Leva med en deprimerad partner

Ingen som kan ge mig råd? Eller har jag gjort någon blockering så det inte går att svara?

Älskar du verkligen honom, stanna kvar. När ni började träffas verkar det ju som att ni mådde bra tillsammans? Han är säkert i en väldigt jobbig period, och tar ut det över dig. Dessa symptom du beskriver hör verkligen ihop med just depression. 

Sådana här saker är mycket svåra i ett förhållande. Jag råder dig att verkligen få honom att gå o prata med någon.  Även se över ev medicinering.

Jag har själv varit i samma sits. Jag och min flickvän hade ett underbart förhållande, men efter 6 månader fick jag panikångest och hoppade av gymnasiet. Jag var isolerad hemma i över ett halvt år och träffade inga vänner på minst 2 år. Jag kunde varken gå på bio, ut o äta/fika eller göra roliga saker tillsammans pga panikångesten.

Men min flickvän vägrade tappa hoppet om mig. Hon peppade mig dagligen och stöttade mig dygnet runt. Även om detta påverkade hela hennes livssituation också.

Nu ungefär 1 år senare mår jag mycket bättre efter KBT och SSRI. Mitt liv börjar bli normalt igen och vi gör saker tillsammans som ett par ska göra.

Jag är OTROLIGT tacksam för att hon stod ut och orkade stanna kvar i förhållandet. Det var en period i livet, nästa blir alltid bättre.

Så om du älskar honom, snälla stanna. Kämpa och tjata på honom!

Hej och tack för svar! Jag har läst mycket om detta på nätet, att den som är nere känner tacksamhet efteråt. Jag försöker tänka så, men han är inte snäll, fruktansvärt otrevlig, sur, kall hård, var du också det? Att han mår dåligt, det förstår jag och är villig att ta, förstår också att det blir jag som får ta mesta av skiten, men just hans oerhört nedsättande och otrevliga, ibland kränkande sätt. Just nu får jag absolut inget ut av relationen. Känner mig som en dörrmatta. Jag älskar den han var, men vet ju inte om den personen kommer tillbaka. Det säger han själv också, finns i ha garantier säger han.

Är nästan 100% säker på att din man har en bipolär depression. Är själv bipolär och min man är också bipolär. Att läsa ditt inlägg var som att läsa om sig själv. Tror att ett besök hos en psykiatriker vore bra för att fastställa diagnos.

Bipolär depression? Ska genast googla.. Han har aldrig tidigare haft depression säger han och hans närmaste, däremot ibland något litet nedstämd på hösten... Ska läsa om det, tack för info, hur kan det fungera för er två om båda är drabbade?

Hej igen! Har läst om bipolär sjukdom, det som tidigare kallades manodepressiv, stämmer inte riktigt då han inte har topparna som beskrivs, tror nog mer på vanlig depression, alla symtom stämmer på det i alla fall.

Det fungerar, men vi bråkar ofta;0) Vi har varsina lägenheter även fast vi är gifta. När vi är uppåt har vi väldigt kul, men när deppen kommer är det inte lika roligt. Vi är båda väldigt verbalt elaka, men vet ju att det beror på det bipolära. Har din man haft perioder då han sovit väldigt lite? Varit ovanligt utåtriktad/charmig? Slösar pengar? Haft ovanligt mkt energi? Det krävs hypomani/mani vid minst ett tillfälle för att få diagnosen bipolär. Själv hade jag ingen aning om att jag var "sjuk". Man söker ju inte hjälp när man är uppåt. Ofta utlöser em förälskelse en hypomani/mani. Man blir impulsiv, charmig och övertygade i sin kärlek. När depressionen kommer vill man oftast inte ens ha sex med sin partner. Tycker du skall se till att han får en utredning snarast. OM det är bipolär sjukdom så finns det väldigt bra mediciner.

Ok, har han inga toppar låter det ju mer som en vanlig unipolär medicin. Dock kan man ha flera år utan toppar men lida av dystymi.

herregud, inte unipolär medicin:0) menar såklart unipolär depression.

Tack för svar! Vad skönt för er att ni löst det på bästa sätt för er! Nä, tycker inte att han haft det där maniska, men visst, när han träffade mig var han (jag med) oerhört förälskade, men det är ju folk...menar du att det skulle kunna va utlösande faktorn? Det jag kan tycka är att han lätt fastnar i detaljer, och är lite av en dramatiker, minsta skitsak blir stor... Problemet är ju att JAG ser ju att han behöver hjälp men inte han själv! Tyvärr kan man inte tvinga någon till läkare, Vet inte om det bästa vore att faktiskt lämna, så fick han ta tag i det. Nu funkar det ju lätt för honom, jag skottar vägen för honom hela tiden. Att hota att lämna hjälper inte, då säger han bara gå då. Sen blir det ett jäkla liv, då far han i gång och blir som ett stort barn liksom.