Jag vill veta hur ni tjejer som varit otrogna tänker om det och hur det kom sig? Hur gick det sen? Berätta eller inte berätta?
Jag är en tjej och har varit otrogen men kommer göra slut med pojkvännen för jag kommer ALDRIG kunna se han i ögonen igen! Jag älskar han och hatar mig själv just nu. Känns så hemst! Mår väl som jag förtjänar!
Jag har aldrig varit otrogen, men har alltid sagt att OM jag skulle vara det så skulle jag göra slut med min kille utan att berätta om otroheten. För jag hade inte längre förtjänat honom. Men nu när jag är äldre så vet jag inte om det är rätt att göra så. Han kanske hade förlåtit dig och velat vara med dig iallafall, och du berövar honom den möjligheten om du inte berättar för honom. Men om du tänker att du vill lämna oavsett så bör du inte berätta. Då är det bara onödigt att såra honom ännu mer.
Att du mår dåligt visar att du faktiskt är en bra person som har ett samvete. Vi gör alla fel ibland, och du förtjänar ändå kärlek. 
ja det har jag.
Min man vet om snedsteget och han förstår fullständigt varför det hände och vi har gemensamt bearbetat det och lagt det bakom oss. Vi är ju fortfarande gifta.
Men jag vet att det var the one and only chans , skulle jag trilla dit en gång till så vet jag att det är finito helt.
Min man utsattes för nedskärningar på sitt jobb, skiftgångar gjordes om och folk sparkades hejvilt. Maken blev kvar men det påverkade honom negativt allt så han tog till flaskan. Vår son som då var 2 år kom ikläm rejält i våra gräl och jag försökte vara hemifrån så mycket som möjligt. En kollega fångade upp mig och såg hur förtvivlad jag var och tja... klassisk historia. Han lyssnade, förstod, tröstade och det ena ledde till det andra. Men vi fick faktiskt känslor för varandra och vi var så nära att bryta upp och skaffa ett eget liv med varandra. Men av olika orsaker blev det inte så och jag vände åter till min man som då var medveten om det hela och vi pratade pratade och grät, grät och pratade ännu mer.
Han insåg vilket svin han var och under hur lång tid det också pågick. Jag valde dock att vara otrogen , jag behövde ju inte . Men han förstår att jag valde otroheten som i ett led att jag också mådde dåligt och led. Han började dricka och jag var otrogen. Så krass var den verkligheten.
Idag har vi lappat ihop det hela. Vår son är 6 år gammal och nu funkar allt igen .
Det är en jobbig tid och såren är öppna för oss båda , vi pratar sällan om det men eftersom jag jobbar med kolelgan så inser ju maken att han kommer på tal ibland hemma. Det är svårt men det kan vi inte göra något åt.
Tack för era ord! Nu gråter jag igen!! Han skulle ALDRIG förlåta mig och eftersom vi haft det uselt länge så kanske det är lika bra att gå ifrån varandra.
Känner mig så ääcklig och hemsk bara. Om jag iallafall vart otrogen med någon speciell men detta var med ett hemskt ex på en fest och just det skulle göra det hundra miljoner värre för han.
Jag var känslomässigt otrogen för att ta mig ur ett misshandelsförhållande med mina barns pappa, hade aldrig klarat av att gå om jag inte träffat en man som fick mig att känna mig värd att må bra. Vår kontakt var främst per telefon, då vi pratade i minst tre timmar varje kväll i de två veckorna fram till att jag lämnade min man.
Mot samma elaka man var jag också otrogen sista halvåret med enstaka sexuella förbindelser (och ibland någon kyss bara), när han hade slagit mig och behandlat mig som skit tyckte jag att jag hade rätt att göra vad jag ville.