Olika uppfostran i samma familj?

Jag tror personligen det blir helt fel att ha olika regler i en familj.  Jag tycker du och din man ska gemensamt komma överens om vad som gäller just i ert hem för alla barnen.

Vissa saker säger man väl till alla? Jag säger även till vuxna om de smaskar. Sunt förnuft tar ingen skada av. Uppfostran handlar om så mycket mer än att föra sig i normala situationer, så våga säga ifrån om det smaskas eller dricks mjölk direkt ur kartongen!

Jag håller med, det är det som är jobbigt. Min sambo är inte emot mina åsikter men har "glömmer" hela tiden att vara med och driva igenom dem. Han vill gärna att alla barnen kan föra sig och uppföra sig men när det kommer till alla dessa små vardagssituationer (bordsskick, tvätta händerna efter toa osv) så "ser" han det inte eller så glömmer han eller tänker inte på det och så är det likförbannat jag som får vara den tjatiga. Jag känner att jag inte kan väga upp allt tjat med lika mycket kärlek och närhet när det gäller bonusen och vill därför inte heller tjata. 

Jobbig situation... 

Har samma problem. 
Sambon har två större barn och vi har snart två gemensamma barn.

Sambon har aldrig haft några riktiga regler, han är en typiskt varannan helg pappa.
Jag vill ha ordning och reda. Våra gemensamma ska lära sig plocka bort sin tallrik, städa undan leksakerna varje kväll innan de lägger sig, hjälpa till, vara trevlig osv
Känner att det är svårt med en två åring som redan nu tar efter syskonens sätt men jag kan bara stå bredvid och se på.

vet du, även föräldrar till gemensamma barn sköter detta olika.
Det viktigaste är att ni har samma mål, ni vill ha drägliga barn som fixar vardagen. Hur ni tar barnen dit skiljer sig lite. Det är inget konstigt, för ni är olika individer

När det gäller smaskandet vid bordet, så kan man istället för att rikta sig mot ett barn, säga rent generellt att det är trevligare för omgivningen om man tuggar med stängd mun och inte låter så mycket

Sedan så får du acceptera att din sambo är en annan individ än vad du är, han är tankspridd och förvirrad.

När det gäller bordskick och sådant kan man göra det till en rolig lek. "Nu äter vi finmiddag" och då lär man barnen vett och etikett och vad som gäller.

Känner igen mig. Jag har så svårt förstå hur min sambo kan missa att se vissa saker, hur han kunnat missa smaskandet till exempel. Nu har vi bott ihop i fyra år och jag har pö om pö börjat säga till om mer och mer. Fördelen med att vi fått barn och att jag också blivit förälder är att eftersom jag uppfostrar mitt barn så kan bonus se att jag säger till mitt eget barn också, det känns lite tryggare för mig att ställa krav då. Men fortfarande "vågar" jag inte säga till om allt, smaskandet är en sån sak.

En sak jag kan tänka som kanske kan hjälpa är att genom att inte ställa samma krav på bonus som på andra i hushållet så särskiljer man och det är som att säga att bonus inte hör hemma där.

Usch, det där är jag orolig för, att mina ambitioner ska grusas för att de tar efter bonusen. Nu har jag ganska stor ålderskillnad, 11 år, och hoppas det hjälper lite. Hur stor åldersskillnad har ni?

Jag var tillsammans med en man som hade dottern varannan helg. 7 år gammal. Vi bodde mer eller mindre ihop. Mina barn, då 7 och 5, hade regler. Bordsskick, sängläggningstider, plocka undan tallrik och glas och bestick efter maten. Inte hoppa i soffor. Osv osv. Enkla regler. Och absolut ingen kadaverdisciplin. Inte alls så - bara vanliga regler som gör livet enklare för alla.

När hans dotter var hemma bad han uttryckligen att inga regler skulle finnas "för då kanske hon inte vill komma hit". Detta innebar kaos för oss. Och ungarna blev totalförvirrade. De märke naturligtvis att det blev jätteskillnad och ansåg sig orättvist behandlade. Efter ett år sa jag att antingen gäller regler för alla eller så får det vara. Det fick vara. Vi gjorde slut.

Lote OT
Men jag blir lika förundrad över dessa uppfostringstrådar

Visst, vägledning behövs absolut och visst, man bör vara ense om målet.
Men så måste man acceptera att man kommer ofta från olika kulturer, är olika personer etc, barn är också olika, en del barn behöver mer styrning, andra mindre,

Men vad är viktigt det är väl det man ska fokusera på

Jag lovar, det går att kombinera två lata tonåringar och en ivrig tre-åring som vill hjälpa till med allt
Ja, det går att kombinera ett litet barn som lägger sig tidigare än sina två äldre syskon
Nej, syskon tar inte med automatik efter varandra. Man kan nog titta på vilken syskonskara som helst och inse att syskonen är olika, väldigt olika.
Ja, syskon kan härma varandra, speciellt de saker som de snabbt lär sig att föräldrarna inte gillar

Så koppla av, det ligger mycket i vad som sägs, barn gör inte som föräldrarna säger, utan det som föräldrarna gör.

Vill ni ha ett bra bordsskick, föregå med gott exempel. Vill ni ha artiga barn, föregå med gott exempel etc etc.

Jag tycker inte det är konstigt med dessa trådar, tycker för egen del det är centrala frågor. Nu vet jag inte hur din konstellation ser ut men jag hade inga barn innan och jag känner mig väldigt osäker i hela situationen.

Jag tycker du har kommit med bra input, skönt höra nån som tar det med ro samtidigt som jag inte kan ta lika lätt på min egen oro, men varje annans erfarenhet är intressant information.

Nu är det väl bäst jag slutar skriva här, innan jag tagit över tråden, förlåt ts :S

Ungefär samma åldersskillnad

Ingen fara, jag ville ha så mycket input som möjligt och ibland är det gott nog att höra att det är fler som har liknande funderingar. 

Jag hoppas att det är som sextiotalist skriver, hon brukar vara klok tycker jag. Grejen är att jag inte har några problem med att sambon har taskigt bordsskick eller om bonusen växer upp till en "smaskare", det jag inte vill är att mina egna barn ska ta efter deras...brist på diciplin (i brist på bättre ord). 

Den här grejen med bordsskick t.ex. har tagit mig lite på sängen för jag minns så tydligt att min sambo i början av vårt förhållande uttryckte att han var glad att bonusen kunde sitta fint" och äta med bestick fastän h*n var så liten (4 år då). Jag hade inga egna barn då och visste inte hur 4-åringar brukade föra sig vid bordet men tyckte att det lät bra att sambon brydde sig om sådant. Nu, några år senare fattar jag att det bordsskick bonusen eventuellt hade då inte har bättrat sig nämnvärt på 4 år och jag kan också fatta att det inte gör det om man aldrig får veta hur man egentligen ska bete sig. Det räcker inte att jag sitter ordentligt och äter med munnen stängd när sambon sitter som en hösäck och pillar med fingrarna i maten ibland. Jag kan inte uppfostra min sambo, det vet jag och accepterar, men jag vill fortfarande uppfostra mina barn utan att bli en "klagokärring" för bonusen... 

Det behöver du knappast oroa dig för, eftersom det skiljer så mycket i ålder så står dom på helt olika ställen i livet.

Sedan OM det skulle behövas så kan du alltid hänvisa till att xx är så mycket äldre och får göra si eller så.
Likadant att xx har en annan mamma som tycker det är okej att xx gör så.

Nu skriver jag anonymt när jag ska återge lite av mitt barns synvinkel. Hon är 5 år och är ledsen över att storasyster behandlar henne illa. Hon har själv tagit upp detta med mig flertalet gånger när bonusen åkt hem. Bonusen, 11 år, är spydig, svarar ofta inte på tilltal, snäser av och förlöjligar henne. Bonusen kommer vh så vi hinner liksom inte vara goda förebilder utan hennes förebild är mamman, någon som trots sin vuxna ålder, behandlar omgivningen (iaf maken/barnet) ganska respektlöst ibland. Det är jättejobbigt faktiskt! Bonusen kan även fysiskt gå på henne. 5-åringen funderar mycket på detta och undrar varför bonusen inte "lärt sig vara snäll". Nu tror jag inte de yngre barnen kommer ta efter för att de tar efter oss som de träffar mycket mer, men just med vh bonusbarn så funkar inte "barnen gör som de vuxna" då de är så lite där. Även om vi i stort sätt uppfostrar de yngre barnen så som du skriver, så måste vi börja tänka om när ett barn yttrycker att hon inte mår bra (och säkerligen inte bonusen heller då hon agerar som hon gör). Så jag kan inte helt hålla med om att det inte skulle vara en viktig fråga att diskutera och få råd om då bonusbarn oftast har ett stort inflytande av den andra föräldern också...

Fast då är väl risken snarare att era barn tar efter sin pappa?

Problemet har kanske inte så mycket med storasyskonet att göra som att pappan inte har samma syn som dig om bordsskick (kanske inte i teorin men i praktiken).

Jag har en kompis som hade lite samma problem då hon ville lära barnen att äta grönsaker men där pappan satt vid matbordet och vägrade äta grönsaker vilket ju blev lite dubbelt.

Jag vet tyvärr inte hur de löste det problemet.

Skrev jag inte vägledning också eller hur och skrev jag inte att man ibland behöver styra upp vissa barn lite mer. Så vad gör ni är 11-åringen är direkt elak mot 5-åringen?

Jo absolut, nu missförstod du mig kanske lite. Jag menade inte att du inte har rätt i det du skriver och givetvis kräver vissa barn, som min bonus, mera uppstyrning än andra. Det jag ville få fram var att du skulle förstå (då du var förundrad över sådana här trådar) varför vissa verkligen känner ett behov av att skriva/starta en "uppfostringstråd". Ibland fastän man försöker sitt med bästa att föregå med gott exempel o.s.v. så krockar det väldigt mycket med bonusens andra familjekultur och då är det inte så himla lätt. Speciellt som i vårt fall då den andra familjens kultur har övertaget då bonusen bor mest där. Vi håller f.ö. ju på att diskutera om hur vi ska hantera bonusens attityd. Därför läste jag denna tråd, för att få tips