Är jag rabiat ?
Hade ett stort bråk med min sambo idag.
Vi hade ett vad jag tycker jätte viktigt möte om våran gemensamma son med förskolepersonal, rektor och barnspykologen idag ang att vi misstänker att våran sån kan vara autistisk. Sambon började jobba kl 12 och mötet var från 10.30-11.30.
Jag tycker att under denna timma ska man helt och hållet koncentrera sig på mötet, sonen och allt som har med det att göra.
Det ringer mitt under mötet och sambon kollar på telefonen, det är en kollega. Han viskar att han kommer snart. Jag ger honom en blick och han fattar direkt att det var en dålig idé.
Så han trycker bort samtalet och sätter sig ner igen och mötet fortsätter. Men jag ser att han inte alls är fokuserad på mötet utan han kollar hela tiden på telefonen.
Jag blir så jäkla förbannad så när mötet är slut och vi sätter oss i bilen så konfronterar jag honom och säger att jag tycker att det är väldigt dåligt av honom att under den här timmen inte ta mötet på allvar, fokusera och koncentrera sig fullständigt på vad förskolepersonal och psykolog säger. Detta handlar om våran son och hans bästa, han ska börja 6års verksamheten till hösten och detta är något som oroar både mig och förskolepersonalen väldigt mycket.
Jag märker att så fort jag säger att jag tyckte att detta borde vara viktigare för honom än jobbsamtal eftersom att det handlar om hans son, han har dessutom inte börjat sitt jobb än och hans jobb är inget jobb som kräver att man måste jobba utanför arbetstid. När han slutar kan han lämna allt vad jobb heter där och ta upp det när han kommer tillbaka nästa dag. Han blir direkt arg och börjar skälla på mig att jag måste ha något fel som tror att jobbet går före hans barn och jag försöker att lugnt säga att jag inte tycker att han var särskilt inne i konversationen vi hade under mötet då han mest var stressad över att telefonen hade ringt.
Han började direkt med "jag vill ta ut skillsmässa, jag tänker inte vara gift med någon som tror att jobbet går före mina barn", att jag är rabiat osv osv.
Jag behövde gå på affären och han sa att han inte skulle hinna köra mig hem efter att jag varit på affären. Fine tänkte jag eftersom att affären är rätt nära. Men då tog jag igen upp detta med mötet och sa att jag var besviken och att jag förväntade mig att han skulle se det här mötet som lika viktigt som jag, vi har väntat på det här mötet i ett års tid. Då börjar han skrika åt mig att gå ut ur bilen och han vill inte prata om det och att jag bara ska lägga ner. Jag blir skitförbannad och säger att förrän han har bett om ursäkt så behöver han inte komma hem och smäller igen bildörren varpå han far till jobbet
Jag är så jävla förbannad just nu så jag vet inte vars jag ska ta vägen.
Till saken hör att vi hade ett antal intensiva möten med logoped också och logopeden sa att på första mötet vill jag att ni båda kommer för jag vill prata med er båda. Jag sa det till sambon 2 veckor i förväg så att han kunde förvarna chef och kollegor att han skulle behöva komma 1-1,5 timma försent pga av mötet med logopeden.
Jag påminde han även 1 vecka, 3 dagar och dagen innan mötet att ringa chefen och säga det.
Han blir skitsur för han tycker inte att han ska behöva följa med, det finns ingen på jobbet som kan ersätta han och blaha blaha. Och jag säger att det skiter jag i, det är varken mitt eller ditt problem. Du har haft 2 veckor på dig att förbereda dom om att du ska vara borta och detta möte har han rätt att ta ut vård av barn för så det fanns inga ursäkter. Men det blev ett jävla liv när vi hade lämnat sonen på dagis sen. Att jag tvingade honom och att han inte borde behövt följa med. Även här tyckte jag att han prioriterade jobbet före våran son vilket han självklart inte tyckte. Han tar alltid barnen före jobbet säger han. Yeah right!!
Sen var vi på en fin resturang här om veckan. Vi skulle fokusera på oss. Hade barnvakt till dagen efter. Äta god mat och mysa på, bara spendera tid för oss två och han börjar prata om jobbet. Vilket vi pratar om VARJE kväll. Jag säger att jag gärna pratar om något annat än hans jobb, han ber om ursäkt men man ser att han blir lite irriterad och sen så fort jag försökte inleda en konversation om något annat så gled allt tillbaka in på hans jobb så jag blev less och lät honom babbla på om hans förbannade jobb..
Nu är jag så förbannat jävla less på karln så jag vette fan vad jag ska ta mig till. Det går inte att prata med han för han blir direkt defensiv och går till mot attack när man försöker ta upp dessa små "brister" som jag anser att han har. Man kan inte diskutera något utan att han blir jätte arg, springer ut och tar bilen och kör runt för att slippa höra mitt "gnäll" och lugna ner sig. Kallar mig ofta rabiat och idiot när han inte längre har några fler argument eller när han inte tycker att jag "fattar någonting".
Vad fan ska man göra med någon som inte vill eller kan ta en diskussion?
Hur går vi vidare, hur ska jag lägga upp det här med jobbet och sonen så att han inte känner sig kränkt, inträngd, påhoppad? Jag vill inte heller låta gnällig jag vill bara prata ut om varför han tycker det är så viktigt med jobb när vi har viktiga möten om våran son, vårat barn, våra barn.. Som ska gå före allt annat.
Tips på hur man hanterar detta ?
Ursäkta för en lång trådstart!
