Har jag nån form av anknytningsproblem?
Hej alla läsare, jag ska försöka beskriva mitt problem så kortfattat som möjligt så att ni inte tröttnar.
Ungefär ett halvår in i mina förhållanden börjar jag tvivla på precis allt och störa mig på min partner. Sällan handlar det om nya sidor hos honom, utan det är bara det att jag hamnar i ett sånt där stämningsläget att jag irriterar mig på det mesta. Det som händer är alltså att förälskelsekänslorna ersätts av irritation, tvivel och känslan av att jag är trött på honom. Detta brukar vara ensidigt, då killarna fortsätter vara förälskade i mig.
Själv tycker jag att det mesta suger då och jag känner mig deprimerad på riktigt; ingenting blir viktigt och jag bryr mig inte om vad som händer med relationen. Jag blir också väldigt negativ och säger rakt ut att jag inte tror att relationen kommer att hålla pga den eller den saken (oftast pga yttre omständigheter). "Det går att lösa", menar killarna. Men nej, det ser inte jag som ser allting nattsvart och slutat tro på förhållandet där och då. Jag börjar förbereda mig mentalt på att det ska ta slut och börjar agera mer och mer som att han redan är ute ur bilden. Jag gör t ex inte upp några planer för framtiden, och om vi har några ser jag till att avveckla dem omgående.
Det som händer är att jag ger upp hoppet om en gemensam framtid. Det gör på sätt och vis ont, men jag tillåter mig knappt att känna detta utan intalar mig att jag är realist och att det är för sakens bästa som jag agerar som jag gör. Jag inbillar mig också att jag måste ta ner killen på jorden så att han inser att jag inte är nåt för honom att satsa på eftersom jag inte kan ge honom det han vill ha.
Och varför gör jag då så? Jo, för att jag är rädd att göra honom missnöjd med mig. Att jag är rädd för närheten och den smärta det innebär att ha nån väldigt kär och sen förlora den. En gång släppte jag in en kille ordentligt, men det gick åt helvete. Jag höll på att gå under fullständigt när han lämnade mig. Jag är inte redo att utsättas för det igen. 
Är det här någon form av anknytningsproblem som jag har? Jag kommer ju aldrig kunna ha ett förhållande längre än 8 månader om det här ska fortgå. Allting med detta sker nog på en ganska omedveten nivå, för de känslor jag har säger mig att det inte finns nån chans för relationen att överleva och att jag behöver distansera mig snarast. Vill verkligen ha hjälp med detta!
Vet någon vad jag kan göra åt det? Finns det någon där ute med samma problem?
