Caliin skrev 2015-04-09 18:33:58 följande:
Hur har det gått TS? Vi är i samma tankar som ni var i för över ett år sedan.
Haha, vad roligt att få läsa denna gamla tråd igen! Tänk så tankarna gick och så orolig jag var!
Allra först vill jag bara skriva att ÅHH så lycklig jag är att det tog sig den där gången!! För jag tror precis som jag skrev för över ett år sedan att om det inte tagit sig då så hade vi inte försökt igen. Men nu sitter jag här i soffan och min minsta lilla dotter snusar gott bredvid mig. 6 månader gammal och alldeles alldeles underbar!!!
Vi hade som sagt tankar på ett tredje barn väääldigt länge men vågade aldrig ta steget. Alla bebisgrejjer var sparade och det fanns egentligen inget som hindrade oss från att skaffa en trea mer än vår bekvämlighet och oro inför hur livet som tre-barnsföräldrar skulle bli. Det känns helt enkelt som att det var meningen att hon skulle komma till oss! Jag trodde ju att ÄL var över och att risken/chansen till bebis var pytteliten. Men men bebis blev det!!
Första tre månaderna av graviditeten var väldigt jobbig. Fysiskt pga illamående och psykiskt pga ångest. Hur skulle det bli? Ville vi verkligen detta? Vad hade vi gjort!!?? Inte alls den där himlastormande lyckan som när vi plussat förut. Jag blev t o m arg när jag såg plusset på stickan!! Vi pratade faktiskt om att kanske göra en abort, så jobbig var ångesten. Men vi var aldrig nära att göra det även om vi pratade om det. (mest jag, sambon ville absolut behålla) Jag blev väldigt rädd för ångesten då den påminde mig om den jobbiga perioden med förlossningsdepressionen efter mitt andra barns födelse. Tänkte att om jag mår så här redan nu hur ska jag då må efter förlossningen! Men som tur var fick jag hjälp via en mvc-psykolog.
När vi gjorde KUB-testet i v.13 så kändes det för första gången helt rätt!! Att få se det lilla miraklet i magen var precis lika häftigt som med de två första barnen. Kanske t o m ännu lite häftigare denna gång!
När sedan graviditet blev känd i bekantskapskretsen och på jobbet så kändes det ännu bättre och jag njöt verkligen av den sista halvan av graviditeten. Storasyskonen blev överförtjusta när de fick veta att en lillasyster var på väg och de väntade otåligt.
Hon föddes i början av oktober och allt gick jättebra och inga spår av någon förlossningsdepression som tur är. Storasyskonen älskar sin lillasyster och vill gärna, leka och gulla med henne. De är så stolta!
Att ha en bebis igen är så underbart! Vi myser och njuter för fullt!
Om jag ska hitta negativa saker så är det två saker som jag tycker är jobbigt med tre barn. En sak är nattningarna som kan bli lite problematiska då vi föräldrar är i numerärt underläge. Vi räcker inte riktigt till där. Allra jobbigast var de första 4 månaderna då lillan skrek på kvällarna och jag blev tvungen att amma henne hela tiden så hon var tyst och sambon fick natta de andra två. Den andra saken är att ( i alla fall för oss) det är väldigt många tider att passa och det där föräldraledighetsmyset finns det knappt någon tid till. Jag lämnar eller hämtar barn hela dagarna känns det som. Det blir inte mycket tid över till att gå på stan, fika med andra mammor, gå på babyrytmik, öppna förskolor m.m. Så jag saknar vuxenkontakt på dagarna. Vi har ju en 7 åring som går i skolan ca 8-12.45 varje dag. (och inte får gå på fritids eftersom jag är föräldraledig.) Sen har vi en 4 åring som är på dagis tre dagar i veckan 9-14. Så en vanlig dag blir först lämna på skolan 8, sen lämna på dagis 9, sen hämta på skolan 12.45 sen hämta på dagis 14 sen snabbt hem för att ordna mellis och sedan två dagar i veckan iväg igen 17 för gymnastik och dans. Nu börjar det kännas lite lättare iaf eftersom man inte måste bylsa på alla barn en massa kläder vid varje lämning/hämtning och att lillan är större och stabilare vad gäller mat och blöjbyten.
Jag hoppas mitt långa svar varit till någon hjälp! Lycka till!
Det är inte så att jag väljer mellan ett tredje barn eller en walk-in-closet. Grejen är den att min sambo och jag har lite svårt att bestämma oss om vi vill/vågar skaffa ett tredje barn. Vi har ett rum över som idag är kontor. Där har vi planer på att inreda en walk-in-closet om vi inte får fler barn. Vi har velat fram och tillbaka om ett tredje barn i snart 3 år nu och sista halvåret har det väl kulminerat. Vi är väldigt nöjda och glada över den fina familj som vi redan har med två friska underbara döttrar på 3 och 6 år. Men är ändå sugna på en liten bebis! Men även oroliga över hur det kommer påverka familjen. Senaste 2 månaderna när ägglossningen har ägt rum och vi inte försökt har jag känt mig lite, ja hur ska ska jag förklara....lite nedstämd kanske och attans att vi missade chansen. Till saken hör att min sambo precis fyllt 41 och känner att hans ålder snart börjar bli ett hinder. Jag är 34 så inge superbrådska kanske för mig....I alla fall så trodde jag ägglossningen var över (känner av den på flera olika sätt) så vi körde oskyddat igår!! och idag fick jag återigen ägglossningssymptom! Så nu är jag lite skakis och nervös för kanske kanske gror ett litet frö i mig! Har tänkt på det här hela dagen och känner att om jag nu blir gravid så var det menat! och om inte så gör vi inga fler "försök" utan då säljer vi av alla bebisgrejer och inreder walk-in-closet istället....därav rubriken..Nu blir det en lååååång väntan på mens eller plus! Bebis eller walk-in-closet och mina känslor är så upp och ner så jag tror jag kryper ur skinnet snart. Fler som varit i en liknande situation? VET inte vad jag vill!!!!! 
.
.
