Hjälp- vår 8-åring har plötsligt sådan oro/panik/ångest!

Ingen???? Mest glad om jag får tips på bra barn psykolog/terapeut kring göteborg!

Hm, jo, jag känner igen det. Det fick inte riktigt samma uttryck som hos din son, men det känns liknande. Hos min dotter började det med att en nära vän till henne fick körtelfeber, allvarlig. Hon var då på väg att fylla sju. Plötsligt blev hon orolig för allt, mest för smuts och bakterier men även att hon skulle råka döda någon (!), mörker, personer i filmer, att hennes hjärta skulle sluta slå - allt. Det eskalerade under flera månader och de reagerade på skolan att hon var så annorlunda när hon kom tillbaka efter sommarlovet (fast det började i april). Det var en väldigt lång väg tillbaka men nu mår hon bra och har gjort ett tag.

Jag kan tyvärr inte rekommendera någon psykolog (vi fick hjälp av skolpsykologen även om det tog lång tid) men jag kan ge er en kram, förstår hur jobbigt det är.

Ring BUP eller alternativt kuratorn som är kopplad till barnvården på sjukhuset där ni vårdades.

Det är viktigt att ta tag i det snabbt. Vår dotter fick ångest attack på ett flygplan och utvecklade sedan ångest över bilresor, äta osv. Men vi sökte snabbt hjälp och hon fick via BUP KBT och är idag betydligt bättre. Psykologen sa att det är bra att söka snarast för det går snabbt "utför".

Jag hade ofta ångestattacker när jag skulle sova. Det började vid nio års ålder. Nu i efterhand har jag förstått att det var en reaktion på min mammas självmordsförsök. Jag fick aldrig någon hjälp. Kanske var det därför jag fick anorexia och sedan depressioner med sömnproblem?!

Är det något annat som hänt nyligen i hans liv? Han är uppenbarligen rädd för att bli sjuk eller dö. Självklart måste det varit jätteläskigt att bryta armen.

Hu.. ja jag har ingen hjälp att ge.. men du har mitt stöd.

Jag själv opererade blindtarmen som 7 åring och har sedan dess haft dödsångest i perioder.

Nu när jag är gammal så kan jag hantera det, men det är tufft stundtals och ofta då jag är i en stressad tid och har mycket att göra.

Nu har min lilla tjej snart 8 år fått liknande tankar och har det jättesvårt och det startade med att farfar gick bort i somras. Detta är ju kriser.. och jag kommer nog ta kontakt med barn och familjehälsan som finns här. Vet inte om det finns något liknande där du bor.

Kolla annars med skolsyster.

Jag tror det är en fas som de flesta barn går igenom i den åldern, bara att din sons fas blev förstärkt när han bröt armen.
Min son fyllde 8 i somras och hade under sommaren väldigt mycket funderingar kring döden. Började med att han och mormor gick förbi/genom en kyrkogård och det väckte väl en fascination hos honom i skräckblandad förtjusning och efter det funderade han nog mycket på allt: vad som händer när man dör, varför man måste dö och oroade sig för att människor han älskar ska dö och han själv givetvis, att man aldrig får se de som dör, han undrade om gud fanns eller vad som gällde (vi är inte kristna och pratar aldrig om just gud så det måste han ju ha hört om i skolan) osv och till slut blev det för mycket så vi fick sitta ner och prata om det och han grät och hade nästan lite panikångest, svårt att andas osv. Men efter den kvällen blev det bättre. Man märkte att han släppte det lite varje dag och nu är han inte längre så deprimerad och nere som han var då utan samma gamla goa kille som innan.
Jag tror barn måste gå igenom något liknande för att komma till rätta i vad de vill ha för uppfattning om livet och eventuellt efterliv. De lär sig att vara rädda om livet, att det är skört. Ibland kanske de behöver proffisionell hjälp om de hängt upp sig och inte kommer ur rädslan osv. Det kan ju bara du som känner din son bästa känna efter vad som krävs. Var ett stöd och försök prata, kanske inte just om armen men om han öppnar upp och vill prata. Försök få honom att känna sig trygg. Mycket mer kan man nog inte göra.

Tack gulliga för era svar. Det blir tyvärr inte bättre. Sonen tycker det kliar I halsen när han äter... jag är helt säker på att det inte är allergi (för det är mat han ätit många gånger tidigare och aldrig fått någon reaktion på)- han säger att han blir rädd och så får han hjärtklappning och lite panik. Det är så jobbigt att se honom må så dåligt. Jag försöker hålla honom lugn och prata med honom och även hitta på lite lugna aktiviteter för att få honom på andra tankar så att han inte jagar upp sig ännu mer.

Jag hoppas verkligen att det är övergående. Har nu, efter att ha pratat med många, förstått att många barn hamnar I liknande situationer I ungenfär denna åldern. De upptäcker nya känslor och börjar fundera på extensialla frågor.

Vår son är väldigt intelligent, lär sig snabbt och har bra minne. Är jättebra på att läsa och räkna och funderar mycket. Däremot har han sackat efter på det emotionella planet. Han har haft svårt att erkänna fel och förstå att han sårar andra. Det verkar som att de känslorna har kommit ikapp honom nu och det är nog väldigt överväldigande. Tyvärr kom de ju ihop med traumat att han bröt armen- och nu går han och oroar sig över titanpinnarna i armen som skall opereras ut i maj.

Jättebra idé att kontakta sjukhuset och kolla krishantering. Vill ju att han skall känna sig hyfsat lugn inför nästa besök.

Vi har via en sjukförsäkring som vi har lyckats hitta en terapet som verkar jätteduktik (hon är sjuksköterska i botten, har jobbat som kurator och på BUP och är nu privat psykoterapeut och KBT- terapeut och har jobbar mycket med barn). Vår son skall träffa henne på måndag. Vi fick även bra hjälp hur vi skulle förbereda sonen inför besöket! Känns jätteskönt och vi hoppas att det skall gå bra!

Hur hanterarna era barns ångestutbrott? Vad säger ni till dem om de går och känner sig på hjärtat? Om de går runt och säger att det gör ont överallt? (sonen klagar över ont i hjärtat, benen, magen osv.?) Jag menar, han känner ju säkert smärta men det har ju med oron att göra och att han blir rädd och går runt och känner efter.
Hur hanterar ni bacillskräck- om barnen inte vågar ta i någonting och blir för extrema?
Hur gör ni när de inte vågar äta för att de är rädda? Vad säger ni till dem och hur bemöter ni/coachar ni dem?

Tacksam för alla råd/tips och trix!

Följer eftersom min son som är 9 år oxå plötsligt är rädd för allt som har med sjukdomar att göra. Han gråter hysteriskt vid minsta åkomma! Och är rädd för ljus och ljud... Han har aldrig varit rädd förut. Läste att det var vanligt i 9 års åldern när jag googlade :/

Hej, lite uppföljning... vi gick tillslut till en psykolog som han fick prata med. Vilken hjälp- toppen! Han ville själv gå tillbaks och prata med henne. Besökte sjukhuset också igen inför 2:a operationen (han tog ut stiften ur armen) och de visade vad som skulle hända. Han var dock jätterädd inför sövningen men det gick bra och han var lättad när det var över. Tror han kom in i den krisen som många tydligen gör i den åldern men det kom på en gång när han bröt armen- innan var han odödlig och nu kom alla känslorna på samma gång. Nu äter han det mesta igen och vågar sova hos kompisar igen. Tveka inte att ta hjälp utifrån om ni känner att det blir för jobbigt!

Härligt, Wilmersmamma!

Hoppas ni också hittar hjälp enäggs81.