Mina bonusbarn har blivit som förbytta

Det händer för mycket i deras liv, total otrygghet för dem. De testar väl om ni älskar dem oavsett vad för man kan ju göra sig av med folk vilka man älskat (seperationen hos mamma) och det går att skaffa nya barn (din graviditet). De är rädda för att bli utbytta.

Hej TS, grattis till livet i magen!

Jag beklagar att allt runtom är som det är, barnen låter ju verkligen olyckliga men det blir ju väldigt stor press på dig nu när du är gravid. Jag är själv ett skilsmässobarn och vissa saker barnen uppvisar känner jag igen. Idag är jag inte stolt över mitt beteende men jag kommer ihåg när mina föräldrar skilde sig, det var otroligt jobbigt för oss alla - såväl barn som föräldrar. Att barnen dessutom går igenom en andra skilsmässa låter ännu värre.

Jag ser det som att ni har 2 alternativt, gå till en kurator med barnen trots mammans ovilja eller börja ha barnen med på heltid. Vet att det låter helt sinnesjukt men de kanske behöver mer trygghet och ni kan nog bidra med mer av den varan just nu än vad mamman kan.

Styrkekramar TS...

Varför tvingar ni nioåringen att åka? Man måste respektera barns vilja, kanske nioåringen vill komma helgen efter istället. Har Föräldrarna själva satt sig ner och pratat med barnen tillsammans? Om pappan enbart har barnen vh hur tusan kan han då skälla på dem, tappa tålamodet och tvinga dem tillbringa tiden i rummet? Ut och gör sker med barnen.

Mamman och pappan är de som behöver psykologhjälp och lära sig sammarbeta och kunna sätta sig ner och prata med barnen om vad de känner och tycker. Barnen är viktigast i detta och din sambo borde växa upp och lära sig det! Ditt barn kommer få samma pappa som kommer ha samma dåliga tålamod med den, men inte bara vh utan varje dag usch.

Stackars barn ! Och stackare er! Barnen är troligtvis helt förbytta just pga att det inträffat så mycket nytt nu på en gång! De testar er för att se om ni står fast om ni älskar dem och om de är lika viktiga för er TROTS att de beter sig så illa! På kort tid inträffar de flera stora förändringar i deras liv, styv/ bonus pappan försvinner- troligtvis föregått av en period med mycket bråk/ kylig/ dålig stämning hemma , deras pappa ska få ett " nytt" barn som han kommer se varje dag- " kommer han älska oss lika mycket för det eller kommer han bry sig mer om sitt" nya" barn?" Kommer DU älska dem lika mycket eller kommer du bara bry dig om ditt eget barn? - det här är några av alla de tankar och känslor som far igenom barnen medvetet och omedvetet ,lägg sedan till barnens ålder- perioder i livet då det händer mycket inom dem också, många förändringar, den lille som börjat F - klass ( ska börja till hösten?) den store där skolan börjar ställa högre krav. En 9 åring är väldigt sårbar, man ska vara " stor" medan samtidigt är man ofta väldigt rädd för att göra bort sig ,att inte vara som alla andra, självkänslan är sällan på topp man funderar mycket och oroar sig för vad som KAN hända, 6- års trots känner vi alla till,men 9- års krisen är inte lika välkänd BÅDA åldrarna är ofta MYCKET jobbiga för barnen. Det behöver kontinuitet och trygghet,kärlek och gos och bekräftelse. De ska börja frigöra sig mer och mer från familjen men för att kunna göra detta behöver de familjens trygghet att falla tillbaka på ,att kunna få vara " liten" i. Jag förstår Ts att det är JÄTTEJOBBIGT just nu! Men stå fasta, visa att ni bryr er och att era känslor för barnen inte ändrats! Eller kommer ändras iom att de får ett småsyskon ," Ramar och kramar" är vad barnen behöver just nu! Ja det kan behövas att skicka barnen till rummen,kanske lite tidigare än vad ni gör idag för att NI ska få en chans att lugna ner er och inte säga något ni inte menar bokstavligen,o NÄR ni lugnat er från båda håll så KRAMAS,GOSA,BERÄTTA för barnen hur mycket ni älskar dem och bekräfta och VISA för barnen att NI inte kommer gå isär,att NI älskar DEM OCH varandra! Ett litet boktips tillslut... Vi föräldrar gav ut en serie böcker " handbok om barn" där finns en bok som heter " TROTS BOKEN om barns trots,utveckling och mognad" där de på ett enkelt sätt tar upp olika åldrar och hur barn kan reagera från första trotsåerioden 2-3 års ålder upp till tonår,vad som händer i kroppen mm..sista kapitlet handlar om den en " trotsålder " få känner till......GRAVIDITETEN Tillsist..ursäkta hur detta blir att läsa,skriver som så ofta från min " padda" = hur jag än gör blir det ingen styckeindelning i den färdiga texten, trots (! ) att jag gör den och ser den när jag skriver

Det händer väldigt mycket i barnens liv just nu. För mycket. Kan ni få hjälp du och din man med samtalsstöd? Få tips hur ni ska hantera barnen, hur ni ska prata med dem?

Och varannan helg är inte mycket. Den tiden får ni försöka vara verkligen vuxna situationen. Inte skrika och gapa på ungarna. Kanske de borde vara lite mer hos er? Kan de komma någon dag tidigare eller kan ni träffas någon kväll i veckan?

Kanske pojkarna också är livrädda för när bebisen kommer? Kanske de tror att ni bara kommer tycka om bebisen då så att de kommer att förlora er med?

Jag bara spekulerar utifrån det du skriver, du får fundera själv på om något av det låter rätt.

Och visst kan det hjälpa att barnen får träffa en kurator men jag är inte säker på att en helt ny person i livet är precis vad barnen behöver just nu. Det är inte så att man lämnar barnen till en kurator som "fixar dem" menar jag. Jag tror det är viktigare att ni lär er att prata med barnen, låter dem prata om sina känslor och försöker få dem att åter känna sig trygga hos er.

Det är väl inte konstigt att de här små killarna mår dåligt? De är med om ännu ett uppbrott, har föräldrar som känner ett sånt enormt hat till varandra så de inte ens kan vistas i samma rum.

Att tvinga 9-åringen att åka till pappa genom att bära in honom i bilen låter ju inte riktigt klokt!  Pappan blir vansinnig och skriker på dem, och som straff när de bråkar får de sitta på sina rum. Att pappan har så lite tålamod med sina pojkar trots att de tillbringar så få dagar i månaden hos honom är oroväckande. Så fruktansvärt opsykologiskt när pojkarna så tydligt visar att de mår allt annat än bra.

De behöver naturligtvis föräldrar som kan samarbeta i sitt föräldraskap för att känna trygghet. Eftersom mamman och pappan hyser ett sånt enormt hat till varandra är de inte kapabla till detta, utan behöver ta hjälp utifrån. Så även pojkarna.

Din sambo kan ta dem till en kurator utan mammans medgivande. Det ändrades för något år? sedan.
Det är bra om han söker hjälp utifrån, ingen mår ju bra som det är nu.

Vad jobbigt det låter men det känns ju samtidigt inte alls svårt att förstå att pojkarna reagerar när det händer så mycket runt omkring. Självklart funderar dom på hur det kommer bli med bebisen som alltid kommer bo hos er och förmodligen är dom ledsna över mammans seperation, om inte över att mista styvpappan så över att mamman blir ensam och kanske varit/är ledsen osv. Att föräldrarna sen har så svårt att samarbeta att DU åker och lämnar barnen hos mamma är helt sjukt. Stackars barn att känna att deras mamma och pappa, de två dom älskar mest i hela världen, inte ens tål att se varandra! Säg till din sambo att skärpa sig och låt bli att medla... Undrar också såklart varför i hela fridens namn man tvingar en 9åring att åka till sin pappa när han så tydligt markerar att han inte vill!? Att bära in honom i bilen är ju otroligt kränkande och hjärtskärande att höra. Känns inte heller konstigt att han inte vill komma om han är där typ 4 dagar i månaden och det då är bråk hela tiden. Vidare vet jag inte hur den person som tyckte att ni borde ha barnen på heltid tänkte? Det kan ju knappast vara tryggt för barnen med ytterligare en enorm omställning? Att mamman separerat gör väl henne knappast till en olämplig boendeförälder (så länge hon inte har för vana att "byta karlar"). Det enda rådet jag kan ge är att hitta ett sätt att hantera barnens beteenden utan att skrika och skälla, se till att föräldrarna börjar samarbeta för sina barns skull och att prata med barnen. Har ni frågat varför dom är arga, hur det känns att styvpappan ska flytta, vad dom tycker om att få ett syskon och den stora frågan VARFÖR är stora pojken så ledsen över att behöva åka till er att han behöver tvingas in i bilen? Dom är stora och de flesta barn berättar gärna om de har en vuxen som är genuint intresserad av att lyssna och förstå.

Instämmer med "Fånga dagen", stora förändringar, 2 föräldrar som hatar varandra, en pappa som skriker och blir arg när de reagerar på det samt att bli tvingad/buren som 9 åring. Det låter som bäddat för problem.

Både du och din sambo skriker på dessa barn som redan mår dåligt.

Sen att dom bar en ledsen 9:åring in i bilen är hur galet som helst. Jag och min bror rymde hemifrån när vi inte ville åka till pappa. Hade han och vår mamma gjort som din sambo och hans ex så hade jag HATAT honom!!!

Det är du och sambon som behöver professionell hjälp för att lära er att hantera barnen utan att gapa, skrika på dom och stänga in dom i sina rum.

Stackars ungar.

Med en separation och ett nytt syskon på två föräldrar som hatar varandra skulle det ju vara konstigt om barnen inte reagerade. En sådan oerhört jobbig situation för er allihopa.

Barnen kan behöva stöd utanför era familjer där så mycket händer just nu. Då de är i åldern att de går i skolan är det nog lättast att söka stöd för dem där. Ert tålamod kommer med största sannolikhet inte bli större med en nyfödd och det lär ju ta ett tag innan mamman kommer i form efter separationen också så om ni lyckas få stöd för barnen utanför er själva så gör ni nog inte bara barnen utan även er själva en stor tjänst.