Min sambo har tappat alla sexuella tankar.

Det här är tyvärr standardförloppet i ett förhållande. Lämna det sjunkande skeppet säger jag.

Skulle råda er att ta hjälp och prata ut. Detta alltså med en tredje neutral part. Kan räddas eller så blir det en separation efter hand om det inte är balans. Har det hänt något speciellt i hennes liv? Har man tröttnat på varandra så är det knöligt att hitta tillbaka. Båda måste ju vilja och det för ju heller inte ramla tillbaka i gamla hjulspår efter någon månad. Tänk på hur du/ni vill ha det tillsammans fram till man blir 80 år. Lång tid.

Om hon knappt är villig att försöka ta reda på orsaken så låter det ju faktiskt rätt kört med ert förhållande tyvärr. Har hon kanske tappat känslorna för dig helt?
Föreslå att ni ska flytta isär en stund för att se hur det känns och se hur hon reagerar.

Jag har funderat mycket på att gå till en relationsterapeut som får reda upp detta.

Och framförallt att få henne att säga vad hon verkligen känner. Ibland känns det som om hon bor med mig för att det är bekvämt nu när hon inte har råd att flytta.

Se till att det blir gjort snart bara.

Har hon börjat med någon medicin som kan påverka hennes lust? Vissa antidepressiva kan t.ex. göra att man tappar lusten.

Man kan arbeta på problemet, men det kräver att båda vill och inte känner press. Press gör att man tappar lusten ännu mer... (tro mig, jag vet).

Funkar inget får man fundera vad det är man vill ha i det långa loppet, om man vill stanna i förhållandet eller inte. Där gör folk lite olika val.

Hon äter inga mediciner längre. Hon åt antidepp Men har inget behov av dem längre.

Om jag nämner ordet sex så känner hon press.

Det är just det som är problemet. Hon vill inte prata om det. Eller verkar ha någon lust att lösa problemet. Hon blir bara mer och mer passiv.

Är det länge sen hon slutade med medicinen? Effekten kanske sitter i fortfarande...

Pressen är tyvärr jobbig. Jag har själv varit i den sitsen, och man känner sig maktlös för det är jäkligt jobbigt att känna pressen att ha sex men inte vilja. Jag kunde känna illamående och äckel över hela situationen ibland.

Men om hon inte vill prata om det så att ni kan lösa det så är det ju jobbigt att få till en lösning.

Det var över ett år sedan hon slutade med dem.

Jag tog inte upp problemet på över ett halvår eller gjorde något som skulle få henne att känna sig pressad. Men det resulterade enbart i att situationen blev sämre.

Så nu försöker jag byta taktik. Kommer att föreslå samtal idag och se hur hon reagerar på det. Säger hon blankt ner är så kommer jag nog att ta upp att detta inte kommer att fungera i längden om hon inte börjar bli delaktig i att lösa våran situation.

Hoppas det löser sig på något sätt!