Stora svårigheter med min "bonusson".

Usch va jobbigt! Att skada andra är aldrig ok och ni borde ta diskussionen med mamman att han inte får åka hem till henne när han skadat syskon eller har sönder syskonens saker. För tillåts han fly blir det som om mamman godkänner hans dåliga beteende. Sedan plocka bort de dörrar han låser och han måste lära sig säga förlåt och han ska mena det. Gör han sönder syskons saker får han betala för det med indraget veckopeng alt arbeta av det i hemmet. Samma sak när han skadar syskonen NOLL TOLERANS.

Och börja berömma honom för allt han gör som är bra från att tex städa till att göra läxorna till när han leker bra med syskonen. Att uppmärksamma de bra tingen brukar få bort de sämre beteenden.

Berömmer gör vi mycket och samtal har vi haft med mamman men hon tycker att han är hennes lilla kille och tycker synd om honom. Inte för han skadar de andra, det förstår hon att vi har problem med, men för att han har svårt i skolan, kissar ned sig på nätterna och för att han har svårt att förstå. Att han är femton och stor tänker hon inte på. Förlåt kan han säga men det känns aldrig som han menar det. Vår 10åring avskyr honom emellanåt och säger att hon önskar att han bara kom en gång om året. Det finns liksom ingen ödmjukhet i honom, han frågar aldrig om hans pappa kan hämta/köra honom till olika ställen utan det kommer som en order; du SKA köra mig!

Jag känner hur min man tyccker det blir jobbigare och jobbigare och när sonen frågar om han kan åka till sin mamma tidigare säger min man alltid ja. Det är som en lättnad för honom. Mattheten och uppgivenheten tar över och känslan av att bli glad när sonen kommer till oss blir allt mindre.

Känns så tröstlöst bara.

Har han någon diagnos eller varför beter han sig som han gör? En 15 åring som kissar på sig låter inte som att han mår något vidare bra.

Oavsett låter det som han bör utredas och sedan att ni alla vuxna kring honom behöver stöd och hjälp att hitta ett gemensamt förhållningsätt till honom. Med barn som är som han är det ofta väldigt viktigt att de vuxna omkring honom gör på samma sätt och håller på det.

Diagnos nej för psykolgen på BUP tyckte vi skulle avvakta med det tills han mognat... Sängväteriet har han alltid haft men han tycks inte bry sig. Lägger bara allt det blöta på golvet och vi måste säga till honom att ta bort det. Om han någon gång har kompisar hemma måste vi också säga till honom att lägga undan skyddden. Vi har förklarat för hon att det inte är så många tonåringar som har förståelse för detta så det är inget han skall prata med sina kompisar om. Min mans frustration växer också i och med detta att grabben inte bryr sig. Hans mamma byter fortfarande åt honom på nätterna...

Jag upplever att alla är så trötta på hans beteende att man liksom inte orkar bry sig och det gör att det aldrig får några riktiga konsekvenser. Jag hade önskat att studiebidraget drogs in, utegångsförbud, indragen dator/platta och telefon. Det är saker han kanske skulle kunna koppla. Det känns inte som han empati för någon annan utan att han bara styrs av sina egna behov.

Vi brukar åka på varannan semester med de stora och varannan utan men hans beteende och att han drar så fort det inte passar gör att det inte är värt pengarna och den lediga tiden att åka med honom. Då avstår vi hellre.

Märkligt att de anser att han behöver "mogna" för att starta en utredning.
Min son utreddes när han var sju. Kan ju knappast påstås vara mogen ålder. Sen följs ju hans diagnoser upp hela tiden eftersom det kan förändras när han mognar.

Problemen är ju här och nu, och jag skulle söka mig till en NPF-klinik istället för BUP och be dem om hjälp. Eller en privat utredare. Pojken behöver ju uppenbarligen mer hjälp än den han/ni får från BUP. Och kanske mamman behöver lite mer förståelse för att hennes pojke har svårigheter. Men som han antagligen kan få hjälp med.

Det låter som en otroligt besvärlig situation, och jag kan förstå er frustration. Man kan emellanåt känna sig så enormt hjälplös.

Det låter som att ni fastnat i ett beteende som som egentligen är oacceptabelt med som blivit en norm. Jag tycker att ni verkligen ska ligga på för en utredning. Den beskrivningen du ger av barnet låter icke normalt. en utredning ska också visa på styrkor och svagheter och hur ni kan utnyttja styrkorna för att förbättra svagheten.   Läs på om diagnoser som ADHD, Autism, Utvecklingsstörning, Trotsbeteende så att du själv kan skapa dig en bild av eventuella diagnoser och även nämna rätt saker i utredningen. Vissa saker kan man känna igen så väl, utan att man själv kan sätta ord och beskriva dem. Bristande intresse för personlig hygien, är t.ex ett kännetecken i vissa diagnoser, även om det nog inte är ett diagnoskriterium. Ligg på skolan mer om att han måste ha en accetabel skolsituation. Fungerar inte skolan alls, lär det vara alldeles för mycket ilska att ta ut hemma Fundera kring avlastning. Vad skulle ni vilja ha? Kontakta SOC och tryck på de andra barnens situation, de behöver tid utan storebror. Kanske behöver han resurs även i hemmet. För ni behöver ju hjälp NU. Får ni diagnoser så får ni också stöd i form av vårdbidrag, utbildning, etc. Det ger er bättre medel att bemöta honom, större möjligheter att gå ner i arbetstid (även om vårdbidraget är lågt) och bättre redskap i sammarbete med andra. Att curla vissa saker som att byta sänglakan behöver inte vara fel. Man måste välja och prioritera strider och ni kanske måste tillåta mer saker med honom som inte är accetabelt för de andra andra barnen. Våld kan aldrig vara OK. Där måste alla bestämma sig för en gemensam agenda. Har ni lyft det i de möten ni haft med BUP?  

Oj det låter förfärligt! Håller med de andra. Ställ krav på pojken och på bup. Så ska ingen av er behöva ha det. Inte pojken heller som uppenbarligen inte mår bra. Hur funkar han hos mamman?

Hos sin mamma är han kung. Får som han vill för att hon troligen inte orkar sätta emot. Han tilltalar sin mamma på ett förfärligt sätt. Jag är den som drev igenom BUP kontakt etc efter han försökt strypa en klasskompis när han var 11år. Jag känner bara att jag inte orkar ta striden utan att hans föräldrar borde göra det. Just nu har vi bara varannan helg för hans mamma tror det är bättre att han är på samma ställe men för honom blir det enkelt eftersom kraven så små där. Min man tycker att han har alldelses för lite tid att påverka sin son men samtidigt märker jag ju att han tycker det är skönt tragiskt nog.

Och samtidigt ser du ett barn som far illa, och som skaffar sig en usel prognos för resten av livet, och du har svårt att släppa det. Eller? Alla, kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Jag tycker ändå att du ska avsätta lite tid för att läsa de mest grundläggande sakerna om relevanta diagnoser, och tvångsmata din man med resultatet.
Och fundera på vad du vill att din man gör, och tydligt förklara det för honom. Ett telefonsamtal till sonen om dagen, läxor på helgen, ständig övervakning på helgen osv.

När det gäller mamman tror jag det bästa är att försöka släppa hennes negativa sidor. Hon klarar honom 12 av 14 dagar. Hon lever i det och orkar uppenbarligen inte blicka utåt.
 

Visst är det så men samtidigt har vi tre andra barn som också far illa och där har jag lagt mycket av min fokus. Jag hittar inte energin att "tvinga" föräldrarna att styra upp. Jag är själv uppväxt med en bror med Asbergers och ser mycket av likheterna. Känner mig mest ementionelltdränerad när det gäller 15åringen, höggravid och med oro för framtiden. Jag försöker tänka att när väl bebisen har kommit, när foglossningen och alla förvärkar är borta och jag inte längre jobbar 100% utan är hemma då kommer jag ha lite mera tid att påverka..

När jag läser vad jag själv skrivit inser jag att jag nog tycker lite synd om mig själv och visar det här men absolut inte hemma. Tack för ni orkar lyssna och för alla goda råd.

Vart bor du? I stockholm området finns ju Prima för unga. De är jätte duktiga på barn med problematik som din sons. Tycker att du ska tvinga din man att ska söka till dem eller liknande barn och ungdoms psyk. 15 åringen har ju uppenbarliga problem och behöver hjälp NU! Ni vuxna behöver också hjälp så att ni inte behöver tassa på tå runt 15 åringen och vara rädda för att han gör illa de små. Låter ni detta på gå så kommer han snart göra illa er vuxna med. BUP är sorgligt nog inte alls tillräckligt kompetenta som de vill verka. Söka hjälp någon annanstans! Gör det nu, även fast du inte orkar så dränerar ju denna situation bra mkt mer energi än att söka hjälp.