Kommer hon hata mig?

Jag träffade mitt ex för lite over 6,5 år sedan och jag föll pladask för denna underbara kvinna. var med en tjejkompis till henne och drack kaffe en söndagsmorgon och vi började prata.
när vi gick så pratade jag med denize som denna tjejen hette som jag känt några år, mycket bra tjejkompis man kan diskutera allt med. blev lite smått nyfiken på hennes vän o då berättade hon att hon hade en liten tös på nårra månader och det vart strul med pappan till barnet i fråga.. han var spelmissbrukare och drack en hel del och våldsam mot mamman, kunde ej i min vildaste fantasi förstå hur man kan välja bort ett litet nyfött knyte mot alkohol o spel, men visst det är hans val. eller slå en så vacker kvinna... så snäll o go.. vi bytte nr och jag messade henne på kvällen om vi skulle träffas.. och det gjorde vi dagen efter och sen blev det en film o så vidare.. minns att jag sov på soffan den kvällen... men men.. vi blev goda vänner och jag hjälpte henne med hushållet, mat, tvätt och annat. följde med till bvc och jag blev störtkär i denna lilla goa ungen.. o efter några månader flyttade jag in till hennes o hennes lilla flicka och den biologiska fadern hörde aldrig av sig. vi hyrde ett hus och som gentleman satte jag en ring på hennes finger, huset, ett rött med vita knutar. dagis började säga pappa, tex. nu kommer pappa och hämtar dig.. och alla runt omkring började kalla för pappa.. vilket var lite ovanligt.. sen kom vår gemensamma flicka och vi flyttade upp till ett lite större hus i hennes hemtrakter och stora tösen började prata på och jo, hennes första ord typ var just "pappa! jag bytte bort fest livet och vännerna för familjelivet. och jag ångrar mig inte en sekund för det. men men hon har aldrig träffat sin biologiska pappa och han vill ej se henne heller, han ringer inte, inga juklappar inga kort. inte nått från hans sida. hon har kallat mig för pappa sen den dagen hon öppnade ögonen typ. legat på mitt bröst och sovit middag, det e jag som tröstat henne och läst alla god natt sagor. inskolning på förskolan och sett alla glada miner på julen och födelsedagarna.. många har frågat mig om jag känner någon skillnad i kärleken på den stora flickan o vår gemensamma.. svaret blir det samma.. NEJ jag älskar mina flickor så in i helvetes mycket.. nu blir stora flickan sju och börjar första klass och liten tös blir fyra! jag och deras mor lämnade varann för ett år sedan och kommer mycket bra överens.. kan prata om allt, skratta åt allt precis som förr.. hon e exakt lika go nu som då.. när det kommer till barnen så är vi alltid överens, sällan det blir delade meningar. MEN! frågan kommer komma upp till VERKLIGHETEN nångång! jag e rädd för den, hur ska jag säga det till min älskade stora flicka? jag är din pappa men ändå inte? din riktiga pappa vill inte veta av dig! jag har varit i kontakt med familjerätten eller ja vi.... men vi får se vad de säger på mötet imorgon. kan ej sova,,, min stora dröm är att få adoptera halva vårdnaden o gräva ner denna frågan... den tär på mig.. stora flickan mår bra, vi bor i samma by jag och deras mor och har dagis o skola i mitten, gångavstånd. fritids
har gett mig barnomsorg ör stora flickan så jag kan jobba... igentligen skulle jag ej fått ha det å jag inte har några papper på henne ( eller hur man nu säger det )  men vi bor i en liten by och alla ställer upp på alla. men åter igen.... när ska man berätta eller är det lika bra att vara tyst och låta det gå? framförallt hur ska man berätta det?

//En pappa som finns där! 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-10 01:45
Så hon bor hos mig söndag till söndag varannan vecka precis som lilla tösen.