Är jag den enda utan drömmar?

Du är nog inte ensam - men min fråga är ju VARFÖR du inte är intresserad av ditt liv och dig själv?

att gå dag ut och dag in och göra samma saker året runt i flera år framåt  - är det verkligen så du vill ha ditt liv? 

Det är viktigt för ens egen utveckling och ens eget mående att sätta upp intressanta mål.  

Nej det behöver inte vara att resa till Kenya eller skaffa sig en karriär.  Det kan vara små enkla mål i vardagen som kan vara roliga och intressanta att utforska och få göra. Att drömma om att få gå in i den dyra butiken och köpa sig dom där exklusiva skorna tex. Känslan av att få drömma om en riktigt dyr Kitchen Aid ,  att se fram emot att få åka och besöka en vän/släkting/bekant i andra änden av landet och fira några semesterdagar ihop.
Att få göra fint på balkongen med lite nya möbler och fräscha blommor.

Såna små saker som berikar livet och gör en nöjd och glad och som gör att man intresserar sig för något, får en hobby som gör att man kanske väcker fram en del drömmar och önskemål.

Den där resan till släktingen kanske får en att önska att man kunde besöka faster Berit i Oslo och när man väl kommer dit börjar det kanske kittla om att få åka Hurtigrutten och sen är resandet igång...

 

Nej du är inte ensam, jag är likadan.

jag skulle också vilja fråga hur du ser på dig själv? har du sjävförtroende och en god självkänsla?

Drömmar och mål har i stor grad att göra med hur man mår och hur man ser på sig själv. 

Jag har en i min närhet som är som du, ointreserad av det mesta , inga drömmar, diffusa mål, står och stampar på samma ställe och blir liksom bara sittandes dag ut och dag in. 

Men hon inser att det har att göra med sin dåliga självkänsla, i hela sitt liv har hon fått höra att hon inte duger och att hon inte ska besvära andra med sina åsikter .  Det har gjort att hon raderat ut sina egna känslor och sina egna behov.  Hon vill inte längta efter en resa utomlands tex för hon tror inte hon skulle klara av att resa, hon är flygrädd, tycker inte om saker som är nytt och obekant för henne osv.  Hon vill inte drömma om en utlandsresa för att det skulle bara göra henne besviken om hon inte klarar av att komma iväg. 

Samma gäller drömmar om att få ett bra jobb, få en bra bostad osv , tanken på att bli besviken, bli snuvad på konfekten gör att hon gör sin egen vardag som ett mantra. Hon säger att hon är nöjd men vi som känner henne vet att hon helt enkelt inte vågar ta risken.

Samma med kärlek, killar har hon lagt på hyllan för att hon blev sviken en gång för länge sedan , det har hon inte tagit itu med och har istället stängt av sig själv.  Hon vill inte ha en kille och därmed är barn och familj o bröllop också avstängt.  Hon vill inte riskera att bli sårad och utnyttjad igen så hon säger att hon är lycklig singel. 
Hon har byggt en tjock mur omkring sig. Vilket ibland har gjort att kilalr för henne numera är som ufon. Hon vet inte hur hon ska hantera killar som visar intresse och gör bort sig emellanåt och det stärker bara hennes dåliga självförtroende så hon tycker att hon har rätt som inte har nån kille. 

Det är en mycket bra fråga varför jag inte är intresserad av mitt eget liv. En fråga jag inte har något svar på. Har du någon teori så hör jag den gärna. Att köpa en dyr märkessak av något slag är inga mål eller drömmar jag har och det är ju ändå en ganska lätt dröm att ha och göra verklighet av men jag har ingen sån och det kan förvåna mig. För det vore ju så enkelt att drömma om att köpa en märkesväska t ex och sen gå och handla den en vacker dag när plånboken tillåter men det finns inte ens något materiellt jag vill ha. Hur många kan säga det?

Att träffa någon speciell person är inte heller något jag ser fram emot direkt. Det kan nog ha att göra med att det inte är någon som kontaktar mig (förutom mina föräldrar) och ingen verkar ha något större intresse av att hålla kontakten med mig eller träffa mig när jag försöker. Det är ingen som blir glad av mig men det är kanske inte så konstigt även om jag alltid visar mig glad inför andra. Skulle aldrig vara så här nere och deppig framför andra som jag framstår här.

"Såna små saker som berikar livet och gör en nöjd och glad och som gör att man intresserar sig för något, får en hobby som gör att man kanske väcker fram en del drömmar och önskemål."

Jag förstår exakt hur du menar men problemet är att det aldrig väcks något sånt inom mig och jag fattar inte hur jag blivit så här? Så... död inombords.

Du kanske känner dig lite nere, sök aktivera dig. Gå någon kvällskurs och kom ut och träffa folk. Om du aktiverar dig så kommer intressen och önskemål av sig själv. Den stora glädjen ligger inte i det materiella. Sök vara social istället. Kanske terapi för att finna frid och väcka det döda inombords.

Alltså, um, jag tror inte att min självkänsla är så bra eller självförtroendet heller antar jag.

"i hela sitt liv har hon fått höra att hon inte duger och att hon inte ska besvära andra med sina åsikter .  Det har gjort att hon raderat ut sina egna känslor och sina egna behov."

Åh, vad jag känner igen mig!

Jag har också en mur omkring mig för det är ingen som vill lyssna eller hjälpa i alla fall så jag klarar mig själv och har gjort det sen jag var barn. Jag har visserligen en man men barn har det inte blivit för att jag har stoppat det och nu är klockan fem i tolv om jag ska få barn nångång. Men jag har ju inget driv att bli mamma i alla fall så det kommer ju inte att bli några även om jag i mina yngre dagar såg mig själv med tre barn. Men livet blir aldrig som man tänkt sig heter det väl?

Tråkigt att höra. Hur kommer det sig? Vet du varför?

Terapi fungerade inte för mig. Jag antar att jag har blivit något av en eremit på senare år. Jag trivs bäst hemma med mina husdjur och maken kan få vara med ibland. Han är inte heller så aktiv eller har många vänner så vi gör inte så mycket utan är mest hemma. Är det verkligen så att man vill mer om man gör mer?

jag återkommer med fler tankar men nu ska jag sova  

Jag vet faktiskt inte om man vill mer men om nya dörrar öppnas för dig så får du ser ett större urval och kanske kan det locka till mer att ge någon form av mersmak.
Lycka sitter inte i saker det kan jag i alla fall garantera dig. Ju mer man har ju större bekymmer får man. Det är en illusion att lyckan sitter i tingen. Till slut sköter man bara om sina prylar och får ett ganska trist liv i alla fall.

Ensamhet är en lyx få förunnat ibland. Men det ena utesluter ju inte det andra. Ett visst mått av aktivitet är trivsamt. Att pyssla om i egna trädgården kan ju vara ett trevligt inslag, kanske gå på trädgårdsmässa eller liknande. Det är rätt kul att se plantor växa och skörda det man odlat själv.
Det finns mycket trevligt man kan göra kring hemmet. Man kan satsa lite på heminredning jag lite av varje.

Jag tror att när du kommer i form igen så kommer allt att lösa sig till det bättre.

lätt svarat - ja så är det. 

Ju mer hemma man är ju mer "safe" känner man sig. Det hemtamda, det invanda. Man vet vad man gör kväll efter kväll. Tv-tablån är ganska fullspäckad , filmer att titta på, mat i kylskåpet. TÄnda ljus o en promenad med hunden.  Godnatt och sen upp och jobba. 
Det mest upphetsande är hämtpizzan varannan fredag. 

Ju mer hemma man är ju mer obegriplig blir också världen utanför och mer och mer blir åsikterna " vad ska det vara bra för?" . 

Man har sin lilla bubbla man simmar runt i och invaggar sig med att man har det ganska bra.   Och när nån pratar om att världen utanför erbjuder så mycket så blir det tilt i skallen och man fattar nada, vadå erbjuda? Vad ska jag göra därute?  

Nej det är inget fel att gilla hemmakvällar och umgås med hundarna. Men när det livet till sist blivit ett ofrivilligt fängelse man inte kan ta sig ur för att man inte vet vad man ska välja istället - ja då har man nått en punkt då man bör stanna upp och tänka efter . 

Man måste inte ha svaret på allt - vissa saker gör man bara för att det känns bra,, det är skönt,, det är vackert, det får en att må bra osv.  man behöver inte en exakt förklaring till varför man gör vissa saker , man bara gör det för att det är ett behov jag känner. 
Tex att shoppa en dyr märkesväska. Jag behöver den inte alls, men det känns lyxigt att unna sig något , som en belöning för att veckan är slut eller bara för att jag tycker jag själv är värd det. 

Promenaden med hunden blev visst en långpromenad till köpcentrat och oj det blev visst en spontan fika på kondis med tårta och kaffe. Onödig? Ja må hända,, men så trevligt det var och vilket gott kaffe! Det gör vi om imorgon igen! 

Ingen som ringer óch pratar?  Nä men vi hoppar in i bilen och åker och hälsar på mormor Gunilla , vi köper med bullar på vägen.  

En ledig fredagkväll och inget på tv- varför inte gå och se på bio . Film som film tänker jag och man kommer ut och får chans att köpa lite gott och lyxigt biogodis. 

Lite såhär har det blivit för mig också. Jag hade en gång drömmar om utbildning, karriär och liv, och jag försökte göra verklighet av dem. Men efter att ha gått på flera nitar har drömmarna skalats ner och numera försöker man bara hitta glädjen i det lilla. T.ex. att ta en promenad i skogen, att det är något bra på tv:n eller att gå på bio någon gång ibland. Högre vågar man inte sikta. Egentligen vill man ju inte ge upp sina drömmar, men det blir lite som en skyddsmekanism att släppa sina innersta drömmar för att slippa ställas inför ännu ett misslyckande. Man bygger upp den där muren runt sig själv och blir den som aldrig behöver något och som är nöjd med det mesta. Men det är inget riktigt lyckligt liv. Man är inte sann mot sig själv.

I och för sig kan man väl i och för sig fortfarande drömma, men hoppet om att drömmarna skall bli sanna har man börjat ge upp. Det gör att det inte blir lika kul att drömma längre.
 

Känner också igen det ni beskriver.

I mitt fall känns det som att jag inte har någon motor, drivkraft.

Jag drömmer inte heller om något speciellt eller känner mig engagerad.

Jag är bra på många saker ex att teckna och olika hantverk.

Människor runt omkring blir entusiastiska runt det och tycker att men du måste ju göra någonting av det där!

Men jag känner inte av samma engagemang som dem.

Jag gör lite prylar ibland för att jag känner för det i stunden.

Jag tycker själv att det är väldigt sorgligt att jag är som jag är och försöker att ändras men något är låst och jag vet inte hur jag ska komma åt problemet. Som barn blev jag nedtryckt och inte lyssnad på så troligen dödade det livsglädjen på något vis.