Någon som har en förälder som är bipolär?

Min mamma är bipolär och jag letar också efter någon att prata med.
Jag är 20 och bor hemma, skriv pm :)

Jag är väl i en liknande situation. Min mamma har ingen fastställd diagnos, men något lider hon av. I perioder, tyvärr alldeles för korta, har min barndom varit bra, men sen helt plötsligt vändes hela situationen och det blev fruktansvärt hemskt.

Har du lust att berätta mer? Min mamma kan bli helt galen och skrika och gapa i timmar för ingenting. Hon är oftast på dåligt humör inför kärnfamiljen men så fort andra är runt oss så är hon som en ängel, glad och trevlig mot dom men så fort dom tittar bort så blir kärnfamiljen utskälld för något helt ofattbart. Hon kan aldrig ha fel. Aldrig! Och vi kan inte säga något som är tvärtemot vad hon tycker för då tar det hus i helvete. Man måste hålla med henne om allt annars får man veta att man lever. Hon vill aldrig göra något och det är alltid så synd om henne och vi är den värsta familj man kan tänkas ha och listan blir lång... Ja, det var lite av hur hon är.

Du har inte lust att skriva här?

Det kan inte vara så att din mamma lider av borderline?
Tänkte mest på det du beskriver att hon aldrig kan ha fel och jag antar att allt alltid är någon annans fel. Det är extremt vanligt att de vänder all ångest mot de nära och kära, medan de håller skenet uppe för utomstående.
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=236&Borderline

Har vi samma mamma? :S

Nja, din mamma kan såklart vara bipolär men på det du skriver här så är det inget som jag tycker är typiskt för en bipolär. En bipolär person är i olika faser, antingen i den maniska där man är mycket energisk, har stora planer, ska göra en massa och börjar en massa men slutför sällan något. Ingenting verkar omöjligt och man är ofta "uppåt" men gör ofta saker som är destruktiva även om de inte inser det själva, de kör nästan slut på sig själv. Sen tar den depressiva perioden över och då är man tvärtom, allt är svart, man blir deprimerad ofta så djupt att man får självmordstankar, självskadebeteende är inte ovanligt, man orkar ingenting i princip och tar inte hand om sig själv alls.

Att vara på dåligt humör inför de närmaste men vara glad och trevlig inför andra är inget som en bipolär ägnar sig åt pga sjukdomen. Då är hon så i alla fall liksom, det är det ju många friska som är.

Att aldrig kunna ha fel eller åtminstone inte erkänna det känns mer narcissistiskt, att hon har en grandios personlighet, manipulativ, kanske brist på empatisk förmåga. Möjligen borderline-personlighet.

Jag har funderat på om min mamma lider av borderline, då hon stämmer in på många punkter. Men hon är inte självmordsbenägen (som tur är).

Det behöver de inte vara.
Jag får inte ihop det med bipolaritet, det du beskriver och det är mer typiskt att ta ut det på sina närmaste vid en borderlinepersonlighet och minsta motgång kan få det att bli en totalkatastrof.
Manipulativa drag där alla tassar på tå för att inte den med borderlinepersonlighet att gå i taket och ömsom änger och ömsom hot när familjen eller partners inte orkar mer hör till vardagen.

Lite som att ständigt befinna sig mitt i ett minfält för anhöriga, du vet inte när det smäller.

min mamma har bl.a bipolär diagnos och mycket av hur du beskriver din mor stämmer överens med min egen. hon tar inget ansvar för saker hon gör och/eller säger och allt är alltid alla andras fel. i sina maniska perioder har hon alltid haft mycket självmordstankar. alltid tyckt synd om sig själv och tar mer än gärna på sig offerkoftan.