Jag har sedan en tid haft funderingar på om jag har asperger. Jag har sedan barnsben haft svårt att få kontakt med andra människor,kan inte läsa av dom och missbedömmer ofta vad andra säger. Jag har ofta ångest över små saker. Jag har även tics och har haft sedan jag var liten. Ni med asperger, vad har ni för symptom och hur gick ni till väga för att få hjälp och en diagnos.
Otroligt tacksam för svar
Jag har också svårt att få kontakt med andra människor, kan inte läsa av dom. Ångest och oro känner jag en del. Men jag har inte längre panikångest, när jag var yngre hade jag panikångest, depressioner och självmordstankar. I skolan var jag mobbad, jag var udda och lyckades aldrig passa in. Det sociala har aldrig kommit naturligt för mig, jag härma andra för jag vet inte hur man ska vara social, hur man ska bete sig i sociala situationer. Jag blir trött av att vara i sociala situationer, trött av alla intryck. Jag har specialintresse, lite tvångstankar och är bunden till rutiner. Rutiner är viktigt för mig, har svårt för förändringar och är stresskänslig.
Jag är en känslomänniska men har svårt att uttrycka känslor och hantera känslor.
Jag har troligtvis asperger, var på vuxenhabiliteringen för några dagar sen och de tror att min diagnos är asperger. Har hört att asperger som diagnos ska tas bort men vuxenhabiliteringen säger asperger.
Väntar på kallelse för att få utredas men har ingen aning hur länge jag måste vänta, de vill träffa min mamma också och prata om min barndom och uppväxt.
Jag hade kontakt med psykiatrin i ganska många år men en neuropsykiatrisk utredning kom aldrig på tal fast jag har tydliga drag av en diagnos inom autismspektrumet. Så förra året kände jag att jag måste få svar på varför jag alltid känt mig udda, det sociala har alltid varit åt helvete för mig så jag bestämde mig för att skriva en egen remiss. Fick hjälp att skriva remissen av en specialpedagog som utreddes min mammas dyslexi. Har hört att man även kan besöka vårdcentralen för att få hjälp att skriva en remiss.
I slutet av förra året fick jag en kallelse till informationsmöte inför neuropsykiatrisk utredning och var tvungen att lämna blodprov och övervaket urinprov. De kollade efter droger och om man hade vitaminbrist eller annat.
Sen efter några månader fick jag komma på bedömningssamtal på vuxenhabiliteringen inför utredning, det bedömningssamtalet var jag på för några dagar sen. Det tog 2 timmar och hon jag träffade ställde en massa frågor. Nu vet jag inte vad som händer, vad nästa steg är. Har hört att väntetiden på utredning är 2-3 år där jag bor men jag fick välja en kortare bedömning, kortare utredning, kortare väntetid men vet inte vad det innebär.
Det är först nu jag känner mig tillräckligt stark psykiskt för att orka genomgå utredning.
Jag känner ingen som har en diagnos inom autismspektrumet, känner att omgivningen är oförstående.
Den enda som förstår, lyssnar på mig och är fullt medveten om mina brister och begränsningar är min fästman.
Jag fick mitt första jobb för några månader sen på Samhall som städare på halvtid. Halvtid är vad jag känner att jag klarar av men Samhall, myndigheter o familjen kräver, säger att jag ska, klara jobba mer. Känner panik, ångest, oro av allas krav, förväntningar på mig. Jag känner mig själv bäst och vet att min gräns för hur mycket jag kan jobba är nådd.