barn som jämt har ont i magen
Suck. Hade hoppats på att kunna lösa det här problemet själv men behöver lite tips. min 4-åring har sen 1,5 år tillbaka ofta klagat på ont i magen. Hon äter väldigt dåligt och bajsar därför även sällan. Hon har inte heller velat bajsa på toaletten utan det är blöjan som gällt. (Trots tjat, bönande, åtsägande och mutor osv) Hon är därför förstoppad och har senaste året druckit movicol för att mjuka upp magen. Har inte hjälpt nämnvärt. För 1 månad sen började vi med att utesluta all komjölksprotein, men fortfarande samma problem. Så det verkar inte vara någon allergi. "Bara" förstoppning. Sen väger hon bara 11 kg.
Hon ägnar säkert utan att överdriva 2 timmar åt att gråta, skrika, gnälla osv över att hon har ont i magen och i pullan. Sen vi började utesluta komjölksproteinet så har hon dessutom fått för sig att hon inte vågar bajsa så hon bajsar i trosorna. Mitt tålamod är slut för hon förstår ju när man pratar med henne om hela grejen. Jag förklarar att hon måste börja äta lite mer och regelbundet så att hon också kan bajsa regelbundet. Så att det blir en bra cirkel istället för ond. Vi har ju alltså haft kontakt med bvc, vårdcentral och nu senast barnläkare på sjukhuset.
Frågan är om det sitter så pass psykiskt att Bup är nästa anhalt? Hon är väldigt känslig av sig och gråter ofta över att jag inte är med henne hela tiden. Hon vill inte att jag ska jobba och hon vill inte gå till dagis för hon vill "ha mig hela tiden". Känns som att något måste göras. Jag jobbar en del och när jag väl är hemma så är hon på mig som ett plåster. Hon vägrar somna utan mig så jag måste gå och lägga mig när hon gör. Går jag sen upp så vaknar hon och är hysterisk och har ont i magen igen. Jag har inte tid för nåt utöver henne och jobb pga detta. hennes lillasyster blir ju lidande tyvärr.
Känner ni igen er i nåt av detta eller har nå bra råd? När det gäller mat & magen så har jag som sagt försökt allt. Att muta, locka, skälla, prata pedagogiskt och verkligen förklara på hennes nivå osv osv... Jag är helt jäkla slut.
Hon ägnar säkert utan att överdriva 2 timmar åt att gråta, skrika, gnälla osv över att hon har ont i magen och i pullan. Sen vi började utesluta komjölksproteinet så har hon dessutom fått för sig att hon inte vågar bajsa så hon bajsar i trosorna. Mitt tålamod är slut för hon förstår ju när man pratar med henne om hela grejen. Jag förklarar att hon måste börja äta lite mer och regelbundet så att hon också kan bajsa regelbundet. Så att det blir en bra cirkel istället för ond. Vi har ju alltså haft kontakt med bvc, vårdcentral och nu senast barnläkare på sjukhuset.
Frågan är om det sitter så pass psykiskt att Bup är nästa anhalt? Hon är väldigt känslig av sig och gråter ofta över att jag inte är med henne hela tiden. Hon vill inte att jag ska jobba och hon vill inte gå till dagis för hon vill "ha mig hela tiden". Känns som att något måste göras. Jag jobbar en del och när jag väl är hemma så är hon på mig som ett plåster. Hon vägrar somna utan mig så jag måste gå och lägga mig när hon gör. Går jag sen upp så vaknar hon och är hysterisk och har ont i magen igen. Jag har inte tid för nåt utöver henne och jobb pga detta. hennes lillasyster blir ju lidande tyvärr.
Känner ni igen er i nåt av detta eller har nå bra råd? När det gäller mat & magen så har jag som sagt försökt allt. Att muta, locka, skälla, prata pedagogiskt och verkligen förklara på hennes nivå osv osv... Jag är helt jäkla slut.
