Egna barn och andras ungar?

Ta ett steg tillbaka då och sluta vänd ut och in på dig själv om du känner dig ouppskattad. 

Hur gamla är barnen och hur länge har du funnits med?

Åhh vad ledsen jag hade blivit om det hänt mig. Förstår dig verkligen. Hur ställer sig mannen till det hela? Är han noga med att påtala till barnen att NI är en familj allihopa?

vad  säger pappan då?

Låt pappan ta ansvaret för barnen då. Du kanske inte känner att du "är förälder" men barnen kanske uppfattat det så.

Barnen har väl snarare INTE uppfattat det så eftersom dom anser att ts inte ens tillhör familjen.

Helt galet, lider med dig ts. Jag hade blivit oerhört ledsen.

Barnen är 8 och 11 år, och jag har känt de i två år men officiellt har jag och deras pappa varit ett par i lite över ett år. Min sambo förstod hur ledsen jag blev och pratade med barnen om det är med kärnfamilj och våran "familj". Båda barnen förstod att jag hade blivit ledsen även om jag bara tog en promenad med hunden. Men det handlar ju inte om att de ska må dåligt över det, de känner som de gör. Och jag som vuxen har också känslor. Deras pappa är noga med att prata om oss som familj och är jättebra på att få med mig och tillåta mig att komma in i deras liv. 

Mitt stora problem i det hela är att jag älskar att vara en del i ett sammanhang, att få ta hand om barnen och skämma bort med goda middagar och tända ljus tills de kommer hem allihopa. Jag ser att barnen behöver struktur och någon som hjälper de att visa hur man ska plugga till prov och lära de att ta ansvar för sina husdjur mm. Så jag vill inte bara strunta i allt heller, utan jag vill bara så gärna höra till. 

Många frågar mig hur jag kan lägga så mycket tid på andras barn, men för mig handlar det inte om att jag nödvändigtvis måste ha egna barn. Jag behöver inte vara bäst för någon, att barnens mamma är bäst förstår jag - för det är min mamma också - och trots att hon behandlar mig väldigt illa, så uppmuntrar jag alltid barnen att ringa henne och hälsa på om det är så att de saknar henne. 

Men hur jag än vänder mig har jag ändan bak. Det kanske är så att för att ha en familj på riktigt måste jag skaffa egna barn? Eller acceptera att i slutänden är man ensam oavsett vad och hur man gör. 

Min sambo jobbar kväll och snart kommer barnen hem från skolan, har inte pratat med de sen igår då det hände. Och jag gruvar mig för att de ska komma hem. I huvudet får jag otaliga planer om att åka bort några timmar och skjuta på det oundvikliga. 

Det här är verkligen skit! :(

Då är du i barnens värld ganska ny. Tror inte barnen menade något illa, men jag förstår som sagt verkligen att du blev ledsen.

Känns bra att höra att din sambo/pappan är vettig och direkt pratade med barnen.

Förhoppningsvis har barnen fått sig en tankeställare och det kanske behövdes. Med tiden kommer dom se dig som en naturlig del i familjen även om dom inte gör det ännu.

Jag hoppas ni inte lät den äldsta ta med datorn till sin mamma? Hur ofta är barnen hemma? Varannan vecka?

Förklara mig lite dåligt. Barnen kanske känner att ta ändå har en "föräldraroll" även att hon inte menar det så och dom vill kanske inte det. Och att säga detta om fotot var ett sätt för barnet att påpeka det.

Barnen är hos sin mamma varannan vecka och hos oss varannan. Vissa saker låter vi de bestämma själva över vad de vill ta med och inte, andra säger vi stop eftersom vi helt enkelt inte har råd att köpa nytt hela tiden när det hamnar hos deras mamma. 

Det kan ju vara så att barnen känner det som att jag har tagit en föräldraroll. Jag tar stort vuxenansvar och för de kanske det är samma sak. Ett exempel är läxorna. Deras mamma hjälper de tyvärr inte att klara skolan eller visa hur man gör när man har prov på 20 sidor, utan då sitter de sista kvällen när det är sovdags i full panik. (De ringer och säger god natt varje kväll när de är hos den andra föräldern) Det är inte konstigt att det inte går så bra i skolan mellan varven om man säger så... Deras pappa jobbar ofta kvällar och på våra veckor är det ju mig de är med när han jobbar.

Jag vill att alla barn ska ha det bra och jag vill vara en bra vuxen förebild oavsett vems barn det är. Jag vill hjälpa alla barn jag kan med det jag kan. Och jag hoppas att om jag får barn, att det finns många andra vuxna som lär mina barn allt de kan.