Anonym (Flickvän) skrev 2014-03-10 19:30:38 följande:
Det besvarade ju faktiskt min första fundering: om man kunde bli friskförklarad!
Min pojkväns kanske största problem är att han är superdramatisk. Går något snett går jorden under. Det hänger samman lite med att han är känslig för kritik. Påpekar jag något kan han utbrista "Men då kanske vi borde göra slut då! Vi gör slut!" och så stormar han ut därifrån. De första 2-3 gångerna blev jag chockad, men numera vet jag att han alltid kommer tillbaka och ber om ursäkt och att han inte menade det. Jag blir inte ens ledsen längre, för jag vet att han gör så. Rätt knasigt. (Har inte berättat för någon annan om detta, eftersom det är så knasigt...)
Saken är den att jag lärt mig att sluta få panik när han gör så. Jag kan ställa mig och steka upp falukorv eller ta en promenad runt kvarteret utan att oroa mig, för det är liksom så han gör...
Han vill också gärna vara i centrum för folks uppmärksamhet. Han kan briljera med tankar och åsikter, som ofta kommer från en annan person. Rätt kul då jag oftast känner till detta. Jag kan liksom sitta och titta på en teater där han framträder och de andra i gänget agerar publik. Han är väldigt angelägen om att övertyga andra människor, till den grad att det ibland går till försök manipulation. Detta märkte jag redan i början av förhållandet och har sedan dess sagt ifrån när han gjort så. Det sker sällan, men det är ändå så att man märker det (som tur är så är han himla dålig på att manipulera).
En sak jag inte gillar och accepterar med hans beteende är att han är en sån där person som alla faller väldigt lätt för. Kanske just för att han gillar att vara i centrum och gärna vill imponera på andra människor. Han är väldigt charmig. För charmig för sitt egna bästa. Han har själv beklagat över att så många av hans tjejkompisar blivit kära i honom. Han brukar försöka "omvända" dem, men de blir totalt tokkära och då får han säga upp kontakten med dem. Det här har jag jobbigt för. Jag ser ju hur charmig han är, men inte han själv. Det liksom är så han är mot alla. Jag har också sagt till att andra kan misstolka saker han sagt eller gjort, men han förstår inte varför de skulle göra det (så slutar det med att någon blir kär i honom).
Jag har ibland svårt att avgöra om han gör vissa saker medvetet eller omedvetet. Är det medvetet att han flyr fältet så fort något går emot och att han charmar ned både kvinnor och män? Eller hör det bara till hans personlighetsstörning?
Han berättade att han hade den för bara några veckor sedan, men jag har alltså misstänkt att något inte stått rätt till i flera år redan (var inne på att det skulle vara en personlighetsstörning med).
Förstår ju själv nu att beskrivningen av honom får honom att låta som ett groteskt monster, men han vill liksom imponera på andra människor himla mycket. Om man någon gång kan vara i normalt tillstånd så är han det med mig (bortsett från hans misslyckade manipulationsförsök), annars svävar han liksom ut. Jag vet att det har hänt otroligt mycket skit under hans barndom och jag misstänker att han hänger ihop med det. Han vill bli sedd och omtyckt, så som jag förstått det i alla fall.
Kände du igen något av det jag beskrev? Förstår att alla är olika och har olika mycket svårigheter, men jag hoppas hoppas hoppas en dag kunna hitta någon som förstår.
Ja, jag känner igen väldigt mycket. Min kompis har ju många av dessa problem fortfarande men i mindre grad. Ska försöka kommentera på alla i ordning.
Han såg saker väldigt mycket i svartvitt tidigare och antingen höjde någon till skyarna eller avskydde dem. "Gjorde slut" med vänner för minsta lilla grej och ångrade sig sedan. Det är nog typiskt för alla personlighetsstörningar. Det här blev mycket bättre med terapi. Han kan nu känna av när det håller på att gå överstyr med känslorna och stoppa och säga tex att "Jag vet att jag kommer bli arg och säga saker jag ångrar om vi fortsätter prata om det här nu, kan vi släppa det ett tag?".
Han ville och vill fortfarande oerhört gärna vara i centrum och få all uppmärksamhet vilket ledde till att han gärna blev "extrem" på olika sätt, gällande politiska åsikter och sånt. Väldigt extrovert och alltid den som märktes mest. Däremot skulle jag vilja säga att även om histrioniker kan verka som att de manipulerar andra så är det nästan alltid omedvetet och inte något de försöker göra.
Samma med att vara charmig och flirtig. Han blev typ småförälskad i alla sina kvinnliga och några manliga kompisar och ville ha deras gillande och uppmärksamhet. Om han inte fick det och en person visar ointresse så hade han svårt att släppa det och ville då ha personen till varje pris. Han mådde egentligen bäst när han fick lite smått intresse (men inte seriöst) från många personer samtidigt. Detta var också till stor del omedvetet och det kan säkert vara det för din kille också. Min kompis kunde absolut inte vara trogen utan fick lösa det med ett öppet förhållande efter att ha råkat vara otrogen ett flertal gånger.
Men han är ju absolut inget monster och det är inte din kille heller. Båda har varit med om saker under uppväxten som säkert varit traumatiskt och som fått dem att reagera så här, och det är bara ett sätt att skydda sitt känsliga inre och slippa känna den hemska tomheten inuti. Min kompis är en väldigt levnadsglad och rolig person att umgås med även fast jag tycker att det är jobbigt när han försöker charma mig eftersom jag inte är intresserad. Han har verkligen verkligen försökt också och bedyrat sin kärlek och skickat mig massa nakenbilder på sig själv för att försöka få bekräftelse etc...
När han mådde som värst så gjorde han självmordsförsök och låg inne på psyket under lång tid.
Dock så har han nu efter att ha blivit friskförklarad både snart klarat en tung utbildning samtidigt som han har jobbat extra och har dessutom familj och tre små barn
