Jag vågar inte skilja mig! :-(

du sitter vid en dator - googla dina möjligheter och rättigheter.  

Börja göra praktiska saker, ställ dig i bostadskö, ring sociala myndigheter och be om att få en tid för besök för att få hjälp att göra en uträkning på ekonomi. 

Prata med vänner och bekanta - du har garanterat en plats i deras hem när du verkligen har bestämt dig för att lämna din man.  

Ni är gifta? I så fall ska en bodelning göras och den ska göras korrekt enligt dom lagar som finns - det kan din man aldrig förhandla bort.  Ett besök hos din bank kan hjälpa dig att börja nysta i vilka lagar som finns och vilka rättigheter du har vid en bodelning. 

Familjerätten hjälper dig med frågor om barnen.  Tro mig - tusentals fäder hävdar att dom kan ta barnen ifrån sin fru om hon begär skilsmässa.  Nej det kan han inte.  Punkt.   Lagarna gäller även papporna och det är INTE självklart att han får barnen bara för att "du inte har något" vid en skilsmässa.  

Så - ta ett djupt andetag och leta dig fram till rätt information så ska du se att du snart hittar en lösning och en väg ut. 

Det blir mycket lättare att hantera allting när du har svart på vitt vilka rättigheter du har vid en skilsmässa.

På vilket sätt stannar du för barnens skull?! Är detta ett exempel vill sätta för dem?! Du kan om du vill så enkelt är det faktiskt!

Vilken tuff situation du befinner dig i :(

Jag har inte så många råd att ge men tänker att om du orkar härda ut ett tag till så kanske du kan försöka lägga undan lite pengar, försöka hitta någon form av inkomst (arbete, studier?) kolla av bostadsmarknaden? Rusta dig inför separation tänker jag, utan att berätta tänker jag för om du gör det får du kanske det ännu värre? Kram

Hur gammal är den yngsta? Hur ser arbetsmarknaden ut där ni bor? Går det att få lägenhet eller är det flera års kö? Har du familj i närheten eller god kontakt med dom?

Se först till att du har allt ordnat såsom ngn form av inkomst,det gör stor skillnad att kunna försörja sig själv och barnen vid en skilsmässa. Någonstans att bo eller en kö som inte är alltför lång väntetid på. 

Det är ingen större ide att våga säga ngt om separation innan du har byggt upp ngn trygghet för dig utanför hemmet.

Hur är hans föräldraskap?

Det är lättare att göra det i tanken än att genomföra det på riktigt. Det krävs en enorm styrka för att göra det, men som du säger, man orkar mer än man tror. Även det. Jag tror inte på familjerådgivning i alla lägen. Det kan fungera om kärleken finns kvar, men är kärleken död så är den det. Inget i hela världen kan väcka upp den. Då finns bara två alternativ. Antingen bryta upp och gå igenom en tung tid, kanske flera år, för att må bra sedan. Eller stanna kvar och undvika den tunga smällen och bli bitter och sönderfrätt för att livet inte är vad man vill. Valet är hur lätt som helst. Och hur svårt som helst att genomföra.

Jag valde att gå. Lämna och bygga upp livet igen med barn varannan vecka. Det tog två år innan jag kände mig hel igen. Men jag ångrar inte att jag gjorde det, för hade jag valt den andra vägen så hade jag varit bitter idag. Nu mår jag bra. Jag känner att jag lever och inte är en levande död. Men jag varnar, vägen är lång att gå oavsett vilket val du gör. Skillnaden är väl att den ena vägen leder till en framtid du påverkar själv, den andra vägen leder till det du har idag.

Tack så mycket för era råd och tips! Det är onekligen en jobbig sits jag hamnat i. Ska försöka besvara era frågor:

1. Tyvärr så har jag, av olika anledningar, ingenstans att ta vägen rent praktiskt, dvs. jag har ingen jag kan flytta hem till i väntan på ett nytt boende. Jag har en ganska stor familj, men ingen av dem har några möjligheter att hysa mig och mina barn under x-antal månader. Några nätter, eller kanske en vecka, ja visst - men inte mer. De har egna familjer, och begränsad boendeyta, inga extra rum etc.

2. Bostadsmarknaden: Usel. Jag står i kö sedan ca 6 månader tillbaka (i hemlighet), men det lär inte hjälpa mig om jag blir bostadslös NU. I min hemstad kan man stå i kö flera år innan man blir erbjuden en lägenhet.

3. Arbetsmarknaden: Usel den också. Speciellt för en kvinna med mina förutsättningar. Eftersom jag helst inte vill bli igenkänd här, kan jag inte specificera alla dessa faktorer, men låt oss bara säga så här: har mycket svårt att tänka mig att någon arbetsgivare skulle slåss om att få anställa mig.. Har inte varit på arbetsmarknaden på många år, mår inte bra, saknar utbildning m.m. Det finns många andra som skulle vara mycket mer lämpade kandidater till vilket jobb som helst, och som därför även skulle få det. Känns onekligen ganska hopplöst...

4. Min mans föräldraskap: Tja...det beror på hur man ser på saken: han är en engagerad pappa som satsar mycket tid på barnen. Han älskar sina barn, på sitt eget sätt, MEN som man också kan utläsa av min trådstart och innehållet däri, så är denna kärlek ganska "relativ": han älskar dem tydligen inte tillräckligt mycket för att sluta kalla deras mamma för hemska saker inför dem...trots att han vet att det givetvis skadar dem. Så...man kan väl säga att han vill vara en bra pappa, men inte riktigt är det, eftersom han i slutänden trots allt tycker det är viktigare att han får göra som han vill, även om det skadar barnen.

5. Vårt yngsta barn är ca 2 år gammalt.

Jag kommer att boka tid hos diverse instanser för rådgivning, så fort jag vet vart jag ska vända mig.. Kommer inte att säga någonting om mina planer till min man, då jag är rädd att han kommer försöka "förekomma" mig och försvåra min försök att ta mig ur detta.

Jag skulle tipsa om att söka jobb på ställe du i vanliga fall inte skulle tänka dig - helt enkelt för att en inkomst är bättre än inga pengar alls.

Sök jobb på McDonalds, fråga i barer o på resturanger om du kan få vara servitris, skriv in dig i vikariepooler av olika slag, sök på hemtjänsten, kolla städjobb. 

Fråga på arbetsförmedlingen om du kanske kan få någon form av praktik nånstans och den vägen få pengar. 

Söker du jobb på andra orter?  Om inte så är det hög tid att göra det nu , pendlingsavstånd är inget problem , tvärtom kan det vara en sporre för dig att ta dig ur äktenskapet om du ser att det finns möjlighet att flytta. Får du jobb på annan ort får du också flyttbidrag.

Ställ dig i fler bostadsköer!  Inte bara där du bor utan även i grannkommuner och grannstäder.  

Kolla också privata hyresvärdar, en del accepterar a-kassa o sjukersättning som inkomst.  

Ingen lätt sits men jag tror att både du och barnen mår bättre i längden om du lämnar, tyvärr.. Går barnen på förskola/skolan så du har lite tid för dig själv? Försök hitta nån kurs du vill/kan läsa, ev på distans. Du får en liten inkomst och du lär dig nya saker.

Vad jobbar han med som kräver så mycket pengar? Har han egen firma som knappt går runt? Då kanske han borde lägga ner den ett tag och bli anställd nånstans för att få upp lönen.

Kan du flytta till en annan stad i närheten, få jobb och bostad där?

Ditt gamla jag finns kvar där inne och bara väntar på att börja leva igen! Lycka till och kramar :)

Det låter som att du ska börja se över din utbildning för att komma ngn vart. Kanske du ska stanna kvar ett tag i äktenskapet medans du gör dessa förbättringar?

Nu har jag ju ingen aning om var du bor eller vad du har i bagaget eller din ålder.....Det finns en del yrkesgrupper som behöver mer utbildat folk. Om du nu gått hemma länge så är det inte konstigt att du börjar plugga för att komma vidare i livet,oavsett om du stannar eller går. 

Se över kurs-starter till augusti och sök barnomsorg nu i god tid om du inte har det innan. Det är mycket svårare att få ett jobb utan utbildning om du inte har bred erfarenhet och kunskaper.

Om du pluggar har du möjlighet till studielån med barn-tillägg tex. Lägg sen till barnbidrag och eventuellt underhåll,bostadsbidrag så kanske du klarar dig gott? Om du nu kan hitta ett boende.

En tanke

vad du än gör, hitta inte ursäkter för att slippa be din omgivning om hjälp. 

ÄR det kris finns det garanterat folk , vänner,, bekanta, släkt som kan inhysa dig och barnen under längre tid än ett par nätter.

Du kan inte veta förrän du sitter i deras kök och berättar hur du har det och begär hjälp.

Kom ihåg att dom har kontakter och andra former av möjligheter - om du bara vågar säga att du behöver hjälp så kan jag garantera att du har mängder med folk som ringer och fixar och donar saker.  Bekantas bekanta du vet...  Finns säkert nån som sitter på en övernattningslägenhet nånstans som ni kanske kan bo i , det kanske visst finns nån som kan låta dig jobba några dagar i veckan på en arbetsplats osv.

Utforska möjligheterna FÖRST - INNAn du  sågar av grenen du sitter på.  

Det handlar liksom inte om att sova över som gäster, det handlar om att ge dig den hjälpen du är i behov av. 

Hur du än skall göra är det a och o att kunna försörja sig själv och sina barn om man skulle bli ensam. Jag tycker du skall börja ta steg mot att förbättra ditt liv. Sök och börja på någon utbildning som leder till jobb och ta hand om dig själv och barnen.

Tack till alla som svarat, jag känner mig nu lite bättre rustad att agera i rätt riktning. Kommer att försöka förbereda mig så mycket jag kan innan jag "tar steget", och hoppas att jag kommer att känna mig tryggare och säkrare med mitt val när jag vet exakt vad som gäller. Kanske är jag inte så "oskyddad" som jag tror? Hoppas att så är fallet.
Tack till er som bidragit med stöd och råd!

Min mamma fick stå ut med liknande plus otrohet i 10 år med min pappa. Jag hjälpte min mamma att skilja sig ifrån min pappa och jag är ändå bara 17 år och de krävs inte så mycket för att sätta en annan människa på plats. Du måste bara ge dig fan på att du vill därifrån så löser sig resten på vägen.

Jag håller med alla ovan då du har fått massor av bra tips!

Jag skulle dock gjort en sak annorlunda men det är bara om du vågar/orkar. Jag känner inte din man men om du inte tror att han skulle ge sig på dig med knytnävarna så skulle jag göra allt ovanstående men jag skulle göra det helt öppet. Till att börja med, Går era barn på förskola? Om inte så kanske det är dax nu. Går barnen där så får du mer tid till att söka jobb osv. Jag skulle beställa hem massor av information gällande bostadsköer, arbetsförmedlinges tidning, anmälningspapper till bostadsköer, lämna datorn på med sidor som stressar och gör honom orolig. 

Boka tid för familjeterapi och tala om för honom att ni ska dit och om han inte vill så åker du ensam. Efter några ensamma besök kommer han vara så frutansvärt nyfiken så han kommer att komma med frivilligt. Beställ hem skilsmässoblanketter och lämna dem framme helt synligt. Skriv på dem och be honom göra detsamma. Vägrar han så skicka in dina i alla fall, det är ju ändå 6 månaders betänketid.

Sen skulle jag också försöka spela in honom men det skulle jag ju inte göra så att han märker det så klart. Hoppas du får styrka att ta dig ur den jobbiga situationen. Lycka till!

Hur gick det sen?