Skrek och skrämde mina egna barn...har sån ångest!

Nej, du är inte ensam. Har haft exakt samma uppväxt som du. Har exakt samma känsla av att inte alltid vara känslomässigt närvarande i perioder. Vårt hem är perfekt, jag har kontroll över allt och lite till. Ingen annan får rubba mitt schema eller störa min planering, då rasar min värld.

Jag känner mig konstant oduglig som mamma, fru, vän och arbetskamrat. Jag presterar aldrig bra nog.

Precis som du har jag kort stubin och dåligt tålamod, och jag exploderar precis som du. Så himla onödigt och jag har så dåligt samvete för det. Jobbar varje dag på att minska pressen på mig själv, för det gör att utbrotten när något går mig emot minskar, och att mitt tålamod med barnen är bättre. Jag vill inte överföra min perfektionism på dem, som är lika gamla som dina, 8 och 6 år. De ska få vara barn och busa och stöka utan att jag lägger på dem min stress i ett perfekt uppförande och utseende.

Vill säga att du inte är ensam. Jag känner igen mig så klockrent...

Drömde i natt att mitt barn fick tag på en stark medicin och slocknade i mina armar innan jag hann få tag på sjukvård. Jag mår inte bra idag. Jag försöker komma ikapp med mig själv för min ångest går ut över mitt barn nu.

Har du fått hjälp med att bearbeta din egen uppväxt?

Gud vad skönt att jag inte är ensam.... jag blir tårögd när jag läser vad ni skriver.

Jag har inte fått hjälp att bearbeta min uppväxt, och jag tror att jag mest sopar det under mattan hela tiden. Att nu är jag vuxen, och nu får jag ta och gå vidare...försöker peppa mig själv och intala mig att det inte är min barndom som spökar.
Jag har tänkt tanken att ta hjälp, men så blir det aldrig av. Jag är så rädd att dra upp allt, orkar inte, och inbillar mig då att det är nog inte så farligt.

Jag vill ändra mig, jag vill vara mer närvarande, och hoppas så att jag ska kunna göra det på egen hand, men vet inte om det är någon som lyckats....

Här är en till.. 

Känner mig som världens sämsta mamma.. 

Måste åka iväg så jag hinner inte skriva så mycket... återkommer ikväll om jag har tid.

Den här boken lånade jag hem över jul men hann aldrig läsa den på grund av alla "måsten". Tror ändå den kan ha något viktigt att lära mig och kanske andra... Så kanske ett tips:

www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Psykologi/Personlig-utveckling/Trost-och-reparation/

Vad fint med en tråd utan påhopp och annat tråk.
Hoppas ni kan stötta varandra till förbättring.
Liknande erfarenheter och utbyte av dessa kan generera massa goda tips :)

Jag fick aldrig någon ursäkt från mina föräldrar när jag blev livrädd och fick bevittna deras bråk/slagsmål så jag tog på mig hela skulden...trodde allt var mitt fel.

Jag tröstade mina barn och sa att det var mitt fel, men jag är ändå livrädd och har ångest och jag skäms något oerhört över att jag reagerade så orättvist.

Jag har inte heller bearbetat något, men jobbar på att acceptera det förflutna och leva i nuet. Jag tänker som du, vill inte ta hjälp, det är ju inte så farligt.

Kanske vi kan peppa varandra till att bli bättre? Bättre mammor, bättre för oss själva. Må bättre. Jag har faktiskt kommit en liten bit på väg, det är flera år sedan jag mådde så här "lite dåligt" som jag gör nu, och jag gillar det och har fått mersmak. Jag vill inte låta skam och skuldkänslorna, samt alla outtalade krav på hur jag "borde" vara, ta över mitt liv. Det är mitt liv, och jag vill leva det på mitt sätt. Jag vill inte låta omgivningen och det förflutna ha sådan makt över mig.

Ja, jag hoppas vi kan stötta varandra.

Jag var först rädd för påhopp när jag skrev detta, och då hade jag lämnat tråden direkt....för jag behöver inte slås ner ännu mer till marken när jag redan ligger.

Ts, jag tror ändå barndomen kan ligga och spöka. Man kan ha ett inre barn vars behov inte blivit tillgodosedda, så som vuxen saknar man förmågan att se sig själv och sina känslor. Känslorna blir då till knutar, ångest...

Du är modig som vågar se på det, som skriver den här tråden. Var inte så hård mot dig själv.