Utmattningssyndrom i flera år?

Att du haft det i flera år är nog en omöjlighet, däremot finns ju inget som säger att du inte har det nu. Jag själv klarade mig i knappt 1 år efter jag sökte för mina besvär, (fick då svaret av läkaren att de inte sjukskrev för att man var trött) tills jag försökte ta livet av mig första gången. 

Det är nu 4 år sedan och jag är ännu inte frisk

Det trodde nog jag också men tittar man på hur kriterierna för utmattningssyndrom ser ut så har jag haft det i flera år. Gått "in i väggen", försökt igen, gått in i nästa vägg osv. Jag har också fått svaret att man inte vill sjukskriva.

Jag är, märkligt nog, inte deprimerad, vilket antagligen är anledningen till att man inte riktigt tar mig på allvar. Men har fysiska, ganska rejäla stressymtom, kognitiva svårigheter, stresskänslig osv. 

Du måste ju till att börja med uppsöka en läkare! Och vara helt ärligt med hur du mår, hur länge, skriv ner alla symptom så du kommer ihåg osv! 

Jag har varit på väg mot en utmattning, med stadig takt i flera års tid. Inser jag nu i "efterhand" när jag sitter mitt i skiten.. 

Har haft värkproblematik i måånga år, ignorerat min kropp totalt och kört i hundrafemti blås hela tiden... Pressat mig till max fast orken varit slut för länge sen... 
Förra hösten, ja eller hösten -12 fick jag äntligen träffa en läkare som tog min värk på allvar, har alltid fått höra att "dina prover är jättefina, det är inget fel på dig" fast jag haft sån värk att jag suttit och gråtit för mig själv... 
Efter många om och men, konstateras det att jag har fibromyalgi... Jag vägrar erkänna för mig själv att jag är en person med nån jävla diagnos... Kör på i samma fart, fast kroppen protesterar på alla tänkbara sätt - jag var sjuk flera dagar varenda månad, tog mig (på riktigt) inte ens ur sängen många dagar... 

Var på en seminariedag i april (-13) som handlade mycket om utmattning, "hälsa för hjärnan", och hela den biten... Det enda jag kände var att "det är mig de pratar om"... Det var en fruktansvärd dag, och jag har aldrig mått så dåligt som när jag körde hem... 

Då var det som att nån drog ur proppen ur mig, vred ur disktrasan eller vad man vill kalla det... Jag gick eller sprang inte in i väggen, det var nån som slängde mig in i väggen (betong!) med en jävla katapult eller nåt... Det tog totalstopp och det kändes verkligen som att jag dog... Kände bara att jag kommer dö på riktigt, om jag inte tar min kropp på allvar, NU! 

Hade - återigen - tur, och fick träffa en läkare på vårdcentralen, bland alla stafettläkare , som tog mig på allvar, gick igenom allt och rätt snabbt konstaterade att jag var kraftigt utmattad... 
Sjukskrev mig, rådde mig till att ta all "samtalshjälp" jag kunde få tex genom företagshälsovård osv, lite bollande om mindfulness, tips om lektyr och så vidare! Skrev direkt en remiss till en stressrehabilitering som jag har kommit halvvägs in i - åker iväg varje vecka.. Tungt, men det känns som jag är på väg åt rätt håll...

I dagsläget har jag alltså varit sjukskriven 9 månader... Inget jag önskar min värsta fiende... Det är inte kul... Men jag skulle verkligen inte klarat av mitt jobb under denna tiden... Först nu, börjar jag känna vissa dagar (kanske två dagar per vecka?) att det snart är dags att börja testa hur mycket min hjärna och kropp klarar av med en arbetsträning... Jag känner att jag kommer ta mig ur denna biten med utmattningen - jag måste tro det.. Sen har jag bara delen med smärtan att jobba med, klara att hitta en balans som gör att jag orkar... Men det ska fan gå! 

Som sagt - börja med att uppsöka vården! Lycka till ts - du har inte en lätt tid framför dig.. Men det kommer ordna sig, bara du lyssnar på din kropp och din själ, och har modet att söka hjälp och tar emot den du får! 

Jag är absolut ingen expert ts, på detta... Och sitter som sagt mitt i karusellen själv - men tänkte bara skriva, om du på något sätt tror att jag kan vara till hjälp, så får du gärna pm:a mig om du funderar på nånting! 

Jag har också utmattningssyndrom. Har blivit sjukskriven 3 veckor plus 4 veckor samt samtal med psykolog och ev KBT längre fram. I början ville de att jag skulle ta anti-depressiva, men nu har de kommit fram till att det inte är utmattningsdepression, utan utmattningssyndrom jag har och då kanske jag kan klara mig utan säger de. 

Mitt närminne fungerar inte särskilt bra, jag orkar inte passa tider, svårt med sömn (både p g a mig själv och barnen), jag har mycket yrsel (visserligen dämpats sen jag lärde mig att inte göra något), osv osv. Jag vet inte riktigt hur jag har kunnat blunda så länge för det för jag inser nu att jag har knappt gjort mitt jobb senaste tiden, har missat de flesta möten, knappt kunnat tala engelska, tagit väldans lång tid på mig att göra uppgifter, felprioriterat, inte orkat ta till mig varken uppgifter eller människor, svamlat och känt mig totalt likgiltig för jobbet. Hemma har det också varit tufft, och ibland är jag en riktig skitmamma. Jag vill inte ha det så här. Just nu är familjen viktigast, och det är först och främst dem jag vill ha energi till. Men känns som en lång väg... jag är otålig... vill ha mer hjälp och stöd än vad jag har fått. 

Jag skulle önska någon form av mötesgrupp, där jag kunde träffa andra i samma sits. Känns inte som att varken doktorn eller psykologen är särskilt insatta i detta, och jag tycker att det borde finnas annat stöd och bättre guidning för just utmattning. Får en känsla av att de vill få ut mig i jobb så snart som möjligt, innan jag egentligen är redo för det. Undrar om de har någon statistik på sjukskrivningar som säljare har på försäljning...? 

Är också mitt i tjocksmeten, men har en svår utmattningsdepression. I mitt fall for jag inte in i betongväggen med en smäll, som många andra. Jag såg den vara på väg länge, men hade ingen möjlighet att sakta ner tempot pga en massa olyckliga omständigheter. Tillslut klarade varken hjärnan eller nerverna mer, och jag kollapsade. Det blev sjukhusvård och medicinering. Nu har det gått ett halvår sedan sjukskrivningen, och det blir sakta bättre, men jag menar verkligen sakta. När jag blev sjukskriven kunde jag inte läsa eller titta på tv, svårt att hålla ett samtal, jag kunde inte ens fläta mitt hår för min hjärna klarade plötsligt inte av att koordinera fingrarna. Sånt går bra nu, men inte alla dagar. Är extremt stresskänslig, och minsta lilla påfrestning kan vända uppochner på hela tillvaron. Ett besök av en vän ett par timmar gör en så utmattad så man stammar och är som en urvriden disktrasa. Och så denna djävulska ångest, som kramar musten ur en. Att gå tillbaks till arbetet är det inte tal om.
Men vad som gäller är vila och avlastning. Sjukskrivning ett måste, och så mycket stöttning från nära och kära som bara är möjligt. När batterierna är slut behöver de laddas, och som en på psyk sa, - Det tar lika lång tid att komma tillbaka som det har tagit för dig att bränna ut dig, om inte mer.

Har varit sjukskriven för utmattningssyndrom sedan i början av november. Börjar känna press att bli frisk från min omgivning. Utåt sett ser de säkert mig som frisk. Jag träffar vänner ( men alla måsten roliga likaså tråkiga är jättejobbiga), går promenader , fixar vardagssysslor m.m

Läkaren tycker att jag varit hemma länge och vill att jag om några veckor börjar att jobba lite. Har varit med om otroligt mycket i mitt liv och inser att jag haft ångest och en inre stress och oro under lång tid. Det är inte mitt jobb som ligger bakom min sjukdom utan mitt privatliv.

Fick ny medicin som jag ska börja med:/...

Lika här, kunde varit jag som skrivit det där.. 

Varför skulle det vara omöjligt?

Utmattningssyndrom kan du ha i flera år och att det kommer gradvis. Ett av kriterierna är att du ska ha haft känsla av stress och många jobbiga faktorer under en längre tid (har för mig att det är under minst tre månader). Många, många lever under denna fas under många, många år. Man biter ihop, tänker att det blir bättre etc medan symptomen förvärras gradvis. De som fortsätter "härda ut" utan att söka hjälp brakar till slut in i den berömda väggen. Kommer du så långt blir du sedan rejält sjuk. Återhämtningen om du väl hamnat där är oftast mycket lång (10-15 år är inte ovanligt), många blir aldrig återställda (helt eller delvis). Vägen tillbaka är olika, för vissa är det några månader, för andra år, andra kommer aldrig tillbaka. Men ju tidigare man får hjälp desto bättre och snabbare prognos.

Man får inte utmattningssyndrom på grund av "stress på jobbet" som många tror, det handlar om "känslan av att inte kunna påverka sin situation" oavsett om det är hemma eller på jobbet. Långtidsarbetslösa kan t ex också få utmattningssyndrom. Känslan av att inte kunna påverka situationen skapar negativ stress som gör att man blir sjuk, oavsett om man känner att man har för mycket för att hinna med eller om det är något annat.

Många får inga depressiva symptom utan får enbart utmattningssyndrom. Det är viktigt att skilja dem åt då behandlingen ser olika ut. Det finns t ex inga indikationer på att ssri (antidepressiva) är till någon hjälp vid utmattning som inte innehåller ångest eller depression, tvärtom kan den faktiskt ställa till mer skada då kroppen är väldigt känslig.

Tyvärr är det så att man inom primärvården oftast inte har kunskap om utmattningssyndrom utan behandlar det som depression, dvs sätter in ssri, ordinerar motion och menar att sjukskrivning bara förvärrar. Detta är helt fel då vila och återhämtning är a och o vid utmattning. Att stressa någon med utmattning in i arbete igen förvärrar tillståndet. Sök direkt till psykiatrin eller kräv av läkaren att remittera. Det finns mycket information att få på stressmottagningen.nu .

Jag är orolig för att kanske sj ha eller påväg och få utmattningssyndrom. Är trött konstant, har ångest konstant, blir andfådd ich hjärtat slår i 110 av att bara gå på toa, armar och ben känns som spagetti, ibland känns det som att jag ska trilla ihop, illamående och som sagt kobstant trött i kropp och själ så om jag sover mkt eller lite. Låter det som att jag har det?

Tack för ditt inlägg!

För mig verkar det ha blivit ett kroniskt tillstånd och fler stressorer tillkommer längs vägen. Men jag tycker att det blivit en vädning till det bättre efter att jag fick sömn-KBT. Nu när jag sover bättre så kan jag läsa lite  igen. Vilket jag hade oerhört svårt för under många år.