Har jag onormala katastroftankar?
Jag måste bara skriva av mig lite och få höra någon annans syn på saken.Jag är mamma till tre vuxna barn i åldern 21-25 år. Alla har växt upp ensamma med mig sedan de var väldigt små. Pappan valde alkohol framför familjen.
Min fråga gäller den yngsta, min dotter som är 21. Hon har planerat att fara ut och resa ensam till framförallt Norra Thailand och Malaysia. Ensam i ca två månader, och sedan efter det möta upp några kompisar i Indonesien och vara borta nån månad till. Problemet är bara att jag är så orolig för den här resan och jag får ingen förståelse för det från barnen. Tvärtom!
Min äldsta dotter skrev nyss ett sms till mig där hon säger:
"Sen tror inte jag att det är någon egentligt större risk att hon utsätts för något utomlands som i Sverige, det vet ju du av alla. Hon menar inte att det inte finns några risker, hon vill ju bara försöka säga att hon tänker vara så försiktig hon kan och inte utsätta sig för onödiga risker. Det är inget konstigt eller ovanligt att vilja resa, varken i min eller din generation. Du är paranoid och får onormalt starka katastroftankar och det är kanske något du skulle behöva prata om."
Jag blir så förvirrad! Jag känner en oro över att något ska hända henne! Är det konstigt och onormalt!? Ska jag söka hjälp för det??
Ja jag har själv råkat ut för flera våldsbrott så jag vet vad som kan hända även om man är försiktig. Men kan man verkligen säga att jag just därför har katastroftankar?
Jag är orolig att någon ska plantera ut droger i hennes bagage. Då hon är ensam så är det inte alltid lätt att hålla koll på vad som händer. De är ju experter på att hitta "offer" som ser ut att vara turister. Jag vet ju att sånt hänt tidigare och straffen för narkotikasmuggling är oerhört hårda där. De bryr sig ju inte om att man säger att man är oskyldig! Att hon därför ska åka i livstids fängelse och bli torterad.
Jag är orolig att hon ska ta en taxi som visar sig vara en med oärliga avsikter. Att hon ska bli bortrövad, våldtagen....
Att hon ska bli rånad och inte får någon hjälp att ringa hem för att få hjälp med pass och pengar. Nåt som hände då hon var i Frankrike med en kompis för två år sedan. Då fick jag hjälpa till med att få pengar till henne.
Nyss var det en tjej i ett sånt område som frågade två småkillar om vägen och de tog henne till ett område med äldre som våldtog henne.
Det finns en massa jobbiga sjukdomar där. Malaria och allt möjligt.
Hon har astma, hon har en tid inte mått bra psykiskt, gått på antidepressiva, gått hos psykolog. Sagt upp sig från en fast anställning och vet inte vad hon ska jobba med sedan.
Är det onormalt att jag oroar mig över sånt? Är det att ha onormala katastroftankar?
Jag vet att jag borde vara glad för hennes skull. Hon är ju glad. Men jag kan inte få bort min enorma oro. Hon åker om 3 veckor. Ska landa i Bangkok och reser vidare därifrån.
Hon ska hålla kontakt via internet. Men ändå.. Jag kommer att vara orolig varenda sekund jag inte har kontakt med henne. Är det verkligen en onormal reaktion?
Jag har sedan tidigare problem med högt blodtryck och tar medicin för det. Efter det här beskedet ligger nu blodtrycket på ca 200/97 trots medicin. Innan hade det gått ner till att vara väl lågt, kring 100/67.
Hur ska jag göra för att sluta oroa mig? Fråga efter antidepressiva för mig också? Nej det vägrar jag!
Hur ska jag på bästa sätt få dem att förstå min oro? Speciellt nu när tidningarna skriver om undantagstillstånd i Thailand. Men de verkar inte bry sig ändå! Och hur gör jag för att själv klara mig igenom oron?
Mvh Maria