Anonym (koko)

Äldre 13 Jan 09:56

16 svar

Indraget körkort pga psykisk sjukdom/personlighetsstörning?

Jag har nyligen tagit körkort. Det är något som jag har kämpat på i ett flertal år, och nu i år så satte jag det! Är helt överlycklig, att jag klarade av någonting som jag trodde var helt omöjligt för min del.

I alla fall... Jag ska upp till allmän psyk om några veckor, och göra något som heter bedömningssamtal. Har aldrig varit till psyk förut, så vet inte vad det är. För att ta det från början: Jag gick in i väggen i November förra året. Orkade ingenting! Var sjukskriven i några veckor, men mår idag bättre, och har nu gått tillbaka till jobbet som ligger på 75 %.
Under min sjukskrivning bad jag min husläkare remittera mig upp till psyk. Hon tyckte inte det behövdes, om jag ville "prata" av mig, så kunde jag gå till vårdcentralens kurator som skulle vara sååå bra! (Jag har gått till den här "sååå duktiga" kuratorn ett ex antal gånger tidigare, men fann inget förtroende för henne.)

Läkaren remitterade mig upp till psyk efter en del tjat från min sida. Jag misstänker att jag har någonting. Exakt vad, vet jag inte... Jag misstänkte först något inom autism-spektrum, men det föds man ju med. Problemen som jag har uppstod under tidig vuxen ålder (18-19 år). En av mina symptom är: Jag är väldigt paranoid, och tar ofta saker och ting personligt. Dessutom väldigt känslig för kritik. Om någon t.ex. har en dålig dag och är irriterad eller ledsen, så tror jag att jag är syftet med att personen är irriterad eller ledsen. Jag tar ofta på mig skulden på saker. Jag har väldigt svårt att lita på folk, och har inga vänner alls. Hade ett fåtal vänner för några år sedan, men har brutit med dom allihopa för att jag inte kan lita på dom och är rädd att dom ska använda saker emot mig i onda syften. Är även helt övertygad om att allt och alla pratar bakom min rygg, nu vet jag inte om det är så, eller ren inbillning.

Ibland, men inte alltid, så kan jag även ha konstiga tankar om att vara avfilmad av någon "övermäktig" som sitter och stirrar på mig, så jag är väldigt, väldigt noggrann med det jag gör, både på jobbet och hemma, för att jag är rädd att jag ska få skäll eller kritik. I vissa fall, men inte alltid, så tror jag att folk även kan höra mina tankar. Som på jobbet t.ex. och jag sitter i min "egna" värld med tankar och fantasier, kan jag få för mig att någon kollega står och stirrar på mig, som dom har hört varje del av mina tankar. Låter jag helt schizo?!!

I min familj (mamma, pappa, syskon, mor och farföräldrar) finns det personer med både asperger, autism, utvecklingsstörningar, bipoläritet, narcissistisk och anti-social personlighetsstörning och schizofreni.
Gott och blandat, liksom...

När jag var 13 år så sattes diagnosen lindrig mental retardation (lindrig utvecklingsstörning) på mig, vilket jag tror var en feldiagnos. Jag placerades från en vanlig skola till en särskola. Jag klarar mig som vem som helst ute i samhället. Har egen bostad, ett eget jobb som jag haft i 5 år, är gift och har tre stycken fantastiska barn, och jag tycker jag klarar av det alldeles utmärkt!

Hur som helst, det jag vill komma fram till är OM det skulle sättas en diagnos på mig på psyk, finns det risk att få körkortet indraget då? Finns det någon med erfarenheter i detta ämne?

På Transportstyrelsens hemsida står det såhär:

Psykiska sjukdomar och störningar:

Schizofreni, bipolär (manodepressiv) sjukdom, allvarliga personlighetsstörningar och annan psykisk sjukdom eller störning kan utgöra hinder för att du ska få ha körkort. För att kunna ge klara besked om vad som gäller dig måste din sjukdomsbild bedömas med tanke på eventuella trafikrisker. Oftast krävs intyg från en läkare med specialistkompetens i psykiatri.

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 10:57

#1

Ingen...?

Fjärilslarv

Äldre 13 Jan 11:04

#2

Vad är din fråga egentligen? Jag känner många med t ex ADHD som har körkort. Deras psykläkare har intygat att de kör trafiksäkert.

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 11:08

#3

Min fråga är följande: finns det någon som har blivit av med körkortet när dom har fått en psykiskt diagnos/störning? ADHD var inte frågan om, för det är neuropsykiatrisk diagnos. Det jag pratar om är bipolär, personlighetsstörningar, tvångssyndrom, depression, etc, etc...

Fjärilslarv

Äldre 13 Jan 11:09

#4

Anonym (koko) skrev 2014-01-13 11:08:35 följande:

Min fråga är följande: finns det någon som har blivit av med körkortet när dom har fått en psykiskt diagnos/störning? ADHD var inte frågan om, för det är neuropsykiatrisk diagnos. Det jag pratar om är bipolär, personlighetsstörningar, tvångssyndrom, depression, etc, etc...

ok men några av dem med adhd som jag känner har också högfungerande autism och nej de har inte fått sitt körkort indraget.

Anonym (kanske)

Äldre 13 Jan 11:10

#5

Du låter inte tillräckligt utredd av psyk iaf, av det som beskrivs i ts. Hur gick det egentligen till att du blev gift, eftersom du nu inte har några vänner? Han maken måste ju ändå märka av dom här dragen hos dig också.

Ang körkortet, tror att en läkare måste skriva ett utförligt utlåtande om din psykiska status som dom på Trafikverket får läsa.

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 11:11

#6

Fjärilslarv skrev 2014-01-13 11:09:51 följande:

ok men några av dem med adhd som jag känner har också högfungerande autism och nej de har inte fått sitt körkort indraget.

Ok. Tack så mycket för ditt svar i alla fall.

Fler?

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 11:13

#7

Anonym (kanske) skrev 2014-01-13 11:10:32 följande:

Du låter inte tillräckligt utredd av psyk iaf, av det som beskrivs i ts. Hur gick det egentligen till att du blev gift, eftersom du nu inte har några vänner? Han maken måste ju ändå märka av dom här dragen hos dig också.

Ang körkortet, tror att en läkare måste skriva ett utförligt utlåtande om din psykiska status som dom på Trafikverket får läsa.

Hur det gick till när jag och min man träffades? Eller hur menar du nu?

Anonym (kanske)

Äldre 13 Jan 11:29

#8

Anonym (koko) skrev 2014-01-13 11:13:06 följande:

Hur det gick till när jag och min man träffades? Eller hur menar du nu?

Ja, precis det undrade jag över. Om nu inte har några vänner undrar jag hur du kan ha en man öht. Tycker det är lite fascinerande, har sett flera andra som inte har några vänner men som ändå lyckats få en man. Blir lika nyfiken varje gång över hur det går till.

Men som sagt, har din man verkligen inte sett dom här dragen hos dig alls?

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 11:34

#9

Anonym (kanske) skrev 2014-01-13 11:29:24 följande:

Ja, precis det undrade jag över. Om nu inte har några vänner undrar jag hur du kan ha en man öht. Tycker det är lite fascinerande, har sett flera andra som inte har några vänner men som ändå lyckats få en man. Blir lika nyfiken varje gång över hur det går till.

Men som sagt, har din man verkligen inte sett dom här dragen hos dig alls?

Jo, min man har sett dom här dragen hos mig. Dom här dragen var väl inte lika illa som dom är idag, utan dom har utvecklats sen jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder. Men han tar mig för den jag är, även fast jag är lite speciell, så säger han att han ändå ser den vackra sidan i mig också. Även fast vi är varandras motsatser i princip.

Jag och min man träffades på en internet sida. Hur kommer det sig att du tycker att det är konstigt?

Anonym (kanske)

Äldre 13 Jan 12:19

#10

Anonym (koko) skrev 2014-01-13 11:34:24 följande:

Jo, min man har sett dom här dragen hos mig. Dom här dragen var väl inte lika illa som dom är idag, utan dom har utvecklats sen jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder. Men han tar mig för den jag är, även fast jag är lite speciell, så säger han att han ändå ser den vackra sidan i mig också. Även fast vi är varandras motsatser i princip.

Jag och min man träffades på en internet sida. Hur kommer det sig att du tycker att det är konstigt?

Det jag tänker på är att om man nu lyckats stöta bort andra människor, då kan det vara nåt med den som är kvar.

Min egen erfarenhet av kritikkänsliga eller lätt paranoida människor att det är väldigt............svårt att vara vänner med dom! Man kan inte säga eller göra något man normalt skulle kunna med andra människor, för rätt var det är kommer det nåt från ingenstans, nåt som dom har tolkat konstigt eller fått för sig att det handlat om dom. När man har talat om nåt helt annat. Liksom jobbigt att behöva använda silkesvantarna hela tiden. Oavsett vad man säger o gör kan dom inte lita på en.

Om personen ifråga har självinsikt vet hon att inte säga dom där sakerna, även om hon tänker på det.

Men spontant i ditt fall tänker jag på antingen lite borderlinedrag (svårt att lita på folk, att alla människor är onda), eller kanske början på inte schizo men psykos (att nån sitter o filmar dig o att nån kan höra dina tankar). Är det samma med barnen o maken, att dom skulle filma dig eller vara opålitliga?

Anonym (Chaufför)

Äldre 13 Jan 12:40

#11

Vänd det så här. Det är ett bedömningssamtal som du skall till, där ni skall komma fram till om du har behov av hjälp från psyk. Efter det blir det säkerligen utredning och behandling. Det innebär att du har många tillfällen att fråga om hur det ligger till med körkortet i just ditt fall. Ja just det, du är unik och har helt unika förutsättningar vilket gör att det är svårt att säga något inget specifika fallet. Sedan har vi faktumet att du tagit körkortet, jag tolkar det som att du höll på med det under en relativt lång tid och med många körlektioner. Det innebär att körläraren bör ha lärt känna dig och din körstil ganska bra och bedömt att du kan hantera de flesta situationer som uppstår i trafiken. Det innebär att du i övningsbilen inte visat ett beteende som bedöms riskfyllt i trafiken. Jag känner att det bästa du kan göra är att gå till mötet utan oro utan med förhoppningen att du kan få den hjälp du kommer att behöva.

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 12:46

#12

Anonym (kanske) skrev 2014-01-13 12:19:40 följande:

Det jag tänker på är att om man nu lyckats stöta bort andra människor, då kan det vara nåt med den som är kvar.

Min egen erfarenhet av kritikkänsliga eller lätt paranoida människor att det är väldigt............svårt att vara vänner med dom! Man kan inte säga eller göra något man normalt skulle kunna med andra människor, för rätt var det är kommer det nåt från ingenstans, nåt som dom har tolkat konstigt eller fått för sig att det handlat om dom. När man har talat om nåt helt annat. Liksom jobbigt att behöva använda silkesvantarna hela tiden. Oavsett vad man säger o gör kan dom inte lita på en.

Om personen ifråga har självinsikt vet hon att inte säga dom där sakerna, även om hon tänker på det.

Men spontant i ditt fall tänker jag på antingen lite borderlinedrag (svårt att lita på folk, att alla människor är onda), eller kanske början på inte schizo men psykos (att nån sitter o filmar dig o att nån kan höra dina tankar). Är det samma med barnen o maken, att dom skulle filma dig eller vara opålitliga?

Borderline? Hm. Vill inte verka fördomsfull eller så, men har inte borderline personer ofta ett självdestruktivt beteende? Eller det kanske man inte måste ha? Jag har mer tänkt åt paranoid personlighetsstörning, åt det hållet ungefär.

Psykos hade en släkting till mig. Det var väldigt skrämmande! Han hade helt sjuka vanföreställningar och hallucinationer bland annat. Det slutade med självmord för hans del, tråkigt nog.

Jag har väldigt svårt och lita på folk och fortsätta ha personer runt omkring mig, men det innebär inte att jag ständigt vill vara ensam. Ofta så saknar jag kontakt med någon annan, att ha någon jämnårig att prata med. Men med vem? Vem kan jag lita på? Och jag har ju inga speciella intressen överhuvudtaget.

Barnen "misstänker" jag aldrig, men ibland min man. Men då kan det vara andra saker som att han är otrogen, helt utan anledning.

Anonym (kanske)

Äldre 13 Jan 13:11

#13

Anonym (koko) skrev 2014-01-13 12:46:34 följande:

Borderline? Hm. Vill inte verka fördomsfull eller så, men har inte borderline personer ofta ett självdestruktivt beteende? Eller det kanske man inte måste ha? Jag har mer tänkt åt paranoid personlighetsstörning, åt det hållet ungefär.

Psykos hade en släkting till mig. Det var väldigt skrämmande! Han hade helt sjuka vanföreställningar och hallucinationer bland annat. Det slutade med självmord för hans del, tråkigt nog.

Jag har väldigt svårt och lita på folk och fortsätta ha personer runt omkring mig, men det innebär inte att jag ständigt vill vara ensam. Ofta så saknar jag kontakt med någon annan, att ha någon jämnårig att prata med. Men med vem? Vem kan jag lita på? Och jag har ju inga speciella intressen överhuvudtaget.

Barnen "misstänker" jag aldrig, men ibland min man. Men då kan det vara andra saker som att han är otrogen, helt utan anledning.

Ja, bordeline kan jag ha fel i förstås. Vet inte om du är självdestruktiv i övrigt? Men tror det finns nåt som heter känslomässigt instabil personlighetsstörning, googla runt. Låter som det skulle kunna vara nåt sånt.

Hur menar du annars det här med att lita på? Vad är det som den andre ska säga, göra o inte osv. Man vet ALDRIG i förväg om man kan lita på nån f ö.

Iaf vid det här bedömningssamtalet tror jag det är viktigt att du talar om precis dom grejerna du skrivit om här, de mest pinsamma sakerna m a o. För att dom ska kunna hjälpa dig på bästa sätt, med behandling, medicin osv. Annars kommer det här fortfarande ligga kvar under ytan o gnaga.

Som sagt det är viktigt att dom får veta att du tror nån sitter o filmar dig o att folk kan "höra" dina tankar (vanföreställningar). Det kan vara tecken på begynnande psykos, o då är det viktigt att kunna sätta in rätt förebyggande behandling. Så det inte blir som med din släkting (förhoppningsvis), närstående får ibland utbildning i att hantera det o känna igen förestående tecken.

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 13:32

#14

Anonym (kanske) skrev 2014-01-13 13:11:05 följande:

Ja, bordeline kan jag ha fel i förstås. Vet inte om du är självdestruktiv i övrigt? Men tror det finns nåt som heter känslomässigt instabil personlighetsstörning, googla runt. Låter som det skulle kunna vara nåt sånt.

Hur menar du annars det här med att lita på? Vad är det som den andre ska säga, göra o inte osv. Man vet ALDRIG i förväg om man kan lita på nån f ö.

Iaf vid det här bedömningssamtalet tror jag det är viktigt att du talar om precis dom grejerna du skrivit om här, de mest pinsamma sakerna m a o. För att dom ska kunna hjälpa dig på bästa sätt, med behandling, medicin osv. Annars kommer det här fortfarande ligga kvar under ytan o gnaga.

Som sagt det är viktigt att dom får veta att du tror nån sitter o filmar dig o att folk kan "höra" dina tankar (vanföreställningar). Det kan vara tecken på begynnande psykos, o då är det viktigt att kunna sätta in rätt förebyggande behandling. Så det inte blir som med din släkting (förhoppningsvis), närstående får ibland utbildning i att hantera det o känna igen förestående tecken.

Ska kika på det där med borderline i alla fall. Alltså, det handlar inte om folk som jag inte känner eller dom som jag inte träffat tidigare. Numera, som sagt umgås jag inte med människor, förutom min familj då, men t.ex. mina kollegor som jag arbetat ständigt med i fem år. Dom litar jag inte på. Jag tänker alltid på vad jag inte ska säga, så att det inte ska användas emot mig. Vi arbetar bra ihop, just det är inget problem, men den här "umgängesgrejen" funkar inte...

Jag blir lite orolig när jag tänker på om det KAN vara nåt så allvarligt som psykos. Jag menar... Låser dom in en på sluten vård då? Kan socialen kopplas in, med tanke på mina barn?

Anonym (kanske)

Äldre 13 Jan 14:37

#15

Anonym (koko) skrev 2014-01-13 13:32:07 följande:

Ska kika på det där med borderline i alla fall. Alltså, det handlar inte om folk som jag inte känner eller dom som jag inte träffat tidigare. Numera, som sagt umgås jag inte med människor, förutom min familj då, men t.ex. mina kollegor som jag arbetat ständigt med i fem år. Dom litar jag inte på. Jag tänker alltid på vad jag inte ska säga, så att det inte ska användas emot mig. Vi arbetar bra ihop, just det är inget problem, men den här "umgängesgrejen" funkar inte...

Jag blir lite orolig när jag tänker på om det KAN vara nåt så allvarligt som psykos. Jag menar... Låser dom in en på sluten vård då? Kan socialen kopplas in, med tanke på mina barn?

Ok, låter som stor inre osäkerhet iaf. Psykos, jaa där vet jag för lite. Om det vore jag skulle jag ringa runt anonymt till socialkontoren o höra efter hur dom gör i dylika fall, nåt liknande med olika behandlingsställen.

Sluten vård kan det nog bli temporärt vid aktiv psykos, men du menar om det skulle bli konstant? Familjeenheten på soc kan nog kopplas in, ja, men mest för att att jobba med hur man kan hjälpa familjen i stort.

Antog du är rädd att soc kommer ta barnen ifrån dig? Om dom i samarbete med psyk kommer fram till att du är en fara för dig själv eller dina barn så kan du hamna på psyk en tid (eller att barnen tillfälligt omplaceras). Kanske familjen kan få avlastningsstöd o stödperson, boendestöd också. Beror ju också på hur aktiv o engagerad maken är i allt? Om han har jobb, har ansvar för barnen, egna t ex alkoholproblem eller nåt?

Medicinering, uppföljning, samtalsbehandling, medicin, uppföljning igen, soc o psyk i samarbete för att hjälpa familjen så gott som möjligt. Så brukar det se ut, ungefär.

Anonym (koko) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 17:03

#16

Anonym (kanske) skrev 2014-01-13 14:37:20 följande:

Ok, låter som stor inre osäkerhet iaf. Psykos, jaa där vet jag för lite. Om det vore jag skulle jag ringa runt anonymt till socialkontoren o höra efter hur dom gör i dylika fall, nåt liknande med olika behandlingsställen.

Sluten vård kan det nog bli temporärt vid aktiv psykos, men du menar om det skulle bli konstant? Familjeenheten på soc kan nog kopplas in, ja, men mest för att att jobba med hur man kan hjälpa familjen i stort.

Antog du är rädd att soc kommer ta barnen ifrån dig? Om dom i samarbete med psyk kommer fram till att du är en fara för dig själv eller dina barn så kan du hamna på psyk en tid (eller att barnen tillfälligt omplaceras). Kanske familjen kan få avlastningsstöd o stödperson, boendestöd också. Beror ju också på hur aktiv o engagerad maken är i allt? Om han har jobb, har ansvar för barnen, egna t ex alkoholproblem eller nåt?

Medicinering, uppföljning, samtalsbehandling, medicin, uppföljning igen, soc o psyk i samarbete för att hjälpa familjen så gott som möjligt. Så brukar det se ut, ungefär.

Ursäkta min fråga, men hur vet du allt detta? Arbetar du inom psykiatrin? Eller gissar du bara?

Som svar på dina frågor om min man, har han inga problem med att ta sitt ansvar, han har ett jobb och är dessutom nykterist. Har aldrig sett honom dricka alkohol.

Indraget körkort pga psykisk sjukdom/personlighetsstörning?

INNEHÅLL