skulle inte ens råda min värsta fiende att bli bonusförälder!!

Eller jobba med problemen kanske? Man kan ju inte bara låta åren gå och aldrig lösa problemen!

Rubriken: Haha! Eller hur?!

Beskrivningen: Skulle kunnat varit jag som skrivit! 

Min make och hans ex kom överens då vi träffades, han hade barnen vv och allt gick jättebra, vi hade god kontakt och allt flöt på. Sen ändrar sig exet och tar barnen och lägger en orosanmälan på mig och min make. Soc dras in, det blir utredning som läggs ner då det inte är befogat för oro. Min make är världens bästa pappa. Så han får tillbaka barnen. Då kommer nästa anmälan in. Soc är skyldiga att utreda igen och således får barnen inte vara hos oss vv. Samma sak händer, utredningen läggs ner pga bristande bevis och grund. Vi får tillbaka barnen. Samma sak händer.. 

Och så håller det på. Till slut tar människan ungarna och flyttar låååångt bort. Trots att dom har gemensam vårdnad så får hon flytta med barnen då "vi inte haft så mycket kontakt den senaste tiden med barnen pga socutredningar"

Så ja.. Det är tärande och jävligt jobbigt att alltid leva med en människa man inte valt i sitt liv. Jag valde min make och barnen. INTE hans ex. Men eftersom det fungerade så bra i början så trodde jag inte ens i min vildaste fantasi att det skulle bli så här jobbigt!

---låt mig gissa??!!! du hör till dom 90% som skyndar in i det nya förhållandet, struntar helt i att ta de i barnens takt utan flyttar ihop, skaffar barn o blir nyfamilj inom - tja - 2år högst???!!! Tjing så rätt jag hade eller???
Fakta är fortfarande det att dom flesta har alldeles för brått in i nyfamiljerna, tänker mest på sig själv o sin stooora kärlek o tar inte alls i barnens takt. Lägger man grunden bra står sig huset (familjen) längre på sikt, om alla hunnit hitta sin plats o må bra i det nya livet FÖRE det kommer en gemensam GULLIG BEBIS. För barnen är föräldrars separation en stor sorg, ett trauma som tar TID att bearbeta fast dom utåt sett mår bra. Att föräldrar hittar en ny partner är ett nytt steg att bearbeta samt att denna partner flyttar ihop med ens mamma el pappa. Till allt detta går det ofta ÅR. Vågar säga att dom som väntat 4 år sisådär innan gemensamt barn kommer mår bättre o har större chanser att klara sin nyfamilj. lycka till alla.

Jo, jag önskar att hon hittar en man som har ett ex som är likadan! Då kanske hon inte har tid att hitta på saker åt vårt håll! Bara kidsen får det lugnare är jag nöjd. Ja, jag vill också ha det lugnare, förstås.

Förstår vad du menar. Här flöt det också på bra först. Nu är det till hälften en mardröm.

Jag älskar barnen och inget ont om dom. Det är exet som förstör.

Ensam och bitter fast hon lämnade min man i tron om att hon hittat en bättre man... Han va dock bara intresserad så länge det var spännande. TYVÄR!

Vi har det hon ville ha. Fler barn, hus och gift oss. Det ska barnens pappa straffas för, genom barnen så klart... Blir så ledsen för deras och vår skull.

Önskar det hållt med den hon lämnade min man för eller hittat någon.

I perioder när hon haft någon har det varit lugnare och bättre.

Så med facit i hand hade jag nog valt annorlunda trotts att jag älskar min familj!

Till dig som tror tid alltid spelar in har jag en vän där allt gick fruktansvärt fort. Den familjen är alla styvfamiljers dröm. Helt underbar situation och lyckliga barn och vuxna...