Knapsu skrev 2014-02-25 16:42:44 följande:
Jag är fortfarande sjukskriven och är nu i v 18. Verkar inte finnas nån ände på eländet. För mig funkar inte lergigan utan jag äter ondansetron som tar bort det värsta av kräkningarna och jag får behålla maten. Men illamåendet biter inget på utan jag mår illa morgon, middag, kväll. Förra graviditeten började jag må bättre efter v 20 men jag kunde inte sluta med tabletterna förrän i v 25.
Jag blev sjukskriven i v 11, är lärare och hade jullov innan, annars hade jag nog blivit sjukskriven redan i v 8-9.
Chefen kunde inte säga så mycket - han visste om att jag ville ha ett barn till. Mina kollegor tyckte att det trist att jag blev sjukskriven och det kändes som att jag ställde till det för dem och för min klass. Men min chef löste det hela till det bästa.
Det värsta med hela grejen tycker jag är själva illamåendet och att orken och energin är som bortblåst. Min man tar det stora lasset hemma. Jag orkar inte att sköta hushållet utan ligger mest ned - då mår jag minst illa. Att plocka ur diskmaskinen är en pärs, eftersom jag måste stå böjd och då trycks magen ihop. Så ta hand om disken gör jag typ aldrig. Jag har svårt för lukter därför lagar jag helst ingen mat. Att dammsuga blir oftast för ansträngande och jag blir yr och mer illamående. Jag är både fysisk och mentalt uttröttad och då har jag ändå spenderat de senaste månaderna i liggläge. Men det är väl bara att gilla läget, de skuldkänslor jag hade för jobbet är nu som bortblåsta och jag får vara glad för det jag kan glädjas åt - en växande mage och den lille som sparkar där... 
Jag ligger i sängen ända fram tills ca 17 på kvällarna, har då fått i mig 1 piggelin vid 10 tiden. Efter de tar orken slut totalt... Vissa dagar får jag i mig ngt på kvällen men de kommer ändå upp, andra dagar får jag inte i mig ngt alls! De är rent förjävligt och vrålhungrig blir jag... Men bara tanken på mat får mig att vilja spy... Hoppas ditt går över snart, jobbigt att ha familj hemma som måste tas hand om också... Det har inte jag tack och lov... Och jag hoppas innerligt jag får glömma bort denna tid så jag ens kommer vilja ha fler barn i framtiden :/ kan inte alls glädjas inför vad jag ens nu har i magen och de känns så hemskt