Anonym (under täcket)

Äldre 26 Jan 21:48

13 svar

Är detta ångest?

Vissa dagar kan jag känna att jag bara inte orkar med livet eller vill ta itu med dagen.
Det behöver inte vara något speciellt jobbigt som skall göras men jag vill bara inte gå upp ur sängen vissa dagar när klockan ringer för att gå till jobbet.
Känns som att jag skulle kunna ligga under täcket hela dagen eller bara gå hemma och skrota utan att göra något.
Är liksom tryggast att bara ligga i sängen med så lite intryck som möjligt.
Jag brukar ändå ta mig i kragen och gå upp och fixa allt och när jag är igång försvinner ångesten.
När jag väl kommer hem från jobbet vill jag bara vara ifred, dega framför tv el datorn. Får samma ångest när jag tänker på nästa dag.
När veckan lider mot sitt slut känns allt lättare på något sätt (är inte lika jobbigt då).
Jobbar heltid och vill absolut inte vara sysslolös eller arbetslös heller för den delen.
Men jag fattar bara inte varför allt måste kännas så extremt motigt.

Är detta normal och känner ni andra igen er?
Är detta någon form av ångest?

022

Äldre 26 Jan 22:11

#1

Jag tycker det låter som ångest. Många upplever det på olika sätt men när jag hade de så kände jag lite sådär vissa dagar.. Vissa dagar mer vissa mindre

Anonym (...)

Äldre 26 Jan 23:22

#2

Låter mer som en lätt depression... Ångest känns för de flesta mer som man håller på att krypa ur skinnet och att man exploderar inifrån ... Ofta kombinerat med snabb andning och hjärtklappning ..

Anonym (under täcket) Trådstartaren

Äldre 27 Jan 19:31

#3

022 skrev 2014-01-26 22:11:31 följande:

Jag tycker det låter som ångest. Många upplever det på olika sätt men när jag hade de så kände jag lite sådär vissa dagar.. Vissa dagar mer vissa mindre

I dag hade jag extremt svårt att gå upp.
Tänkte negativt på hur jobbigt allt kändes.
När jag kom till jobbet lade jag på min en mask (som vanligt) och skojade samt låtsades att jag var pigg och glad.
Känns så falskt.
Var nära att sjukskriva mig men jag vet att då blir det ännu tuffare att komma tillbaka på jobbet än om man härdar ut. På bussen till jobbet satt jag och tänkte på hur meningslöst allt kändes och om det skall bli någon förändring snart.
Hur länge höll din ångest i sig?

Anonym (som vanligt?)

Äldre 27 Jan 19:37

#4

låter som en vanlig dag för mig.

Anonym (under täcket) Trådstartaren

Äldre 27 Jan 19:40

#5

Anonym (...) skrev 2014-01-26 23:22:07 följande:

Låter mer som en lätt depression... Ångest känns för de flesta mer som man håller på att krypa ur skinnet och att man exploderar inifrån ... Ofta kombinerat med snabb andning och hjärtklappning ..

Ja om jag visste vad jag led av.
Om det är depression hoppas jag att det inte blir värre.
Har känt såhär förr och det har läkt ut själv.

Kan säga att jag levt i destruktiva förhållanden då och då och där emellan så har jag varit ensam och olycklig singel.
Kanske är det som triggar igång min depression el ångest?

Anonym (hj)

Äldre 27 Jan 19:45

#6

Nej inte som ångest. Ångest är rent lidande varje sekund det varar, en "jag står inte ut"-känsla.

Det du beskriver låter mer som en begynnande depression, där du vet att undvikandet (dvs att stanna kvar i sängen istället för att gå upp) ger dig en kortsiktig lättnad och befrielse från krav. Precis som du beskriver lättar obehaget när du kommit igång lite. All depressionsbehandling innebär aktivering snarare än att underlätta undvikande så det är verkligen jättebra att du stiger upp och sätter igång med dagen. Däremot kan det vara andra faktorer som du skulle kunna påverka, som gör att du inte känner den där lusten att stanna kvar i sängen på morgonen. Tex att gå ner i arbetstid, att hitta kvalitativ återhämtning, att se över sömn-, mat- och motionsvanor tex. Ibland kan man behöva ta ett SSRI-preparat under en period för att komma på fötter.

Obehandlad depression kan däremot bli värre och leda till ångest, så är du osäker så gå till husläkare för rådgivning.

Lycka till.

Anonym (under täcket) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 19:13

#7

Anonym (hj) skrev 2014-01-27 19:45:42 följande:

Nej inte som ångest. Ångest är rent lidande varje sekund det varar, en "jag står inte ut"-känsla.

Det du beskriver låter mer som en begynnande depression, där du vet att undvikandet (dvs att stanna kvar i sängen istället för att gå upp) ger dig en kortsiktig lättnad och befrielse från krav. Precis som du beskriver lättar obehaget när du kommit igång lite. All depressionsbehandling innebär aktivering snarare än att underlätta undvikande så det är verkligen jättebra att du stiger upp och sätter igång med dagen. Däremot kan det vara andra faktorer som du skulle kunna påverka, som gör att du inte känner den där lusten att stanna kvar i sängen på morgonen. Tex att gå ner i arbetstid, att hitta kvalitativ återhämtning, att se över sömn-, mat- och motionsvanor tex. Ibland kan man behöva ta ett SSRI-preparat under en period för att komma på fötter.

Obehandlad depression kan däremot bli värre och leda till ångest, så är du osäker så gå till husläkare för rådgivning.

Lycka till.

Tack för ditt svar.
Jag är bara så rädd att SSRI-preparaten skall påverka min sexlust (har hört att de kan göra det).
Har också hört att förmågan till orgasm kan utebli och det vill jag inte heller när jag äntligen fått tillbaka lusten till sex. Har i och för sig bara en älskare men det ger krydda i tillvaron.
Försöker i stället att behandla mig själv med allt annat som tex motion, roliga upplevelser, spännande jobb samt saker som gör att jag utvecklas.

Funderar mycket på vad som är meningen med livet, vad jag skall fylla det med, om jag kan få ett spännande liv, varför jag haft så extremt mycket tråkiga upplevelser mm.mm.

Tror du att det blir värre om jag inte tar medicin?
Går det över om man självmedicinerar på detta sätt som jag gör?

Tacksam för svar!

Anonym (under täcket) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 19:15

#8

Anonym (som vanligt?) skrev 2014-01-27 19:37:43 följande:

låter som en vanlig dag för mig.

Känner du också igen den här ledan samt att allt är så trögt och trist.

Anonym (hj)

Äldre 29 Jan 19:41

#9

Anonym (under täcket) skrev 2014-01-29 19:13:32 följande:

Tack för ditt svar.
Jag är bara så rädd att SSRI-preparaten skall påverka min sexlust (har hört att de kan göra det).
Har också hört att förmågan till orgasm kan utebli och det vill jag inte heller när jag äntligen fått tillbaka lusten till sex. Har i och för sig bara en älskare men det ger krydda i tillvaron.
Försöker i stället att behandla mig själv med allt annat som tex motion, roliga upplevelser, spännande jobb samt saker som gör att jag utvecklas.

Funderar mycket på vad som är meningen med livet, vad jag skall fylla det med, om jag kan få ett spännande liv, varför jag haft så extremt mycket tråkiga upplevelser mm.mm.

Tror du att det blir värre om jag inte tar medicin?
Går det över om man självmedicinerar på detta sätt som jag gör?

Tacksam för svar!

Hej!

Det finns forskning som visar att rejäla doser med motion kan ha samma effekt som SSRI, så jag skulle inte säga att du måste ta medicin om du är orolig för biverkningar.

Jättebra strategier du har när det gäller motion, att söka upp stimulerande upplevelser osv. Fortsätt stiga upp varje dag, fortsätt motionera ordentligt och slarva inte med sömn och mat. Kanske ett samtalsstöd hos kurator, om det är lång kö till psykolog?

Lycka till.

Anonym (Ångest)

Äldre 29 Jan 20:09

#10

Jag känner igen mig helt i din beskrivning, TS, och jag har fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD). Fast för mig är det tvärtom, att helgerna är värst och veckorna något lättare. Förmodligen för att jobbet håller mig sysselsatt, och på helgen är det lättare att fastna under täcket.

(Känner däremot inte igen mig i beskrivningen som någon annan gav, att det känns som att man ska explodera inifrån, inte heller tung andhämtning eller hjärtklappning.)

Jag vände mig till vanliga vårdcentralen och fick snabbt en psykolog, och nu går jag i KBT sedan ett och ett halvt år. Ingen medicinering.

Anonym (under täcket) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 22:03

#11

Anonym (hj) skrev 2014-01-29 19:41:09 följande:

Hej!

Det finns forskning som visar att rejäla doser med motion kan ha samma effekt som SSRI, så jag skulle inte säga att du måste ta medicin om du är orolig för biverkningar.

Jättebra strategier du har när det gäller motion, att söka upp stimulerande upplevelser osv. Fortsätt stiga upp varje dag, fortsätt motionera ordentligt och slarva inte med sömn och mat. Kanske ett samtalsstöd hos kurator, om det är lång kö till psykolog?

Lycka till.

Tack så mycket!
Om det inte hade varit för tidsbristen så skulle jag promenera efter jobbet oftare.
Mina barn behöver mig också varannan vecka.
Vissa gånger tränar jag och varvar med promenader varje vecka.
Sedan kan det gå veckor innan jag får till någon aktivitet.

Vill hellre medicinera mig med aktiviteter och motion.
Vet du hur lång tid det kan ta innan man märker effekt?

Anonym (under täcket) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 22:14

#12

Anonym (Ångest) skrev 2014-01-29 20:09:26 följande:

Jag känner igen mig helt i din beskrivning, TS, och jag har fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD). Fast för mig är det tvärtom, att helgerna är värst och veckorna något lättare. Förmodligen för att jobbet håller mig sysselsatt, och på helgen är det lättare att fastna under täcket.

(Känner däremot inte igen mig i beskrivningen som någon annan gav, att det känns som att man ska explodera inifrån, inte heller tung andhämtning eller hjärtklappning.)

Jag vände mig till vanliga vårdcentralen och fick snabbt en psykolog, och nu går jag i KBT sedan ett och ett halvt år. Ingen medicinering.

Helgerna kan bli sega och deppiga om jag inte har planerat in någonting.
Då kan jag sitta framför tv eller datorn hela dagen fast jag egentligen inte vill.
Samtidigt har jag lättare att kliva upp ur sängen på helgerna eftersom jag har fått sova ut samt att jag inte har en massa krav och tider att rätta mig efter.
Mår dåligt på helgerna om jag inte umgås med någon.
Konstigt nog så vill jag ibland bara vara ifred och dra täcket över huvudet.
Hatar samtidigt att känna mig ensam.
Så konstigt bara!
Känns som att ingenting är riktigt bra.

Tycker att livet ibland känns meningslöst, tomt och ensamt eftersom jag mest bara lever, jobbar, äter och försörjer mig för min egen existens.
Har inte kommit underfund med vad livet skall gå ut på.
Jag vill inte alls dö eller ta mitt liv.
jag vet att jag har en stor uppgift som mamma när mina barn kommer varannan vecka.

Anonym (Ångest 2)

Äldre 29 Jan 23:01

#13

Det är inte vad jag skulle kalla ångest iallafall. När ängesten slår till på mig så kommer först en stor knytnäve rakt i bröstet, sedan tar någon en stor tång och pressar ihop hela bröstkorgen. Sedan börjar maskarna i magen att fara runt kors och tvärs. Blodet börjar rinna fortare i kroppen och allt börjar gå på högvarv. Med all den aktiviteten inne i kroppen så är det omöjligt att sitta still, det blir en endlös promenad runt runt i huset oförmögen att stanna till så länge att man kan göra något.

Det är den vanliga ångesten, vid panikångest är det ingen knytnäve i bröstet utan en kniv rakt in i bröstbenet som kommer ut i ryggen innan den börjar vridas runt och bändas en hit en dit, Varenda muskel i kroppen spänns och jag får inte luft eftersom jag måste försöka spänna ut bröstkorgen för att kunna ta ett enda andetag men den där kniven i ryggen gör att jag inte kan göra detta.

Är detta ångest?

INNEHÅLL