Gravidhormoner??

Jag blev bland mycket annat upprörd över att min man andades när jag var gravid. Nu är jag ändå rätt glad över att han inte slutade med det bara för att det störde mig enormt mycket då. Jag kollade såna grejer med en vän innan jag gav mig på maken, hon bedömde om det var rimligt att vara irriterad, och sa nog oftast åt mig att jag är knäpp och gör bäst i att dölja det för honom.

Åh, graviditetshormoner kan ställa till det väldigt mycket! När jag var gravid första gången hade jag jättemånga konstiga tankar och saker för mig vilket gjorde mig jätteorolig! Allt detta konstiga försvann dock så fort min lille kille föddes! Mitt råd är att prata med din kille om hur du känner; att du stör dig på mycket men att du själv tror att det är graviditetshormoner som spökar. Så att han förstår. Avvakta och se hur allt känns efter födseln, men kom ihåg att de första månaderna kan vara ganska turbulenta de också. Amningshornoner och lite sömn kan röra till det. Att få barn är ingen dans på rosor, men klarar man sig tillsammans genom detta, så klarar man ganska mycket :) Detta är mina erfarenheter och någon annan kanske tycker helt annorlunda! Men, ge inte upp! Kramar

Den här boken är väldigt bra att läsa som gravid: http://www.bokus.com/bok/9789153434146/handbok-for-gravida-eller-allt-man-inte-kan-fraga-doktorn-om/

Boken är väldigt amerikansk men den förklarar också väldigt bra alla konstiga saker man kan uppleva som gravid. Bokens författare har varit gravid flera gånger och har gjort väldigt knasiga saker pga hormoner. Själv klarade jag mig ifrån de allra flesta men det var bra att ha läst denna iaf. Det jag kan säga är att fatta inga stora beslut nu som gravid utan att rådfråga nån du litar på. Hjärnan fungerar inte alltid normalt av hormonerna men det vet man inte själv...

Tack för era svar! Skönt att man inte är ensam om att känna såhär... Så svårt att veta när man aldrig har gått igenom det innan. Har redan sen innan ett rätt svängigt humör och nu känns det gånger 100.  
Bara ett exempel på att han borrade upp nya brandvarnare igår när jag inte var hemma, jättebra gjort av honom men blev såklart arg på honom för att han inte satte de på exakt den platsen jag hade tänkt mig. Man är så dum ibland... 

Men ska prata med honom och förklara... Så får jag hoppas att det lugnar sig snart! Eller åtminstone någon månad efter förlossningen. (Är beräknad till mitten av sommaren, många månader kvar - tålamod!!)

Ja, jag har pratat med min bästa vän som känner mig väldigt väldigt väl, och hon är säker på att det är gravidhormoner som spökar. Det är ju mycket som händer i ens kropp under en graviditet... 

Min egen erfarenhet är att gravida kvinnor inte borde få ta stora beslut själva... Det händer inte bara saker i kroppen utan även i hjärnan och inte alla är bra. Som sagt, boken visar detta väldigt väl. Hennes andra bok "Så överlever du ditt första år som mamma" är inte heller fel att läsa. Den är också extrem och väldigt amerikansk men det är skönt att ha det i ryggen, ungefär som ett "worst case scenario" :)

I början av graviditeten ville jag mest göra mig av med gubben, allt han gjorde var oerhört störande. Han andades lite för högt, han snarkade som en tok, han bet på naglarna och han smaskade så att minst hela kvarteret hörde det. Jag blev världens trotsunge, allt han gjorde skulle göras tvärtom för att jag skulle bli nöjd. För det mesta kunde jag hålla mig i skinnet men ibland brast det rejält och jag grälade medan han mest stod och flinade mot mig. Förstår honom nu såhär i efterhand men just då var det oerhört provocerande. 

Dessutom stank han skit.

Tur att det gav med sig gradvis under tiden, nu har vi sista trimestern kvar och den verkar blir rätt lugn som tur är. Tror inte han hade orkat med mig om jag fortsatte med grälandet. 

Det är nog hormoner.. jag är exakt likadan! Just nu hatar jag typ min sambo.. fast jag vet ju att jag egentligen älskar honom obeskrivligt mycket! Så håll ut ;)

Urk vad jag tyckte min sambo stank! 
kunde inte vara i närheten av honom, han fick absolut inte pussa eller krama mig där ett par veckor.. 
sen vände det plötsligt och jag kunde inte hålla mig borta från honom..! ^^ 

Jag bär vårat barn 24/7 jag har spytt flera gånger varje dag under 10 veckor, jag har enorm foglossning, jag är yr, varm, ledsen, tjock och klumpig, jag blir stucken och klämd på regelbundet och ska snart genomgå en förlossning som troligen kommer ske genom att klämma ut en ca. 3,5 kilos klump genom ett hål som ibland inte ens ett finger kommer in i (sorry för beskrivningen) 
så jag tycker faktiskt att jag har lite, lite rätt att gnälla och överdramatisera ibland ^^ 

Hej TS. 

Vad är det som gör dig sur och arg. Personligen har jag skrivit mycket dokumentationer inom relationsproblem och jag undrar ifall det kanske är så att hans beteende objektivt sätt kan kategoriseras som "spökligt". Eller bottnar problemet i dig? Har du frågat honom hur han känner? Han kanske är sur eller arg och inte nöjd hur du är mot honom, vilket gör att han inte kan ge med sig till dig? Om du försöker vara bra mot honom och möta hans behov kanske han också kan möta dig halvvägs. Det känns som att han kanske blir nervös eller osäker själv. 

Lycka till, Kram 

Det är mycket som gör mig irriterad, det kan vara hans gångsätt, hur han andas, hur han pratar med hunden, när han lämnar kvar ett glas vid skrivbordet, om han inte stänger dörren till garderoben osv. Det är bara småsaker och det är jag egentligen medveten om. Men sen känns han så oförstående och osäker! Att han uppfattas som osäker är ju egentligen inte så konstigt med tanke på att nästan allt han gör här hemma blir fel, jag går emot honom så mycket men har så svårt för att behärska mig för exakt just då när det händer att han till exempel lämnar kvar ett glas på hans skrivbord känns det som ett så enormt problem. Sen en stund efteråt förstår jag själv hur dumt det är och ber om ursäkt. Men det är så drygt att det är såhär!! 
Tänk när bebisen är hos oss, kommer jag kunna behärska mig då? Vill ju inte visa barnet en massa irritation eftersom barn känner av sånt... Gaahh... så mycket tankar och känslor som bara svämmar över! 

Lugna ner dig. Det är nog dina graviditetshormoner. tro mig. Om det var en annan man du träffade och han andades (vilket varje människa gör)...hade du känt annorlunda då? Det löses sig ska du se. När du känner att hormonerna slår till så drar du på dig jackan och går på en promenad och tar lite luft, sen kommer du hem och så ska du se att humöret kan bli lite bättre. Det är inte bara fysiska skador som uppstår, utan ens psyke blir också påfrestat och plågat. 

Kram