google är min nya kompis jag känner precis lika som dig, men ältar och ältar. Tänk om det är si och tänk om det är så. Man lägger ner så mycket tid på att tänka på allt som kan va fel när det kanske inte är nått som är fel eller kanske inte så allvarligt fel iaf. Skitjobbigt är det!

Nu har vi fått tid till första besöket, precis en månad dit och jag är så nervös men ändå lättad på nått konstigt vis. Det känns liksom som det händer nått nu. Hoppas såklart att besöket blir positivt.

Hej! Känner verkligen med er. Är i samma sits, just påbörjat utredning. Eller just och just, första kontakten med kvinnokliniken/gynmottagningen var 2013-10-10. Det vi har fått göra är att han har lämnat spermaprov, provsvar har kommit och allt var okej. Jag har varit och lämnat blodprov, vid tre olika tillfällen, strax innan jul och har ännu inte fått något svar av det. På måndag (2014-01-13) är vi båda kallade på undersökning + samtal. Vad som ska hända då är jag inte helt säker på, men den här helgen är den längsta någonsin. Väntan på måndag är olidlig! Han är 28, jag är 30. Vi har inte skyddat oss på två år, och försökt aktivt i ett år. Bl.a. med hjälp av ägglossningstest. Men ingenting. Nu när man vet att hans spermier är okej så ligger ju "problemet" hos mig. Känns skönt att hitta andra i samma situation, och kanske ett forum att skriva av sig på. Det är inte så lätt att prata om det här med sina vänner, eftersom de inte kan sätta sig in i vad man går igenom. Även jag googlar och läser på forum, och ältar och funderar och tänker. Försöker att hålla modet uppe, och hoppas. Längtan efter en liten är så stor!

Igår var vi på undersökning och samtal. Jag har tydligen inte någon tillfredsställande ägglossning. Så fick utskrivet Pergotime. Tre doser. Köpte även ett gäng ägglossningstest. Så nu kör vi så fort jag får mens nästa gång. Känns SÅ bra att veta vad som är galet, och äntligen vara på gång på riktigt! Hur går det för er andra?

Jag tror inte jag kommer kunna sova natten innan vårat besök, är sjukt nervös och det är en hel månad dit :-/ ja här kan man verkligen skriva av sig, både om det är bra eller dåligt. Här får man klaga och spy ut sig men även berätta när nått går bra. Så vi kan glädjas tillsammans :) känner precis som dig att det är så skönt att prata med människor som är i samma situation :)

Vad menas med inte tillfredsställande ägglossning? Och hur går undersökningen och samtalet till, görs det mer tester?

Värst vad frågvis man är :P

Hoppas ni får ett plus snart :)