Mina vuxna barn som bor hemma bråkar

Jag och min bror bråkade som fan. En dag när jag var ca 16 år slog han mig så jag fick hjärnskakning. Därefter satte min mamma och pappa upp en regel att vi inte fick prata med varandra. Det bästa som någonsin hänt för mig, haha. Sorligt men sant.

Tror inte det hjälper att sitta och dalta med din dotter utan googla upp fakta och visa att man kommer inte i klimakteriet innan man är ca 50! JÖSSES och om hon är orolig för cancer eller dylikt kanske hon ska prata med en kurator om hon är så orolig. Vad hjälper det att du är vaken?

Sen att dina barn bråkar... Vad har ni för regler? Vadå "hans polarbröd?" och "hennes mat"? 
Köper de maten själva får de väl skriva namn på grejerna och så får du lära dina VUXNA barn att man får respektera det. Köper du och din man maten är det allas mat? 

Jag håller med din man.. De beter sig helt knäppt.. de är 24 och 22 år! jösses. 

Betalar de hemma? Om inte kan det vara en bra ide att de gör det. Det kanske kan uppmuntra mer till att skaffa eget.

Min dotter hade klamydia när hon var 15 och hade då gått med det i max två månader men hon är helt övertygad om att detta nu gjort henne steril. Hon gråter så hysteriskt mycket att hon håller alla i familjen vaken så jag ser inte att det finns något alternativ en att jag ligger och håller om henne och stryker henne med handen på ryggen. Spelar ingen roll att jag går med henne till en gyn heller då hon är fullständigt övertygad om att dom säger att det inte är något fel för att göra henne glad. Sen menar hon att dom inte gjort någon riktig undersökning på hennes ägg så då vet man ju ändå inte om dom fungerar.

Det är jag som handlar maten så den som sagt att den vill ha en viss sorts bröd blir automatiskt deras egna brödpåse. Dom kan aldrig förstår att dom ibland säger att dom båda vill ha polarbröd.

Sen är när det kommer till badrumstiderna försöker jag få dom att komma överens kvällen innan om vilka tider dom ska vara i badrummet men det slutar med att den ena (inte alltid samma) struntar i det dom kommit överens om. Det gör att dom börjar bråka, någon av dom blir sena och att jag får sitta på ett möte och mina kollegor hör någon av mina barn skrika om att den ena har duschat för länge nu. Jag vet inte om det värsta är att dom skriker och bråkar om sådant här när dom för länge sen skulle ses som vuxna eller för att klockan faktiskt är runt 11-12 och dom då precis vaknat.  Blir en väldigt dålig stämning i rummet efter ett sånt samtal.

Mitt ena barn med en mer fast inkomst betalar andra men han plockar däremot aldrig undan efter sig själv i köket, han tar alltid ett nytt glas och sedan samlar han på sig tallrikar och glas i sitt rum så man till slut får gå in och hämta det i köket.

Det andra barnet betalar inget men är däremot något mer hjälpsam och diskar undan efter sig själv och handlar ibland saker hem om man frågar henne. Ibland säger hon även till Erik att "mamma har sagt att du ska gå att handla....." bara för att för att slippa undan och så blir det bråk sen när ingen har handlat när man kommer hem.

När jag var i deras ålder så bodde jag själv, jag hade jobbat ihop pengar till en egen bostadsrätt och jag hade slutat bråka med mina syskon sen långt tillbaka i tiden. Det känns som det är mitt fel att det blivit såhär men vet inte vad jag ska göra för att lösa problemet.

Okej, då förstår jag lite mer... Tror fortfarande din dotter behöver prata med en psykolog om sin oro... Låter väldigt konstigt att hon ska bli så upprörd... 

Tycker ni ska sätta er ner vid köksbordet alla i familjen och prata hur ni vill att det ska fungera.. Du och mannen kan snacka ihop er tidigare. Om polarbrödet är slut då äter man något annat. Man respekterar varandra och om dottern har gjort en matlåda till sig själv så äter sonen inte upp den. Men om det var "allas" mat så äter man något annat. Man öppnar kylen och frågar sig vad som finns, inte vad som fanns.....

Ni kan ställa krav på era barn! De är över 20 år gamla! Om sonen inte bär tillbaka sina glas, då får han inte äta på rummet. Om dottern duschar i 45 minuter så får väl hon betala vattnet! (man duschar väl inte i 45 minuter???) På morgonen ska det gå fort, speciellt när ni bara har en toalett. 

och det jag tycker är viktigast... Man ringer inte sin mamma på jobbet för att skrika över att syskonet ätit upp något man anser vara deras! Antingen kan du svara "jaha, och vad ska jag göra åt det?", "ät något annat istället" eller dylikt. Eller så skiter du i att svara...

Hej! Jag känner igen mycket av det du skriver i min egen syster som nu är 22, jag är åtta år äldre och flyttade hemifrån när jag var 19 och vi har vuxit upp under väldigt olika förutsättningar även om vi har samma gifta föräldrar och har bott i samma hus. Vet inte om päronen tappade orken lite med henne för hon behöver än idag inte hjälpa till någonting. Hon förväntar sig fullständig service av mamma dygnet runt, hon skriker och surar mot mamma hela tiden och kör med en slags känslomässig utpressning. Gör som jag säger annars pratar jag inte med dig på en vecka och det blir så jäkla tråkig stämning för alla så mamma gör precis allt hon kan för att vara till lags trots att detta leder till konflikt med pappa. Detta har resulterat i att min syster nu är deprimerad, bor hemma och gör ingenting för hon orkar knappt ta sig upp ur sängen. Det är jättesynd om henne och hon har knappt några kompisar heller. Mycket av hennes problem började med att hon blev mobbad och för att kompensera för kompisbristen blev min mamma kompis istället men hon har heller aldrig behövt lära sig att hantera motgångar. Hon har aldrig behövt lära sig att visa hänsyn ellr att tänka på andras bästa. Jag är övertygad om att hon skulle ha behövt gränser och krav mycket tidigare. Jag tror att man klarar det man måste klara, vissa växer upp utan föräldrar och blir fina människor ändå. Jag tror att din dotter kommer att klara sig även om du sätter hårt mot hårt, men hon vet att hon får som hon vill om hon gråter och skriker. Jag tycker att du ska sätta ultimatum till din son, skärp dig eller flytta! Din dotter borde du erbjuda hjälp med att ta kontakt med en kurator och sen bör du ta lite avstånd. Säg att du inte orkar mer, de är vuxna och ta in på hotell, stäng av mobilen och låt din man ta hand om allt en helg. Han lär inte acceptera de beteendet på samma sätt och då kommer kidsen inte heller bete sig lika illa. Man beter sig så illa som man tillåts även om du bara försöker vara en stöttande och snäll förälder. Detta är vanligt bland 90talister!

Herregud, har dina barn aldrig fått lära sig regler om hur man uppför sig? Tyvärr verkar det som att de aldrig har fått några gränser i livet, t ex att man äter mat i köket vid köksbordet.

Ge de t ex 3 månader på sig att skaffa eget boende. De har det ju toppen hemma hos er, bor gratis, behöver inte ta ansvar eller hjälpa till med att handla etc. 

Själv flyttade jag hemifrån när jag var 16 år och tog ansvar för mitt liv.

Flera fel här tycker jag:

1.vuxna människor som ringer mamma på jobbet och upprört klagar på sitt syskon. Vad kan du göra därifrån? Och har de ingen respekt för din arbetstid? Eller hur dina kollegor ser på dig. Och det är inte bara din hysteriska dotter som gör det.

2. vuxna människor som bråkar som tonåringar

3. du håller dig vaken på natten för att trösta din dotter som gråter hysteriskt över en osannolik katastrof. Du kommer att bränna ut dig själv över detta.

4. din dotter verkar ha stora problem och behöver professionell hjälp, ta tag i det annars kommer det att bli värre.

Ärligt talat, jag vet inte vad som har gått fel men det här kan inte fortgå. Hör du inte hur fel det är?

Som flera redan skrivit så tycker jag du ska ha ett familjemöte med dina barn, där ni diskuterar detta.  Där kan du bland annat ta upp att den mat som du eller din man köper in till hushållet är allas mat, så om matbrödet är slut  så får man äta något annat. Om dina barn vill ha mat som bara deras egen får de köpa det själv, och skriva namn på det. Om det är någon matlåda som de gör för att t ex ta med skolan/jobbet får de också skriva namn på det. De får duscha max x minuter på morgonen av hänsyn till resten av familjen, som måste få tillgång till badrummet. De får inte ringa dig på arbetet för att klaga över saker du inte kan göra något åt, utan en regel kan vara att de endast får ringa dig på arbetet om det är något akut. Du kan jämföra detta med om du skulle ringa och beklaga dig när de är i skolan/på jobbet. De får inte kasta saker på varandra, om detta sker igen kan du prata med vederbörande och säga att om detta är misshandel och om det händer igen så kommer du uppmana offret att göra en polisanmälan.

När det gäller din dotters problem så tror jag på att du hjälper henne konkret genom att t e x föreslå att hon ska ta konktakt med sjukdvården om hennes rädsla för att hamna i klimakiteriet och hennes rädsla att få olika sjukdomar.

Håller med Fanny B om mycket hon säger.

Jag hade dessutom sagt ifrån att om de ringer till jobbet pga sådan fjolligheter så lägger jag på. Dessutom hade jag lagt på luren om de då gjorde det.

Förvarning om att inom X tid skall de ha fixat eget boende, och sedan är det det som gäller. Du kan vara en stöttande mamma i bakgrunden, men du måste göra dina barn flygfärdiga. Jag har i min närhet sett hur illa det går för barn som aldrig lär sig stå på egna ben, du lever inte för evigt.

Klarar inte din dotter eget boende så måste du se till att samhället kopplas in, att utredningar görs och att hon får rätt hjälp. För som sagt var, du kan inte alltid finnas där. Alla åldras och somliga blir dessutom klena tidigt. Men om du börjar nu har du tiden att fixa detta.

Din viktigaste uppgift som förälder är inte att curla dem nu utan att se till så att de kan klara sig själva. Sedan behöver de inte klara sig själva nu, men de måste kunna det.

Och du kan inte bara kasta ut sonen, då lär han bli upprörd.

Dags att dina barn börjar betala för sig, plocka undan och tvätta själv. Sen är det dags att säga att man inte ringer dig på jobbet för skitsaker, de får de lösa själva. De beter sig som 13-åringar, ställ krav på dem, kan de inte börja bete sig som vuxna människor får de flytta.