Hobbydiagnostisera mig (varning: LÅNGT)!

Hej

Jag har funderat länge nu på att uppsöka en psykiater för en undersökning. Jag vet bara inte vad jag ska undersöka, bara att jag inte är riktigt normal. 

Problemen är många och nog ganska konstiga. Jag ska försöka komma ihåg det mesta så kan de som orkar läsa och komma med förslag på vad som skulle kunna vara fel.

För det första har jag sedan jag var väldigt liten haft en mycket vild fantasi.Mina dagdrömmar är så intensiva, jag lever i princip i flera parallella världar samtidigt. Jag har inga egentliga svårigheter att skilja på dröm och verklighet, men dagdrömmandet tar energi och tid. Ibland kan jag ligga hela nätterna och konversera med någon i en dagdröm istället för att sova, eller sitta på jobb/föreläsning och göra detsamma. Det är väldigt svårt att kontrollera. Jag har dagböcker och anteckningar på datorn fulla av intervjuer med mitt framtida jag (när jag var yngre ville jag t.ex. bli musiker och låtsades alltså intervjua mig själv som känd musiker). Om jag träffar en partner har jag ofta byggt en färdig bild av vår framtid, med bröllop och allt, innan vi ens gått på vår andra dejt. Jag var oftast ensam som barn, och är väl egentligen det fortfarande. Det känns som att med dagdrömmarna behövs inga vänner.

För det andra blir jag under vissa perioder i livet lite lätt paranoid och får social fobi. Då blir allt jobbigt: att åka buss eller handla mat kan jag ju bara glömma, att vara bland folk överhuvudtaget gör mig tokig. Jag känner mig i princip som en kriminell på flykt från polisen. Vågar inte lämna lägenheten, tejpar för nyckelhålet för jag tror att folk kikar in för att de är "efter mig". Det är inte så att jag faktiskt tror att en specifik person t.ex. jagar mig, jag har liksom inga vanföreställningar, det är mer en abstrakt känsla av att folk är arga på mig och att jag har gjort något fel och förtjänar en bestraffning som är på väg. Om det makes any sense?

För det tredje har jag otroligt svårt att bryta mönster och vanor. Det kan gälla rätt små grejer som jag själv inte förstår. Jag vill t.ex. läsa när jag äter. Och jag har SÅ svårt att bryta det, även om det är en jätteoförskämd sak att göra om man äter tillsammans med någon. Då läser jag ingredienserna på ketchupen eller vad som helst, om jag är på restaurang eller liknande. Om jag inte får läsa när jag äter blir jag irriterad på ett sätt jag har svårt att kontrollera. Jag blir liksom varm om kinderna, får ont i huvudet och det känns bokstavligen som om jag kokar av ilska. Alla sådana små vanor är helt omöjliga för mig att bryta, ens när det bara handlar om att göra ett undantag. 

Jag är antingen extremt slarvig eller extremt pedantisk. Om jag har väldigt städat hemma så håller jag det nitiskt, tills jag kanske håller på att bli sen till något och lämnar en klädhög på golvet och då fallerar allt och jag släpper kontrollen helt och blir istället jätteslarvig, nästan äcklig. En allt-eller-inget-person, med andra ord, och det gäller det mesta. Allt-eller-inget-grejen gäller också sådant som jobb eller studier, antingen är jag extremt duktig eller helt oduglig. Jag har otroligt svårt att fokusera på sådant som inte intresserar mig, men när något intresserar mig så slukar det mig helt och jag kan i princip inte göra något annat. Det kan vara något produktivt, som ett jobb jag gillar, eller något onödigt som en serie jag följer. Jag fastnar för övrigt ofta i detaljer. Det kan vara en utandning av en sångare i en låt, ett ord av en favoritkaraktär i en film. Sådant kan jag se/lyssna på hundra gånger om och bli helt besatt av.

Jag är extremt känslig för ljud och saker som ligger på huden. Smaskningar, klickandet med pennor, knapprandet på telefoner, harklingar eller ljudet av en hårslinga som snurrar runt ett finger driver. Mig. Till. Vansinne. Den där känslan av varma kinder och huvudvärk är total och jag kan få riktiga utbrott, framförallt om jag inte vågar påpeka att någon stör mig med ett ljud och måste hålla irritationen inom mig. Det går inte. Sömmar, lappar, stickade plagg, strumpbyxor mot lite vintertorra ben: allt sådant gör mig också galen. Jag går i princip alltid naken hemma, det är som att vara i ett fängelse om dagarna när jag måste ha kläder på mig som alltid sticks och kliar om det inte är typ fleece. Solljus genom ett fönster är också en sådan grej som jag är mycket känslig för, men det kanske är vanligt hos många?

Det sista jag skall skriva om är den sociala biten. Jag vet inte riktigt hur det står till med den sociala kompetensen, nämligen. Jag anser i allmänhet mig själv vara väldigt uppmärksam för folks stämningslägen, jag är ofta den första som märker när någon i gruppen är lite nedstämd, och om jag t.ex. berättar en historia för en grupp så har jag alltid full koll på vem som tittar ointresserat på klockan, vem som verkar intresserad o.s.v. På sistone har jag dock insett att mina analyser kanske inte är så sanningsenliga som jag har trott. Jag upplever att jag ofta hamnar i situationer där jag läser in lite för mycket. Tolkar en suck som en personlig attack eller liknande. Jag blir ofta ledsen när jag är med människor och måste ofta gå iväg och samla mig, för att jag analyserar varje ord och andetag som kommer från varje närvarande person. Det andra halvan av det som brukar kallas social kompetens: att kunna anpassa sig efter de koder och den jargong som gäller i en specifik grupp, är något som inte fungerar för mig överhuvudtaget. Jag kan inte le om jag inte är glad, jag kan inte vara trevlig om jag ogillar någon och jag kan inte låtsas vara trygg och avslappnad om jag är nervös och spänd. Jag vet inte hur folk gör sådant.

Så. That's it. En mindre roman. Det ber jag om ursäkt för. Vad är domen?