Tre månader senare o sorgen är ännu SÅ stor

Usch jag beklagar!!

Ja det är normalt. Ge det tid, antingen går avunden över med tiden eller inte det återstår att se.,,

Ta hand om er!

??? kram ???

Jag vet inte vad jag ska säga. Det gör så j*vla ont och man blir så fruktansvärt ledsen. Men du ska se att du får en bebis tillslut.

Jag har en dotter redan och blev gravid med nr 2 som tyvärr slutade i missfall i v.7. Är 4 månader sen och det gör fortfarande såååå ont. Åh när kompisen berättade att hon skulle få nr2 i sommar så blev jag ledsen och kunde bara tänka "varför hon och inte jag?". Men jag har ju dottern att koncentrera mig på så kan nog inte föreställa mig hur svårt det måste va för dig. ???

Frågetecknen skulle va hjärtan..

Beklagar verkligen!  3 månader är ju ingenting,jag fick MA-08 och eftersom jag inte fått några barn sen dess sörjer jag förstås fortfarande. Inte på samma sätt,lika akut,men ändå. Gravida tål jag inte alls så de undviks,det är normalt att känna så när man själv kämpat i åratal. Sorgen går över när man får barn och kan man bli gravid kan man få barn,det är enda trösten.

I sånna här situationer är det skit att va kvinna:( även om männen är stöd så kan de inte förstå, kärleken till de där små liven i magen var i alla fall för mig omedelbar. Jag undviker oxå gravida så gått det går, orkar inte umgås med gravida vänner som klagar över hur jobbigt det är att va gravida. Jag skulle ge vad som hällst för att spy varje morgon och allt vad det kan va, de förstår inte hur glada de ska va. Får rådet av personer omkring mig att inte tänka så mycke på det, det är ju jätteenkelt. Det är så skönt att veta att man inte äe ensam och framför allt inte knäpp:) stor kram till er och hoppas vi alla får våra SÅ efterlängtade bebisar .

Det är helt okej att vara ledsen och att tycka det är jobbigt med andra som är gravida. Det är 3 månader sedan mitt senaste missfall och det börjar kännas bättre, men ibland har man lite extra dåliga dagar.

När jag fick mitt mf så blev jag erbjuden kurator av sjukvården, det var inget du fick? Även om jag inte tog emot den hjälpen så kanske det hade varit något för dig? Det hjälper att prata om det och ens partner, hur underbara de än är, upplever det inte på samma sätt för det är inte deras kropp.

Jag blev erbjuden att prata med en kurator men trodde att jag skulle kunna fixa det själv. Nu i efterhand så skulle jag tackat ja, men jag tror att det enda som kommer att hjälpa helt nu är när/om jag gått en hel graviditet och får ta med mig min bebis hem. Självförtroendet hamnade nere i skorna efter missfallet, jag vet ju att jag inte kunnat förhindra det men ändå. Önskar, hoppas att det tar snart♥ kram på er!

Hej jag fick en missed abortion i onsdags. trodde jag var i vecka 8 men på ultraljudet skulle jag inte varit mer än i 5+4 och då förstod jag att de blödningar jag fått var början till ett missfall. så där är man nu. Om jag känner mig bitter mot andra gravida? Ja men det kanske är så konstig. att se någon som är gravid gör ju oss påminda hela tiden. Vi blir påminda om den ändlösa sorgen över att ha förlorat sitt barn. Jag hade gett allt för att denna lilla varelse skulle ha stannat kvar men det var inte meningen. Förstår inte riktigt hur jag ska ta mig igenom de närmaste månaderna. Det gör förbannat ont. Känns som en mardröm man ska vakna ur när som helst. Men jag tänker att andra tar sig igenom det så kommer jag också ta mig igenom det på något sätt. Jag ska tillåta mig själv att verkligen sörja den närmaste tiden..Hoppas det tar sig för dig snart och att du får ett välskapt litet barn..<3

Det får vara jobbigt och man får känna allt man känner, missnöje, avundsjuka, sorg. Det måste vi få göra. Det är inget att skämmas för, det är normalt. I måndags hade jag mitt tredje missfall. Alla har slutat runt vecka 4+4. Det är snart 2 år sedan vi började. Väntar på tid för utredning. Men innan dess så har jag hittat mitt sätt att komma vidare i livet. Jag skapade en blogg. En blogg för mig själv, där jag kan spy ur mig om jag känner för det, bara skriva av mig. Och kunna gå tillbaka och se hur det varit. Och jag är med i en grupp där vi följer varandra och stöttar varandra. Hitta det som passar dig.

Jag beklagar verkligen!!!! Skickar massor av styrkekramar till er!!!! Det där med att skriva av sig tror jag är jättebra, det har jag funderat på o nu ska jag ta tag i det. Jag tror på att verkligen gråta ut sin sorg när man behöver det, inte försöka hålla tillbaka för det rinner över till slut. Jag är fel person att ge råd men jag förstår er sorg. För mig är det här en ventil som hjälper, vi är inte ensamma

Träffade mitt livs kärlek sent och blev gravid första gången när jag närmade mig 40. Förstod ju att det var större risker pga åldern, men hoppades förstås ändå att det inte skulle hända oss. Men det gjorde det, två gånger, innan vi till sist fick vår älskade dotter. Tiden innan hon kom var FRUKTANSVÄRD! Precis som du ville jag bara gråta när jag såg en bebismage eller en mamma/pappa med barnvagn. Kände sån skam för min avundsjuka mot vänner som var gravida som jag knappt klarade av att umgås med. Man vet att det är fel att känna så men kan inte rå på sina känslor! Har ju förstått att det är jättevanligt att känna så nu i efterhand.

Hoppas du snart är gravid igen och att det går vägen den här gången.  

Igår beställde jag munkpeppar, är villig att testa allt för atr få en bebbe. Är det någon av er som har testat det? Ska ha mens nu på söndag och känner mig skengravid, vågar inte hoppas på att drt är något där inne:( Har lite svårt att dela mina känslor kring det här med min sambo, jag vill inte att han ska känna någon press. Hela min järna är full av alla tankar kring det här, det är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista innan jag somnar. behövde bara skriva av mig lite. Kram på er!

Beklagar!

Jag känner igen känslorna från mitt första mf(eller ma egentligen). Jag hade så svårt att gå vidare efteråt. Jag klandrade mig själv och jag blev hemskt bitter. Mot både gravida och mammor. Jag kunde gå runt och inombords vara förbannad på min egen mamma för att hon hade mig. Jag hade stora problem med att läsa bloggar eller nyheter där barn for illa, jag tänkte alltid "varför fick de skitföräldrarna behålla sitt barn, men inte jag?"
Jag gick ner mig helt i sorgen. Jag grät hela nätterna och sov om dagarna, träffade ingen på två månader och trodde att jag skulle dö av sorg. Sedan blev jag gravid igen och då lättade sorgen.

Tack för det du delar.

Känner igen mig i bitterheten. Hur lång tid tog det innan du blev gravid?

Till maren83

Det är inte ovanligt att tänka, varför inte jag? Efter två missfall tänker jag så hela tiden. Jag sörjer och sörjer. Undrar varför andra klarar sig och inte jag?! Det gör så ont. Stå ut. Tänk inte på det. Och prata om det.

Till maren83

Det är inte ovanligt att tänka, varför inte jag? Efter två missfall tänker jag så hela tiden. Jag sörjer och sörjer. Undrar varför andra klarar sig och inte jag?! Det gör så ont. Stå ut. Tänk inte på det. Och prata om det.