Ångrar abort för 5 år sedan

Oj, mår du så dåligt fortfarande?

Då måste du söka psykhjälp.....

Jag hade även valt att dumpa idioten och sökt mig vidare i livet!

Ni har alltså fått ett barn efter aborten? Nyligen? Ibland kan känslomässiga saker bubbla upp i samband med graviditet, förlossning, amning och hela alltet...

Eh dax att gå vidare nu va? Sök hjälp. Du måste släppa detta. Det finns inget sett att göra det ogjort så varför älta i flera år?

Eh, du har alltså gått och ältat händelsen i fem år? Låter som ett hälsosamt beteende. Gå och prata med någon professionell och byt ut pojkvännen om du inte redan gjort det.

Hahaha, stackars er som kommenterar.....
Jag gjorde abort för ca 8-9 år sedan. Jag ångrar mig fortfarande ibland. Inte så att jag mår dåligt över det men tänker på det o undrar hur barnet skulle sett ut o varit som person. Ännu mer nu när jag har två barn.
Du söker hjälp om du känner att du behöver hjälp för att komma över detta, o om det påverkar dig så pass mycket i vardagen att det förstör vardagen eller relationer/saker. 
Att något inte går att göra ogjort betyder inte att det är lättare att komma över. Självklart får man "älta" saker som inte går att göra ogjort, vissa tar det längre tid för än andra. Jag kommer ALLTID ångra mer eller mindre min abort. Jag behöver ingen "psykhjälp" för det. Sluta använda ordet hjälp/psykhjälp som något negativt, folk går inte till psykolog för att dom är dumma i huvudet eller är instabila alla gånger. Det finns dom men små problem som behöver en putt på vägen bara för att komma vidare. Behöver inte vara "sök hjälp kvinna". 

Är folk bara på denna sida för att trycka ner folk ? Gärna anonymt också.

håller med.. att ångra en abort är vanligare än media och världen i övrigt vill förmedla för det är faktiskt så att man väljer bort någons liv och värde.. för mig var det nu 15 år sen och jag får fortfarande tankar på hur gammalt barnet skulle vara nu intressen o s v...jag kan gråta ibland och känna sådan längtan och sorg om jag skulle kunna ändra det skulle jag göra det och om jag kan råda någon som har funderingar till abort så jag skulle jag råda dom att inte göra det...ett liv kan du inte få tillbaka...och det som gör ont är det liv man väljer bort för att man tror att sitt eget liv blir bättre utan det...ett hjärta slår redan inom 4 veckor i din mage och där det finns hjärtslag finns det liv och tar man bort det så har man tagit ett liv..ett liv som är en del av dig som helt och hållet ligger i dina händer!
Mår man dåligt så ska man prata om det med rätt personer som sätter ett värde på det liv du bar men oxå på det liv du har...svårt att prata med dom som påstår att det inte är ett barn man tar bort dom kan aldrig få en att må bättre kanske för stunden men inte i helheten!

Tack för era svara Elitae och Hees, det var så jag menade. Jag blev jätteledsen över de andra svaren, så jag orkade inte ens logga inpå Familjeliv. Jag har gått i terapi och allt det där, jag menade mer hur man förhåller sig till ett oåterkalleligt livsviktigt beslut- som blev fel. Och ni hjälpte mig, dvs man sörjer alltid, så kommer det att vara. Jag ältar inte, jag lär mig leva med att för mig blev det fel. Jag har sedan dess blivit en ganska allvarlig person. Jag har inte fått barn, trots åtskilliga försök, till och med IVF vilket säkert bidrar till min sorg, jag hade chansen men tog den inte.. Detta är mitt livsöde. 

Jag känner igen dina känslor. Jag gjorde en abort för åtta år sedan och det tog mig många år att "må bra".
Jag var 21 då jag blev oplanerat gravid och jag övertygades med mycket tjat och hot att göra abort. Själv ville jag gärna behålla, men eftersom jag inte fick något stöd i det beslutet så vågade jag inte behålla med risken att sedan stå där ensam. Jag ångrade mig i samma stund som jag svalde tabletten. I två år grät jag dagligen över att ha valt bort mitt barn. I hemlighet till största delen. Det är inte accepterat i vårt samhälle att sörja ett barn som man själv tagit beslutet att ta bort.
För mig hjälpte det att få barn. Men det tog ett år av aktiva försök innan hon blev till och under den tiden tänkte jag ofta på att det var mitt straff. Att jag valt bort det barn som ville komma till mig helt oplanerat och därför ska jag heller inte få det jag vill ha. Ska väl tillägga att jag inte på något vis är troende eller emot abort, det bara kändes så ändå. Man straffar sig själv mycket när man blir så tillsagd att det är ens eget beslut. Då blir det också mitt eget fel..
Jag har två barn nu. Ändå tänker jag då och då på "det som aldrig fick bli". Jag undrar vem det varit, tänker på hur jag skulle kört hen till skolan nu, tränat läsläxor och gått på samtal med fröken. Hade till och med bestämt vad barnet skulle heta, favoritnamn som jag aldrig skulle få för mig att använda till ett barn nu för att det barnet redan finns, fast bara i tanken. Jag sörjer inte på det sättet idag, inser att det var till det bästa då den mannen inte var någon jag velat ha barn tillsammans med. Men ångrar det ändå samtidigt fortfarande och önskar att jag valt annorlunda.

Jag gick aldrig i samtal efteråt fast jag mådde väldigt dåligt. I efterhand kanske jag skulle ha gjort det för att läka såren snabbare. Men det kändes jobbigt att blotta sig själv i det ämnet. Hade jag aldrig blivit gravid och kommit förbi det själv hade jag nog tvingats gå för att "komma vidare". Inte för att sluta sörja, men för att sluta straffa mig själv.
Det är svårt att säga hur någon ska komma över någonting så stort. För mig hjälpte det att se saker som blev nu som aldrig blivit om det hade hänt. Som att jag fick chansen att göra klart den utbildning som jag gick och bygga upp mitt liv så att jag idag haft möjlighet att tillsammans med en snäll man köpa vårt drömhus (ekonomin om jag fått barn så ung utan sparpengar hade körts i botten). Och jag kom ifrån den man jag var tillsammans med då, såg vad han gick för och att han inte alls ville ha det liv som jag ville ha. Men hatar honom gör jag ännu för att han fick mig till att göra någonting jag själv inte ville.
Försök att inte lägga någon skuld på dig. Försök att se att du handlade utifrån det du visste och såg då. Man kan inte se in i framtiden, kunde man det vore alla beslut lätta. Du gjorde bara det som upplevdes bäst just då. Det enda man kan göra. Och att du inte får barn idag hör inte ihop med det här, det är inte ditt fel och inte ditt straff.

denna sidan är inte bra att hitta fakta på. MVH En kille på montessri. 

För dig blir det säkert bättre om du får barn. Jag gjorde en abort för 12 år sedan och det är först nu när jag fått barn som jag verkligen insett vad det innebär. Numer tänker jag ibland på sveket jag gjorde mot barnens "storasyskon", undrar om de skulle vara lika... Hjärnan är en märklig apparat! Man får helt enkelt jobba med sig själv och sina tankar.

TS jag lider med dig, tänk vad du gått igenom. Du är stark!
Vad är din ungefärliga ålder om jag får fråga? Hur länge gick du i terapi?
Jag gjorde abort av samma anledning. Fast det har inte gått så lång tid efter aborten som för dig, men jag gråter varje dag fortfarande (och vid det här laget trodde jag faktiskt att jag skulle må bättre). Går i terapi, men tiderna emellan besöken känns som evighet. Jag tänker som du TS att jag sumpade min chans att skaffa barn. Jag är väldigt stressad över tanken på hur jag någonsin ska hinna bearbeta sorgen, våga lita på en man igen, inleda ett förhållande och bli gravid innan jag blir för gammal....Det är inte så lätt att prata med omgivningen om sorgen, eftersom det känns som dom tycker jag ältar över en aborten som var 'mitt' beslut.

Har du funderat över att kanske uppta terapi igen? Det låter ju som att du ändå har en del funderingar, utöver aborten, som du kanske skulle må bra av att få prata om med en utomstående. Jag tycker själv att det är skönt att ha ngn att prata med som kan ge andra perspektiv, och se möjligheter när man inte själv ser det i allt mörker.

Kram