Hur delaktiga var era partners i avbrytandet? Så besviken på mannen...

Jag har varit i exakt samma situation som du o tycker att du överdrivet groft, tycker även att du ställer väldigt höga krav på din man om du vill att han ska ligga hos dig i sängen eller lägga på telefonen då lakaren kommer. Titta på dig på toaletten då blodet kommer osv ?? Jösses kvinna vilka krav ställer du på din man vid en graviditet ni ska fullfölja ? Giftemål osv.. Jo jag tycker du kräver extremt mkt. Min kille var inte ens med på sjukhuset, ville liksom inte att han skulle se mig sådär.

För mannen finns inte barnet än, han kan inte känna genom hormoner att något händer och har du inte fått en gravidmage som syns och som för mannen går att relatera till som 'här i ligger mitt barn' så kommer han inte på något sätt känna som du och absolut inte kunna veta hur du känner om du inte ordagrant berättar det för honom.

Med det sagt så kanske hans sätt att bearbeta händelsen är att ockupera sig med annat?

Jag fick missfall och min man sa 'ja men vi försöker igen' som om inget hänt, jag berättade hur jag kände över missfallet och inte förrns då förstod han hur stor sorg och hur ledsen jag faktiskt var!

Ok, det är bra att få en annan aspekt på saken. Alltså, det var inte att TITTA på mig på toaletten som var grejen. Jag blödde kraftigt och kände mig yr, var rädd för att svimma med stängd dörr. Personalen kom dock snabbt in och jag blev körd till operation. Det var heller inte att ligga i sängen som var grejen, men det kändes lite ebsurt att ha honom där, vänd med ryggen mot mig under tiden som jag mådde väldigt dåligt. Kan tillägga att vi har barn sedan tidigare och är redan gifta. Han har sett mig föda barn så detta var nog en baggis i jämförelse med vad han såg då. 

För mig är vi två som väntar barn även om det är jag som är gravid. Vi är två som väntar ett sjukt med efterlängtat barn och vi är två som får avbryta graviditeten. Men det visade sig vara en som sörjde och en som gick igenom en tuff process. 

Jag förstår verkligen att mamman är mer "inne" i graviditeten. Magen hade just börjat komma och han klappade ofta på den sista veckan före beskedet. Jag förstår att jag inte kan förvänta mig samma reaktion som jag själv känt, men i efterhand började jag fundera på hur olika vi nog upplevt de här veckorna. 

I jämförelse tänker jag på hur jag själv har agerat gentemot honom när det krisat på jobbet. För något år sedan var han uppslukad av en affär som var extremt tuff för honom och som han ältade hela tiden. Jag hade så klart inte någon relation till det eller någon koll på vad det gällde, men jag lyssnade ändå till förbannelse och försökte prata, fråga och visa att jag brydde mig. Över hans jävla affär. Detta var vårt barn, och det fick en bråkdel av hans uppmärksamhet.

Som ni hör låter jag lite bitter, men jag förväntade mig nog mer av honom. Skulle jag berätta för mina vänner hur det var skulle de inte tro mig, han ger inte det intrycket utan är den omtänksamma och generösa typen rent allmänt. Därför känner jag mig nog så besviken. 

Kan du inte förstå din man ens litegrand? Visst, det var du som barnet och allt det där. Men som en skrev tidigare, han kan liksom inte känna barnet inom sig och kan egentligen aldrig få samma kontakt till barnet som du. Nu verkar det som att du enbart VILL vara bitter och känna dig dåligt behandlad.

jag var med om en missed abortion. Det blev skrapning och övernattning på ett främmande sjukhus ( vi var bortresta när det hände) Min man var med och han var otroligt orolig men han sa inte så mkt till mig då. jag hade såna smärtor och var så ledsen och hade fult upp med mitt. Efteråt när vi pratat om det förstod jag att han höll på att gå i bitar, hade ingen att prata med, han ville inte "störa" mig då jag uppenbart hade det så hemskt rent fysiskt. 

Alla reagerar på olika vis. Din man kanske inte riktigt förstod, eller han kanske mest kände sig lättad över att ni i tid fått reda på missbildningarna. Många män är lösningsorienterade och detta var den bästa lösningen, case closed, lite grann kanske. 
Att han efteråt insett hur hemskt det var för dig är som det är. Bra att ni kan prata om det och han har bett om ursäkt. Vad mer kan han göra nu? Är han den mannen du älskar och vill bilda familj med? Visa honom det istället för att vara sur för tid och evighet. Du måste gå vidare ur det här så att du mår bättre själv. När du blir gravid igen kommer annars det här troligen poppa upp i ditt huvud hela tiden

Det är just att tvinga sin man till att göra saker o känna känslor som inte kommer naturligt jag tycker är konstigt.

Jo, jag kan absolut förstå honom lite grand. När vi var mitt i situationen och jag tyckte att det kändes obekvämt att behöva be honom lyssna på läkaren som kom med viktig info tänkte jag att det är en försvarsmekanism, att det är hans sätt att hantera situationen. Jag sa inte ett knyst om hur jag upplevde hans bristande engagemang förrän jag efter ett tag kände att jag inte riktigt kunde släppa det. 

Det växte dessutom lite när vi kom hem. Vi har som sagt barn sedan innan och när jag inte fick lyfta något pga blödningsrisken första dagarna var det en del suckar när jag bad honom ta lyften och när jag frågade om han kunde bära in de tyngsta påsarna efter att ha handlat. Jag insåg att han helt enkelt inte förstått vilken påfrestning detta varit både psykiskt och fysiskt för mig. 

Den man jag gifte mig hade för fem år sedan själv åkt och handlat och burit in grejerna, den här mannen såg inte ens att kylen var tom. Jag vet liksom inte vad som hänt. 

Det är kanske vardagen för många (och det är väl nästan beklagligt), men av vår relation hade jag väntat mig mer. 

Det har inte slagit dig att han kanske pratat om "irrelevanta och ytliga saker" just därför att han vet att du haft det jobbigt med dina egna tankar och vill hjälpa dig skingra dem?

Det är i alla fall det som funkar bäst för mig när jag nojar ner mig i något - en stunds samtal om allt och inget med någon jag litar på, sen brukar det kännas mycket bättre åtminstone för ett litet tag.

Vi har varit med om mycket tillsammans, senast för 1 år sen fick vi reda på ofostrig graviditet. Han blev lika ledsen som jag blev, han vill ju ha barn lika mycket som jag vill ha.

När vi spenderade dagen på sjukhuset för att avbryta graviditeten så tröstade vi varandra och tog hand om varandra, låg på sjukhussängen och kramades och han strök mig på ryggen och tröck på alarmknappen om jag behövde mer smärtstillande.

Fast alla är ju så himla olika, din man hade ju inte varit på ultraljudet ens, jag och sambon var tillsammans på allt, jag tror det gör stor skillnad. Din man har ju bett om ursäkt för att han inte har förstått, försök bearbeta det så du kan acceptera det, klandra inte honom.