Totalt dränerat på energi..

Hej! Jag är förälder varannan vecka åt två barn (9 & 7 år) som min sambo har sen ett tidigare förhållande. Resan till idag har varit lång & energikrävande. Men för att göra en lång historia kort så lever jag med en man som har tydliga problem med att ha ett fungerande förhållande med sina tidigare barn. Han har dåligt tålamod, brusar upp, skriker & har svårt att visa empati & trösta. Varannan vecka är som att leva i lite av en krigszon.. Vi har ett gemensamt barn ihop som i år fyller 3 år & jag är livrädd att vår lilla pojke ska växa upp & bete sig som de två tidigare nu gör. Ljuger, slåss, skriker, manipulerar för att få sin vilja fram..ja ni förstår. Som så ofta är fallet har jag hört, & nu även här, när föräldrarna är skilda. För mig är detta bara en av de mängder ursäkter vi fått höra från barnens mamma, skola, andra föräldrar & nu då socialtjänsten. Jag har tvingats dra det tyngre lasset med att få vardagen att fungera. Allt du kan tänka på plus då att sätta den där rätta familjeatmosfären i huset. Som ni då förstår så har även jag sämre eller ja, även skitdåliga dagar & då skiter sig allt på kolossal nivå. För ett par veckor sen så sparkade bonuspojken, som är 9 år, hål i en gipsvägg på skolan. Han ska trixa mkt, göra volter osv & när läraren konfronterade honom & förklarade att hon då måste ringa föräldrarna, så säger han att hans pappa slår honom. Att hans pappa även slår hans två mindre syskon. Med tv-kontroller & tidningar. Detta är inte första gången. Snarare 3e gången. Det blir faktiskt 4 om vi räknar in den gången han kom hem & sa att hans farfar slagit honom. Detta under en period sen sensommaren 2010 då jag & min sambo först inledde vårt förhållande. Skolan ringde givetvis socialen & med all rätt!! Vi blev inkallade på möte, en sorts introduktionsmöte där dom berättade vad som nu händer & hur gärna dom vill hjälpa till.. De biologiska föräldrarna var med men även vi bonusföräldrar fick delta (som om vi inte riktigt räknas?) Min sambo satt med ögonen ner i backen mest hela tiden medans jag frågade rakt ut, hur det nu ska gå att fortsätta vara föräldrar till detta barn? -Dom gav oss en folder om att söka oss till Råd&Stöd-enheten i vår kommun. Är det nåt vi får prata med honom om? -Nej vi skulle låtsas som ingenting för att inte påverka honom på något sätt. Nu är första mötet avklarar medans vi får sitta & nöta "rätt barnuppfostran" med socialtjänsten & den andra enheten. Detta slutade i att dom bodde hos sin mamma två veckor i rad, & vi fick mjukstarta med en helg. Den gick bra. Tills pojken inte ville ha på sig de där "bögvantarna". Hans pappa blev arg vilket resulterade i att han sprang hem till sin farmor & farfar & grät att hans pappa var arg på honom. De ringde strax efter att jag kommit hem & missat utspelet. Jag fick höra det & flippar totalt. Jag är trygg i min föräldraroll. & då menar jag TRYGG. Det är sällan jag, i motsats till min käre sambo, grubblar på om eller hur jag kunde gjort annorlunda när lampan släcks på kvällen. Jag får improvisera! Man visar respekt för & mot sina barn, låter dom vara delaktiga, kränker dom absolut inte. Men at the end of the day är det JAG som är förälder & tar de viktiga besluten om & för mina barn. Men vi har aldrig, ALDRIG slagit våra barn. Vi spatserade bort dit & förklarade läget. Anledningen till varför dom inte varit hos oss som vanligt & vad som hade framkallat det. Han förnekar, de gjorde båda barnen. Pappa slår dom. Punkt. Slut. En timme senare bryter pojken ihop & kryper upp hos sin pappa som om han aldrig vill släppa taget. Min sambo klappar lite lätt honom på ryggen & säger "såjasåja". Jag orkar inte mer. Att det handlar om pojken vill ha ett fungerande förhållande med sin pappa är ju uppenbart. Men min sambo verkar inte kunna ändra sig, verkar inte vilja. Han skuldbelägger sitt ex för hur barnen har fått fortsätta att bete sig, trots att han har barnen lika stor tid. Tro nu inte att jag inte hamnar i bråk med pojken. Pjuu!! Så fort han är missnöjd så ska hela världen må lika dåligt som han, han är elak, svär & förpestar allt han rör. & detta lilla rörs upp av att han då kanske inte får en frukt precis innan maten. Däremot accepterar jag inte sånt uppträdande. Aldrig. Någonsin. Jag sätter ner foten & har fått göra från första sekund. Det börjar ge frukt & tur det.. Men hur mycket ska jag som bonusförälder & sambo orka med i detta fallet? Att vi sen har haft en diskussion om att jag vill ha fler barn & han förvägrar mig det med argumentet "att jag orkar inte" "mina ungar sen innan är så jävla jobbiga" Är det dags att lämna detta förhållandet?