• Anonym (S)

    Hur skulle ni göra?

    Ni som är/har varit bonusmamma och nu har egna barn, har ni någonsin tänkt tanken hur ni skulle vilja att en ny partner (bonuspappa till ert barn) skulle vara? Hur mycket skulle ni till exempel lägga över på en partner? Om ni utgår från de erfarenheter ni har/haft när det gäller bonusbarn.

    Om jag börjar.
    Som förälder skulle jag inte "tvinga" på något mitt barn men det skulle inte fungera om min partner tog avstånd och vägrade ha med mitt barn att göra. Jag skulle försöka att inte ta min partner för givet när det gäller mitt barn. Om jag till exempel ska åka bort eller liknande skulle jag inte automatiskt förvänta mig att partnern tar mitt barn utan att prata med honom om det först. Jag skulle lyssna på hans åsikter men självklart inte tillåta honom att nedvärdera mitt barn.

    Jag hade gått in tidigt i förhållandet och verkligen pratat igenom hela den här "bonusbarns-grejen", vad jag tycker och frågat vad han tycker. Jag ångrar att sambon och jag inte gjorde det. I stället känner jag mig "påtvingad" hans dotter och att han tar för givet att jag tar henne om han ska bort en kväll/helg. Detta har tyvärr gjort bonus och min relation lite stel..

  • Svar på tråden Hur skulle ni göra?
  • Modernmom

    Jag och min sambo har fyra barn tilsammans, jag 3 och han 1. Vi gick i föräldrarådgivning i 6 månader innan vi flyttade ihop för att prata igenom hur vår nya familj skulle se ut. Vi fick råd och stöd i att äntra våra nya föräldrarollen och en unik chans att lufta åsikter. Idag lever vi som en "hel" familj, dvs våra barn är bådas ansvar och alla är likställda i vår familj. Vi förde ju dessutom samman ett ensambarn i en redan befintlig syskongrupp, vilket också kan vara problematiskt om man inte lyssnar ordentligt. Bästa vi någonsin gjort!

  • SupersurasunkSara
    Anonym (S) skrev 2014-01-24 08:54:48 följande:
    Ni som är/har varit bonusmamma och nu har egna barn, har ni någonsin tänkt tanken hur ni skulle vilja att en ny partner (bonuspappa till ert barn) skulle vara? Hur mycket skulle ni till exempel lägga över på en partner? Om ni utgår från de erfarenheter ni har/haft när det gäller bonusbarn. Om jag börjar. Som förälder skulle jag inte "tvinga" på något mitt barn men det skulle inte fungera om min partner tog avstånd och vägrade ha med mitt barn att göra. Jag skulle försöka att inte ta min partner för givet när det gäller mitt barn. Om jag till exempel ska åka bort eller liknande skulle jag inte automatiskt förvänta mig att partnern tar mitt barn utan att prata med honom om det först. Jag skulle lyssna på hans åsikter men självklart inte tillåta honom att nedvärdera mitt barn. Jag hade gått in tidigt i förhållandet och verkligen pratat igenom hela den här "bonusbarns-grejen", vad jag tycker och frågat vad han tycker. Jag ångrar att sambon och jag inte gjorde det. I stället känner jag mig "påtvingad" hans dotter och att han tar för givet att jag tar henne om han ska bort en kväll/helg. Detta har tyvärr gjort bonus och min relation lite stel..
    Mycket vanligt när det gäller en kvinna som får bonusbarn, betydligt mer ovanligt när en man får bonusbarn. Här har jag gått in med inställningen du har, att mina barn är mitt huvudsakliga ansvar, men hade han inte kunnat vara delaktig i viss mån så hade det inte gått. Nu fungerar det utmärkt och han anser att det är självklart att han hämtar/lämnar mina barn hos kompisar eller hos deras pappa om jag inte kan. (För att ta ett exempel)
  • SupersurasunkSara
    Modernmom skrev 2014-01-24 09:15:43 följande:
    Jag och min sambo har fyra barn tilsammans, jag 3 och han 1. Vi gick i föräldrarådgivning i 6 månader innan vi flyttade ihop för att prata igenom hur vår nya familj skulle se ut. Vi fick råd och stöd i att äntra våra nya föräldrarollen och en unik chans att lufta åsikter. Idag lever vi som en "hel" familj, dvs våra barn är bådas ansvar och alla är likställda i vår familj. Vi förde ju dessutom samman ett ensambarn i en redan befintlig syskongrupp, vilket också kan vara problematiskt om man inte lyssnar ordentligt. Bästa vi någonsin gjort!
    Fy tusan så smart!
  • SupersurasunkSara

    Om du undrar hur du ska göra kring din situation så tycker jag att du och sambon ska ta ett allvarligt snack om saken. Tala om att du vill bli tillfrågad om du kan ta barnet om han ska bort och om du säger nej ska du inte behöva motivera mer varför. Det spelar ingen roll om du bara vill ligga hemma och pilla dig i naveln eller om du själv vill gå ut och träffa folk.

    Om ni inte har barnet på heltid så undrar jag varför han måste gå ut när barnet är hos er? Visst, så klart blir det så ibland, men han måste hela tiden ha i bakhuvudet att han måste kolla om han har barnvakt för sitt barn innan han tackar ja.  

  • Anonym (S)
    Modernmom skrev 2014-01-24 09:15:43 följande:

    Jag och min sambo har fyra barn tilsammans, jag 3 och han 1. Vi gick i föräldrarådgivning i 6 månader innan vi flyttade ihop för att prata igenom hur vår nya familj skulle se ut. Vi fick råd och stöd i att äntra våra nya föräldrarollen och en unik chans att lufta åsikter. Idag lever vi som en "hel" familj, dvs våra barn är bådas ansvar och alla är likställda i vår familj. Vi förde ju dessutom samman ett ensambarn i en redan befintlig syskongrupp, vilket också kan vara problematiskt om man inte lyssnar ordentligt. Bästa vi någonsin gjort!


    Det låter verkligen som en bra och vettig sak att göra. Det är så otroligt viktigt med just kommunikationen och att den fungerar från början. Jag tycker att åsikten "om man väljer att leva med en partner som har barn sen tidigare så får man hacka i sig det". Det är en onödig och hård kommentar och jag tror inte att någon relation fungerar om man går in med den tanken i ett förhållande.

    Tänk om alla faktiskt var lika vettiga som ni och verkligen pratade igenom det innan. :)
  • Anonym (S)
    SupersurasunkSara skrev 2014-01-24 09:21:24 följande:

    Om du undrar hur du ska göra kring din situation så tycker jag att du och sambon ska ta ett allvarligt snack om saken. Tala om att du vill bli tillfrågad om du kan ta barnet om han ska bort och om du säger nej ska du inte behöva motivera mer varför. Det spelar ingen roll om du bara vill ligga hemma och pilla dig i naveln eller om du själv vill gå ut och träffa folk.

    Om ni inte har barnet på heltid så undrar jag varför han måste gå ut när barnet är hos er? Visst, så klart blir det så ibland, men han måste hela tiden ha i bakhuvudet att han måste kolla om han har barnvakt för sitt barn innan han tackar ja.  


    Varje gång jag försöker ta upp det med sambon blir han sur. Han tycker att det ska vara självklart att jag ska vilja umgås med hans barn. För mig är det inte självklart och här krockar vi verkligen.. :/
  • Påven Johanna

    Vi gick inte på föräldrarådgivning innan vi flyttade ihop men vi pratade massor om våra värderingar, önskemål, krav, minsta-krav (som är en annan sak) och allt möjligt annat. Vi pratade också i olika konstellationer och väldigt mycket tillsammans med ungarna. Vi körde hemmagjorda spel med frågelappar ("Hur vet man att du är sur? Hur ska man vara mot dig då?", "Är du långsint?", "Får mina kompisar och jag sova över i ditt rum om du inte är hemma?" osv)

    I vårt fall ville vi båda kunna ta för givet att ungarna och deras behov blev omhändertagna och tillfredsställda även om bioföräldern inte var närvarande. Vi ville också att alla ungar skulle kunna ta hem kompisar när de så önskade och att vi bjuder alla som vill ha på mat, svängdörrar ville vi också ha. Ungarna behöver inte meddela innan de kommer hem för att hämta något till exempel. 

    Rena detaljdiskussioner ibland. Men fan så värt tiden och engagemanget. 

  • sextiotalist

    För mig har det varit viktigt att sambon och hans ex hade huvudansvaret för deras barn, jag och sambon för vårt gemensamt.
    Men vi var också noga med (det gällde oss alla tre, sambon, jag och exet) att de fick möjlighet att bytta upp en bra och stark relation med deras lillebror (vår gemensamma).

    Jag har plockat russinen ur kakan, sambons barn har gjort detsamma. Så min relation har varit som en snäll faster, moster eller så, som även ibland hjälpt föräldrarna när det krisat

  • Anonym (MrsC)
    Modernmom skrev 2014-01-24 09:15:43 följande:
    Jag och min sambo har fyra barn tilsammans, jag 3 och han 1. Vi gick i föräldrarådgivning i 6 månader innan vi flyttade ihop för att prata igenom hur vår nya familj skulle se ut. Vi fick råd och stöd i att äntra våra nya föräldrarollen och en unik chans att lufta åsikter. Idag lever vi som en "hel" familj, dvs våra barn är bådas ansvar och alla är likställda i vår familj. Vi förde ju dessutom samman ett ensambarn i en redan befintlig syskongrupp, vilket också kan vara problematiskt om man inte lyssnar ordentligt. Bästa vi någonsin gjort!

    Jag har aldrig hört någon som har gjort detta tidigare men det låter som en väldigt bra idé!

    Vi hade pratat en hel del om uppfostran och värderingar innan vi flyttade ihop och det hade vi stor glädje av när vi flyttade ihop. Och de nya situationerna som dök upp som vi inte förutsett försökte vi hinna prata om allt eftersom, särskilt de som inte landat helt rätt.

    Men vi har också barn båda parter och då kanske det blir naturligare att man åtminstone delvis tar föräldraansvar för även den andres barn? Vi var ju båda två vana att ta hand om våra barn innan ihopflytten och då är man väl kanske mer van att "serva" och se efter barnen och då blir det lätt att man fortsätter bara att barnen blir några fler :) Men om jag ska bort en kväll när mina barn är hos oss så kollar jag alltid med min sambo att han är hemma och att det är ok att han har koll även på mina barn den kvällen. Och han säger alltid ok till det om han inte har en speciell anledning.

    Så jag tror det är jätteviktigt att prata om förväntningarna! Livet i bonusfamilj kan se ut på väldigt många olika sätt, huvudsaken tycker jag inte är att alla vuxna har föräldraansvar utan att de vuxna är överens om vilket ansvar man har.
  • Anonym (S)
    Påven Johanna skrev 2014-01-24 09:46:17 följande:

    Vi gick inte på föräldrarådgivning innan vi flyttade ihop men vi pratade massor om våra värderingar, önskemål, krav, minsta-krav (som är en annan sak) och allt möjligt annat. Vi pratade också i olika konstellationer och väldigt mycket tillsammans med ungarna. Vi körde hemmagjorda spel med frågelappar ("Hur vet man att du är sur? Hur ska man vara mot dig då?", "Är du långsint?", "Får mina kompisar och jag sova över i ditt rum om du inte är hemma?" osv)

    I vårt fall ville vi båda kunna ta för givet att ungarna och deras behov blev omhändertagna och tillfredsställda även om bioföräldern inte var närvarande. Vi ville också att alla ungar skulle kunna ta hem kompisar när de så önskade och att vi bjuder alla som vill ha på mat, svängdörrar ville vi också ha. Ungarna behöver inte meddela innan de kommer hem för att hämta något till exempel. 

    Rena detaljdiskussioner ibland. Men fan så värt tiden och engagemanget. 


    Vad skönt att ha pratat om allt innan, även om det kan dyka upp oförutsedda situationer så vet man på ett ungefär vart man har varandra. Önskar verkligen att det är någonting som sambon och jag gjort innan vi också. Det är svårare nu efter 4 år att komma och säga att "nej men sådär vill jag inte att det ska vara". Det tog väldigt lång tid innan min sambo överhuvudtaget nämnde något om hans barn. Där borde kanske "varningsklockorna" ringt. Han sa inte ett ljud om att han hade barn förrän vi var säkra på vad vi ville efter ett antal månader. Jag visste dock om det innan och det var jag som frågade till slut. Nu när jag själv är förälder förstår jag faktiskt inte varför. För det första är väl barnen någonting som man verkligen är stolt över och vill berätta om? För det andra tycker jag att det är schysst mot en eventuell partner (någon man dejtar ganska seriöst) att faktiskt gå ut med att man har barn så denna kan ta ställning till om man vill fortsätta eller inte.. Vad vet jag. I vårat fall handlade det inte om något engångsligg, då kan jag förstå att man inte börjar prata om sina barn, men när man dejtat i några månader..

    När hade ni gått ut med att ni har barn?
  • Påven Johanna
    Anonym (S) skrev 2014-01-24 09:57:31 följande:
    Vad skönt att ha pratat om allt innan, även om det kan dyka upp oförutsedda situationer så vet man på ett ungefär vart man har varandra. Önskar verkligen att det är någonting som sambon och jag gjort innan vi också. Det är svårare nu efter 4 år att komma och säga att "nej men sådär vill jag inte att det ska vara". Det tog väldigt lång tid innan min sambo överhuvudtaget nämnde något om hans barn. Där borde kanske "varningsklockorna" ringt. Han sa inte ett ljud om att han hade barn förrän vi var säkra på vad vi ville efter ett antal månader. Jag visste dock om det innan och det var jag som frågade till slut. Nu när jag själv är förälder förstår jag faktiskt inte varför. För det första är väl barnen någonting som man verkligen är stolt över och vill berätta om? För det andra tycker jag att det är schysst mot en eventuell partner (någon man dejtar ganska seriöst) att faktiskt gå ut med att man har barn så denna kan ta ställning till om man vill fortsätta eller inte.. Vad vet jag. I vårat fall handlade det inte om något engångsligg, då kan jag förstå att man inte börjar prata om sina barn, men när man dejtat i några månader..

    När hade ni gått ut med att ni har barn?
    Ja, vi var väldigt hopsvetsade redan innan vi flyttade ihop. Både jag och min man, vi och våra ungar och ungarna med varandra. 

    Jag berättade om barnen på en gång förstås. Han också. Har aldrig hört om någon som gjort annorlunda, inte förrän nu när jag läser det du skriver.
  • Anonym (MrsC)
    Anonym (S) skrev 2014-01-24 09:39:23 följande:
    Varje gång jag försöker ta upp det med sambon blir han sur. Han tycker att det ska vara självklart att jag ska vilja umgås med hans barn. För mig är det inte självklart och här krockar vi verkligen.. :/

    Men då borde det ju vara lika självklart att han vill umgås med sitt barn... istället för att gå ut och lämna åt dig att vara barnvakt tycker jag?

    Han borde ju ha ÄNNU större intresse än vad du har att umgås med hans barn menar jag. För att använda hans egen logik.

    Jag skulle inte alls uppskatta om jag kände att min sambo lade över på mig att passa hans barn så snart han känner för det. Jag gör det gärna och för mig är det ett sätt att lära känna dem bättre. Men jag skulle tycka mycket illa om ifall han tog för givet att jag skulle göra det utan att kolla med mig (och självklart respektera att jag säger nej om det inte passar eller jag bara inte känner för det).

    TS det här låter som en fråga som ni behöver reda ut faktiskt. Det låter väldigt besvärligt att ha olika uppfattning i en sån här sak.
  • Anonym (moe)

    Intressant ts, har funderat på det ibland

    Jag skulle vara noga med hur mitt barn bemöter min partner och inte bara förvänta mig att partnern är "den vuxne", särskilt om han inte har barn sen tidigare. Jag skulle vara noga med att förklara våra rutiner och vanor och om man har några egenheter, inte bara förvänta mig att partnern ska sitta och titta på och komma underfund själv (och eventuellt känna sig utanför och obekväm under tiden).

  • Modernmom

    Vi utgick väldigt mycket utifrån barnens perspektiv. De är i samma ålder och går på samma skola mm. Vi utgick ifrån tanken på hur det skulle kännas att särbehandlas i vår familj och det var inget vi ville skulle uppstå. Att jag inte skulle hämta hans son från skolan när jag hämtade mina var därför t ex uteslutet, eller vice versa. Samma gäller nu när jag är arbetssökande; jag hämtar alla barn, det är ju våra barn.

    Vår största utmaning i det hela har varit att få det ensamma barnet att dela med sig, visa hänsyn för andra och att han inte kan få lika mycket saker själv som han fick som ensambarn. Han var rätt bortskämd när han levde med sina föräldrar, men i den här familjen funkade inte riktigt samma köpgladhet. Jag tycker han har tagit det bra, men visst har vi haft våra bumps along the road.

    Även min sambo har fått ändra sitt tänk lite efter att ha kunnat köpa vad han ville till sin son, och med all rätt. Men vi insåg snart att det blev väldigt orättvist för de andra barnen och har jobbat aktivt med det.

    Att få utomståendes råd har verkligen hjälpt oss och det är den bästa investering vår kommun har gjort. Vi är en av få "pilot-projekt" i Sverige, men jag hoppas det stannar kvar. Vi kan än idag känna att vi vill prata med hen eftersom nya situationer dyker upp med nya åldrar.

  • Snigeln
    Modernmom skrev 2014-01-24 09:15:43 följande:
    Jag och min sambo har fyra barn tilsammans, jag 3 och han 1. Vi gick i föräldrarådgivning i 6 månader innan vi flyttade ihop för att prata igenom hur vår nya familj skulle se ut. Vi fick råd och stöd i att äntra våra nya föräldrarollen och en unik chans att lufta åsikter. Idag lever vi som en "hel" familj, dvs våra barn är bådas ansvar och alla är likställda i vår familj. Vi förde ju dessutom samman ett ensambarn i en redan befintlig syskongrupp, vilket också kan vara problematiskt om man inte lyssnar ordentligt. Bästa vi någonsin gjort!

    Oj, shit vad bra! Tänk så många styvfamiljstrådar med olika problem som aldrig skulle behövts om alla hade varit lika smarta som ni!
  • SupersurasunkSara
    Anonym (S) skrev 2014-01-24 09:39:23 följande:
    Varje gång jag försöker ta upp det med sambon blir han sur. Han tycker att det ska vara självklart att jag ska vilja umgås med hans barn. För mig är det inte självklart och här krockar vi verkligen.. :/
    Att han blri sur är inget farligt. Antingen får han diskutera detta på saklig nivå, eller så talar du om att så här ska det vara för min del, gå med på det eller försvinn.

    Han är, rent ut sagt, dum i huvudet om han tror att du älskar hans barns om din egen, särskilt som du och barnet inte fått utveckla er relation i egen takt utefter egen lust.
  • Anonym (Vår familj)

    Min sambo var klar och tydlig med att han tar hand om sina barn sen tidigare, om jag gör något med hans barn, så är det en bonus för honom, inget som är självklart.
    jag hade stora barn som skötte sig själva när vi flyttade ihop, hans barn var 8 och 10 år och riktigt krävande, den ena har en diagnos, som gör att ingen av hans föräldrar orkar med honom, så då var det väl självklart för min sambo att inte lägga något ansvar på mig överhuvudtaget.
    Samma sak är det med mina (nu vuxna) barn, mitt ansvar, men en bonus om min sambo hjälper dom med något ibland, tex mecka med bilen.
    Om nått halvår flyttar snart min sambos yngsta, jätteskönt, då han har en diagnos och är mycket våldsam när han blir arg.

  • Anonym (T)

    Jag är bara biomamma men har en pojkvän/särbo. Vi pratar om att flytta ihop så småningom så jag har funderat en hel över de här frågorna på sistone. Jag måste erkänna att jag läser trådarna här för att lära mig hur jag inte ska bete mig.

    Nu är väl risken inte så stor att jag skulle dumpa ansvaret för barnen på pojkvännen eftersom jag dels är kvinna och dels har levt ensam med barnen i nästan tio år (dvs r van att ta hela ansvaret själv). Risken är heller inte så stor att jag "tvingar" pojkvännen att betala för mina barn eftersom jag redan har eget hus och dessutom tjänar 10 tusen mer i månaden än vad han gör.

    Men jag funderar mycket över relationen mellan honom och barnen. Jag är noga med att det finns respekt från båda håll, i övrigt försöker jag låta dem lära känna varandra i sin egen takt. Jag försöker även stämma av med honom då och då hur det känns för honom, speciellt när det varit stojigt och intensivt. Stackarn är van att bo ensam så det kan inte vara lätt att plötsligt umgås med mina tre högljudda tonårsdöttrar...

  • humledummle

    jag är nog bara glad över att jag och min sambo tänkte på samma sätt från början att flyttar vi ihop är vi en familj (mitt barn , hans bonus ) han har dagar han hämtar på dagis och ibland så drar de killar iväg och jag får en dag för mig själv . mitt barn är mitt ansvar men vår familj är även hans ansvar och i vår familj ingår mitt barn . skulle aldrig flytta ihop med någon som inte såg sig som riktig bonus pappa . det vill säga han tar ansvar för mitt barn han tar ansvar för att han och mitt barn har en bra relation även när jag inte är med .

Svar på tråden Hur skulle ni göra?