Att vara "bonusmamma" när man ogillar barn...

Om du inte lärt dig i alla fall hålla av ett barn som varit del i ditt liv sedan hon var 2 på ett år, så ser jag inte heller att det kommer att ske. Tycker att du bör berätta för pappan att du känner avsmak för hans lilla barn. Det är information han behöver ha. För att varken försätta dig eller flickan i olämpliga situationer.

Kan det vara så att det är för att hon bara är 3? Ju äldre de blir desto roligare' för dig att umgås med kanske? Eller tycker du sämre om det barnets mamma?

Sambon vet mycket väl om hur jag känner och han accepterar att jag inte vill ta något större ansvar för främst den lilla då.. Jag vet inte vad du menar med "olämpliga situationer" men det händer ju att jag passar henne när sambon jobbar osv, handlar ju inte om att jag är ett monster som misshandlar henne utan snarare att jag ser det som ett jobbigt moment och flickan känner ju såklart av detta på något plan (skulle jag tro??)

Kan mycket väl hända Då jag inte gillar barn sådär allmänt så är det klart det är lättare att tycka om ett lite äldre barn som jag kan diskutera med och göra saker som är roliga även för mig. Barnens mammor har jag inget emot som så - har inte träffat dem och diskuterat med dem heller på det viset så jag skulle kunna uttala mig.. Sambon däremot har en del problem med den yngre flickans mamma men inte så att hon skulle "ställa till det" för mig på någit vis..

Ok. Tja ge det tid då Det kanske kommer.

Eller så får du helt enkelt härda ut de gånger de är hos er, det är ju ändå inte så mycket. Min man har sina barn största delen av tiden och jag verkligen hatar det. Skulle vara obeskrivligt skönt om de var så sällan som ni har dem, då kunde jag tycka det ger mer än det tar, som det känns nu.

Svårt. Tycker ungefär samma som du.Jag gillar verkligen inte heller barn och speciellt inte yngre. Jag har valt att inte skaffa barn själv. Men jag hade faktiskt som nån slags gräns när jag blev singel att INTE ens börja träffa någon med barn under skolåldern. De behöver passas för mycket och är för osjälvständiga.

Sen är det väl som man säger, små barn, små problem, stora barn, stora problem. Sambons tonåringar (som fortfarande bor varannan vecka) är inte helt enkla heller, men de rår sig själva på ett helt annat vis och ffa hans son blir trevligare ju större han blir.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att jag faktiskt tror att det är svårt. Har du inte blivit det minsta förtjust i det lilla barnet nu tror jag inte du kommer bli det heller. Hon är ju liksom ett litet barn ganska många år till. Om det ÄNDÅ känns som en acceptabel situation kan bara du själv svara på. Är det bara varannan helg kan det kanske funka, för så väl dig, som barn, som pappa.

Tack för era svar! Jovisst härdar jag ut - så länge det bara är varannan helg är det ingen katastrof för mig även om det är en sten i skon så att säga... Däremot så är jag en såpass empatisk person att jag gärna skulle VILJA vara den där fantastiska bonusmamman och tycka om henne på riktigt, framför allt för att inte förstöra hennes liv på något sätt.. För som sagt även om jag aldrig är elak eller gör något respektlöst mot henne så vet jag att hon märker att jag är "kylig" - t.ex. när en kompis till mig kom på besök (hon älskar barn) så var bonusen genast framme hos henne och skulle sitta i famnen osv, vilket hon inte gör med mig. Så de snappar nog lätt upp även små signaler. Jag har ju hoppats att jag skulle lära mig tycka om henne men som sagt, ett år och ingen förändring, låter inte riktigt sannolikt..

Mitt råd är, efter 7 års erfarenhet att nej, det är inte värt att stanna.
Luftslottet jag byggt upp med "det blir bättre" försvann. Eller mer fanns aldrig.
Det var bara en evig kamp om att överleva och hitta ett fungerande förhållningssätt.
Nya problem uppstod hela tden när de gamla väl var lösta.
Så för din egen skull, finn någon som inte har barn.
För din egen inre frids skull.
Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden och gjort allt ogjort skulle jag.
Nu finns två gemensamma barn med i bilden och jag kommer alltid på ett sätt vara fast i det träsk jag stått i under så många år.
Jag älskar våra barn, skulle dö för dem.
Däremot önskar jag att de hade haft en annan pappa, en som inte hade barn sedan innan så vi hade sluppit allt som varit då det var enorma problem från och till. Emellanåt funkade det bra, annars hade jag aldrig stannat men sedan kom det, smäll efter smäll i hjärtat att jag gjort fel... Jag kände det hela tiden men jag VILLE inte känna så jag sköt undan det. "Det blir bättre"...
Tja.
Allt är relativt.
Nu står jag här, förvisso med två underbara ungar men ändå.
Familjen sprack och det är faktiskt bara pga att pappan hade barn sedan innan.
Problem och slitningar som aldrig hade uppkommit ifall det inte hade varit så.
Så snälla...
Gör inte mitt misstag.
För din egen skull.

försöker citera, men det går inte...

det jag undrar är hur det kommer sig att din sambo jobbar vid de få tillfällena som hans lilla dotter kommer till honom?
varannan helg är hon hos er skriver du
verkar ju knasigt att han jobbar då och överlåter ansvaret till en person som inte gillar hans barn.
hur tänker han där?
för övrigt skulle jag knappast kalla mig "bonusmamma" när barnen är där så sällan
tur för dig för övrigt