• Anonym (Flickvän)

    Histrionisk personlighetsstörning

    Finns det någon där ute med den diagnosen eller finns det någon som känner någon med det?

    Min pojkvän har det och han är i mina ögon världens mest underbara kille. Det är lite olika från dag till dag hur mycket man märker av den här sidan hos honom, men vissa dagar vill jag bara gräva ned oss båda två. Jag har googlat runt lite kring det, men känner inte att jag hittat något vettigt riktigt.

    Med den här tråden hoppas jag hitta någon att dela erfarenheter och tips med, så kanske man kan hantera eller i alla fall förstå vissa situationer lättare/bättre i framtiden.

  • Svar på tråden Histrionisk personlighetsstörning
  • Mamori

    Jag har en killkompis som har haft det men har blivit friskförklarad. Han har ju fortfarande symptom men kan kontrollera dem så pass att han inte heller passar in på störningen. Pratar gärna lite med dig om det

  • Anonym (Flickvän)
    Mamori skrev 2014-03-07 00:31:34 följande:
    Jag har en killkompis som har haft det men har blivit friskförklarad. Han har ju fortfarande symptom men kan kontrollera dem så pass att han inte heller passar in på störningen. Pratar gärna lite med dig om det
    Det besvarade ju faktiskt min första fundering: om man kunde bli friskförklarad!

    Min pojkväns kanske största problem är att han är superdramatisk. Går något snett går jorden under. Det hänger samman lite med att han är känslig för kritik. Påpekar jag något kan han utbrista "Men då kanske vi borde göra slut då! Vi gör slut!" och så stormar han ut därifrån. De första 2-3 gångerna blev jag chockad, men numera vet jag att han alltid kommer tillbaka och ber om ursäkt och att han inte menade det. Jag blir inte ens ledsen längre, för jag vet att han gör så. Rätt knasigt. (Har inte berättat för någon annan om detta, eftersom det är så knasigt...)
    Saken är den att jag lärt mig att sluta få panik när han gör så. Jag kan ställa mig och steka upp falukorv eller ta en promenad runt kvarteret utan att oroa mig, för det är liksom så han gör...

    Han vill också gärna vara i centrum för folks uppmärksamhet. Han kan briljera med tankar och åsikter, som ofta kommer från en annan person. Rätt kul då jag oftast känner till detta. Jag kan liksom sitta och titta på en teater där han framträder och de andra i gänget agerar publik. Han är väldigt angelägen om att övertyga andra människor, till den grad att det ibland går till försök manipulation. Detta märkte jag redan i början av förhållandet och har sedan dess sagt ifrån när han gjort så. Det sker sällan, men det är ändå så att man märker det (som tur är så är han himla dålig på att manipulera).

    En sak jag inte gillar och accepterar med hans beteende är att han är en sån där person som alla faller väldigt lätt för. Kanske just för att han gillar att vara i centrum och gärna vill imponera på andra människor. Han är väldigt charmig. För charmig för sitt egna bästa. Han har själv beklagat över att så många av hans tjejkompisar blivit kära i honom. Han brukar försöka "omvända" dem, men de blir totalt tokkära och då får han säga upp kontakten med dem. Det här har jag jobbigt för. Jag ser ju hur charmig han är, men inte han själv. Det liksom är så han är mot alla. Jag har också sagt till att andra kan misstolka saker han sagt eller gjort, men han förstår inte varför de skulle göra det (så slutar det med att någon blir kär i honom).

    Jag har ibland svårt att avgöra om han gör vissa saker medvetet eller omedvetet. Är det medvetet att han flyr fältet så fort något går emot och att han charmar ned både kvinnor och män? Eller hör det bara till hans personlighetsstörning?

    Han berättade att han hade den för bara några veckor sedan, men jag har alltså misstänkt att något inte stått rätt till i flera år redan (var inne på att det skulle vara en personlighetsstörning med).

    Förstår ju själv nu att beskrivningen av honom får honom att låta som ett groteskt monster, men han vill liksom imponera på andra människor himla mycket. Om man någon gång kan vara i normalt tillstånd så är han det med mig (bortsett från hans misslyckade manipulationsförsök), annars svävar han liksom ut. Jag vet att det har hänt otroligt mycket skit under hans barndom och jag misstänker att han hänger ihop med det. Han vill bli sedd och omtyckt, så som jag förstått det i alla fall.

    Kände du igen något av det jag beskrev? Förstår att alla är olika och har olika mycket svårigheter, men jag hoppas hoppas hoppas en dag kunna hitta någon som förstår.
  • Anonym (länge sedan)

    var för länge sedan ihop med en person som inte fått diagnos, men som var rätt mycket som du beskriver. Det gick åt skogen, jag blev så arg jämt, vi bara bråkade. (oh jag hade eget bagage och vi var väldigt unga) Nu när jag tänker tillbaka och dessutom haft en relation med en annan påtagligt narcissistisk person så tänker jag att det viktiga är att du känner efter vad du kan leva med. 

    När man är ihop med någon som behöver ägna extremt mycket tid åt att relatera till sig själv som histrioniska och narcissistiska personer gör, kan man känna sig uttunnad, osynlig, är min erfarenhet. Det handlar alltid om dem, oavsett vad saken gäller. Blir man sjuk är de synd om dem, typ. Finns det tiggare på stan och de berörs illa och börjar gråta så måste alla engagera sig i deras reaktion snarare än fattigdomsproblemet i sig osv osv. det kan bli lite ensamt om de inte, som ovanståendes nu friske kompis, arbetar på sitt beteende. 

    och vad charmen beträffar så funkar det när man är ung. När man börjar bli tunnhårig är det mest beklämmande att se hur de kör sina gamla tricks, historieberättande, hundögon, gester eller vad det nu kan vara,  på en till slut fnissande ung kvinnlig publik...

    Så länge du känner att ni kan kommunicera och du får plats i relationen är det ju bra. men du kan ju börja fundera på hur ett barn skulle få plats i en familj där pappan är så här. Kanske funkar det bra, men ni tillsammans kan behöva tänka över vad ni behöver göra för att få allas behov  att bli tillgodosedda. 

  • Mamori
    Anonym (Flickvän) skrev 2014-03-10 19:30:38 följande:
    Det besvarade ju faktiskt min första fundering: om man kunde bli friskförklarad!

    Min pojkväns kanske största problem är att han är superdramatisk. Går något snett går jorden under. Det hänger samman lite med att han är känslig för kritik. Påpekar jag något kan han utbrista "Men då kanske vi borde göra slut då! Vi gör slut!" och så stormar han ut därifrån. De första 2-3 gångerna blev jag chockad, men numera vet jag att han alltid kommer tillbaka och ber om ursäkt och att han inte menade det. Jag blir inte ens ledsen längre, för jag vet att han gör så. Rätt knasigt. (Har inte berättat för någon annan om detta, eftersom det är så knasigt...)
    Saken är den att jag lärt mig att sluta få panik när han gör så. Jag kan ställa mig och steka upp falukorv eller ta en promenad runt kvarteret utan att oroa mig, för det är liksom så han gör...

    Han vill också gärna vara i centrum för folks uppmärksamhet. Han kan briljera med tankar och åsikter, som ofta kommer från en annan person. Rätt kul då jag oftast känner till detta. Jag kan liksom sitta och titta på en teater där han framträder och de andra i gänget agerar publik. Han är väldigt angelägen om att övertyga andra människor, till den grad att det ibland går till försök manipulation. Detta märkte jag redan i början av förhållandet och har sedan dess sagt ifrån när han gjort så. Det sker sällan, men det är ändå så att man märker det (som tur är så är han himla dålig på att manipulera).

    En sak jag inte gillar och accepterar med hans beteende är att han är en sån där person som alla faller väldigt lätt för. Kanske just för att han gillar att vara i centrum och gärna vill imponera på andra människor. Han är väldigt charmig. För charmig för sitt egna bästa. Han har själv beklagat över att så många av hans tjejkompisar blivit kära i honom. Han brukar försöka "omvända" dem, men de blir totalt tokkära och då får han säga upp kontakten med dem. Det här har jag jobbigt för. Jag ser ju hur charmig han är, men inte han själv. Det liksom är så han är mot alla. Jag har också sagt till att andra kan misstolka saker han sagt eller gjort, men han förstår inte varför de skulle göra det (så slutar det med att någon blir kär i honom).

    Jag har ibland svårt att avgöra om han gör vissa saker medvetet eller omedvetet. Är det medvetet att han flyr fältet så fort något går emot och att han charmar ned både kvinnor och män? Eller hör det bara till hans personlighetsstörning?

    Han berättade att han hade den för bara några veckor sedan, men jag har alltså misstänkt att något inte stått rätt till i flera år redan (var inne på att det skulle vara en personlighetsstörning med).

    Förstår ju själv nu att beskrivningen av honom får honom att låta som ett groteskt monster, men han vill liksom imponera på andra människor himla mycket. Om man någon gång kan vara i normalt tillstånd så är han det med mig (bortsett från hans misslyckade manipulationsförsök), annars svävar han liksom ut. Jag vet att det har hänt otroligt mycket skit under hans barndom och jag misstänker att han hänger ihop med det. Han vill bli sedd och omtyckt, så som jag förstått det i alla fall.

    Kände du igen något av det jag beskrev? Förstår att alla är olika och har olika mycket svårigheter, men jag hoppas hoppas hoppas en dag kunna hitta någon som förstår.
    Ja, jag känner igen väldigt mycket. Min kompis har ju många av dessa problem fortfarande men i mindre grad. Ska försöka kommentera på alla i ordning.

    Han såg saker väldigt mycket i svartvitt tidigare och antingen höjde någon till skyarna eller avskydde dem. "Gjorde slut" med vänner för minsta lilla grej och ångrade sig sedan. Det är nog typiskt för alla personlighetsstörningar. Det här blev mycket bättre med terapi. Han kan nu känna av när det håller på att gå överstyr med känslorna och stoppa och säga tex att "Jag vet att jag kommer bli arg och säga saker jag ångrar om vi fortsätter prata om det här nu, kan vi släppa det ett tag?".

    Han ville och vill fortfarande oerhört gärna vara i centrum och få all uppmärksamhet vilket ledde till att han gärna blev "extrem" på olika sätt, gällande politiska åsikter och sånt. Väldigt extrovert och alltid den som märktes mest. Däremot skulle jag vilja säga att även om histrioniker kan verka som att de manipulerar andra så är det nästan alltid omedvetet och inte något de försöker göra.

    Samma med att vara charmig och flirtig. Han blev typ småförälskad i alla sina kvinnliga och några manliga kompisar och ville ha deras gillande och uppmärksamhet. Om han inte fick det och en person visar ointresse så hade han svårt att släppa det och ville då ha personen till varje pris. Han mådde egentligen bäst när han fick lite smått intresse (men inte seriöst) från många personer samtidigt. Detta var också till stor del omedvetet och det kan säkert vara det för din kille också. Min kompis kunde absolut inte vara trogen utan fick lösa det med ett öppet förhållande efter att ha råkat vara otrogen ett flertal gånger.

    Men han är ju absolut inget monster och det är inte din kille heller. Båda har varit med om saker under uppväxten som säkert varit traumatiskt och som fått dem att reagera så här, och det är bara ett sätt att skydda sitt känsliga inre och slippa känna den hemska tomheten inuti. Min kompis är en väldigt levnadsglad och rolig person att umgås med även fast jag tycker att det är jobbigt när han försöker charma mig eftersom jag inte är intresserad. Han har verkligen verkligen försökt också och bedyrat sin kärlek och skickat mig massa nakenbilder på sig själv för att försöka få bekräftelse etc...

    När han mådde som värst så gjorde han självmordsförsök och låg inne på psyket under lång tid.

    Dock så har han nu efter att ha blivit friskförklarad både snart klarat en tung utbildning samtidigt som han har jobbat extra och har dessutom familj och tre små barn
  • histrionisk

    Hej! Jag blev diagnostiserad med histrionisk personlighets störning för snart ett år sen och det totalfändrade hela mitt liv. Jag var inte alls bekant med personlighets störningar sen innan så allt var helt nytt. Men nu vet jag och en diagnos har hjälpt både mig och min omgivning massor. (förr var det alltid tal om "hon bara är sån" istället för att beteendet faktiskt skulle berott på något. Och själv har jag inte fattat varför folk inte förstått mig).


    En histrionisk persons beteende beror INTE på saker i barndomen. En histrioniker saknar identitet och detta är hela grunden till symptomen och skådespelandet! Idag kan jag tackvare att jag förstår handskas med de flesta situationer och dramatiserar inte saker på samma sätt som förr.


    Vad som hände igår, för ett år sen eller en halvtimme sen spelar känslomässigt inte den minsta roll. Känslorna kan ändras på ett ögonblick. Jag kan bli blixtförälskad, t o m kär bara på en sekund! Och lika snabbt växla mellan vilka känslor som helst. För att va omtyckt utgår jag från den jag pratar med. Jag spelar jämt nya roller. En frustrerande sak kan vara att jag kan va jätte pepp på något hemma, känna att hurraa, nu skall jag ut på fest. Men väl där är det som om jag tappar mig själv. Eller tvärtom. Att jag inte alls känner för något och sen ute stortrivs jag iaf! Men känslorna hänger liksom aldrig med från ett ställe till ett annat.


    Bäst mår jag med vänner jag känt länge. Som familjen, rollen jag har med familjen kan jag in och utantill. Innan en lärt känna folk ordentligt och från olika håll är det svårt att veta vem en själv är. Jag kan bli stört förtjust första gången jag träffar en person. Men sen när jag träffar dens kompisar fattar jag att jag inte alls vill ha med den att göra. För även om jag saknar identitet så har jag byggt upp någon med intressen som jag ser som mig. Förr pratade jag gärna hej villt med vem som helst, men nu har jag lagt av och slutat dela "av mitt fantastiska jag" till alla, när jag äntligen förstår att jag fungerar annorlunda. Det blir så många känslor att hålla reda på... Och det är så lätt hänt att jag får vänner som jag hemma ångrar och sen vet jag inte hur jag skall bli av med dem, för samtidigt vill jag ju att de skall fortsätta "avguda" mig... Typ. För jag vill liksom att alla jag tänker på skall få mig att må bra. Är jag osams med någon har jag svårt för att fokusera på annat innan det blir bra... Om det inte råkar vara någon jag bestämt mig för att inte gilla.


    Jag är också livrädd för att göra misstag. Vill bete mig så perfekt som möjligt. Glömmer jag tex ett "tack för inbjudan" i ett sms och istället bara svarar något om mig själv kommer jag grubbla på detta tills jag får bekräftat att de inte ogillar mig... Har dock börjat lära mig ATT jag måste komma ihåg att omgivningen har allt jag gjort i bakhuvudet, INTE bara det senaste, och att de inte skulle dumpa mig på grund av ett misstag. För mig är nuet det ända som spelar roll. Men för att folk inte skall ta avstånd, eller bli obekväma med mig måste jag bete mig och det är typ det viktigaste jag lärt mig. OCH att inte blanda in relationer i varandra (diskutera en relation utanför den). För att jag är så otroligt lättpåverkad och att känslor i ett sammanhang kan bli något helt annat utanför. 


    Det kan bli jätte jobbigt och påfrestandet att umgås i stora umgängen. Men som tur tror jag att mina vänner börjat märka det, för det har mer och mer hänt att jag får umgås på tumanhand istället och det är skönt. Jag har lättare för att bete mig normalt ju färre jag umgås med samtidigt och ungår känslan av att "tappa" mig själv. I större sammanhang flyger jag lätt iväg, speciellt där det minglas mycket. Jag kan också tycka att det är jobbigt att umgås där det är mycket folk för att jag blir så rädd att folk inte skall känna igen mig och då blir jag obekväm. Och i stunden kan jag älska all uppmärksamhet men hemma känns det bara jobbigt "nej,nej,nej vad jobbig jag måste ha varit". Blir nojig och tappar lätt omdömet... "Fan, jag måste ha varit extremt jobbig" och bildar dramatisk känslor utifrån inbillning. MEN då kommer jag ihåg att påminna mig själv om det och regel 1: inte utsätta andra för vad som händer i mitt huvud.


    Överhuvudatget tycker jag att det är jätte jobbigt med alla symtom. Men så kommer jag över dem också direkt jag inte tänker på dem. Och det där att jämt charma sig fram... Jag har himla svårt för att lägga undan det. Jag vet liksom hur jag får det jag vill ha... Även om det ibland är svårt att veta var gränsen för "för mycket" går.


    Jag kan få för mig att jag inte har några vänner. För att jag inte kan känna den (jag är som sagt jämt olika) jag är med alla på en och samma gång. Men jag kommer ihåg och jag kommer ihåg känslorna vi delade senast.

  • Anonym (men)

    Fast att du inte har någon fast identitet beror ju på att du inte lyckades utveckla det i barndomen av psykologiska skäl. Det finns ju ingen biologisk orsak till det (förutom möjligen ökad sårbarhet).

  • Anonym (Olika personlighetsstörningar)

    Vet inte så mycket om histrionisk personlighetsstörning, men då jag själv har en borderline (emotionellt instabil) personlighetsstörning känner jag igen mycket av det dom skrivits, hos mig själv eller andra jag mött med min diagnos. Med vad är de stora skillnader mellan dessa störningar? Någon som vet?

  • Anonym (men)
    Anonym (Olika personlighetsstörningar) skrev 2014-10-08 08:55:22 följande:

    Vet inte så mycket om histrionisk personlighetsstörning, men då jag själv har en borderline (emotionellt instabil) personlighetsstörning känner jag igen mycket av det dom skrivits, hos mig själv eller andra jag mött med min diagnos. Med vad är de stora skillnader mellan dessa störningar? Någon som vet?


    De har mycket gemensamt som instabil självbild, lätt att fastna i destruktiva tankar och mönster, emotionell omogenhet, ser ofta saker svartvitt etc, men sättet man gör det är olika för de olika störningarna.

    Man skulle kunna säga det som att personlighetsstörda personer har ett/flera personlighetsdrag som är för starkt/påtagligt att det blir onormalt, men vilket personlighetsdrag det är är olika för de olika störningarna. Tex så har borderlinepersoner ofta alldeles för hög ångest och är lite neurotiska. Histrioniker är för extroverta/utåtriktade och måste vara i centrum.
  • BengtH
    Anonym (länge sedan) skrev 2014-03-10 22:15:57 följande:

    historieberättande, hundögon, gester eller vad det nu kan vara,  på en till slut fnissande ung kvinnlig publik...


    Det finns åtminstone 3st primadonnor/dramaqueens/histrioniker på mitt jobb. De är bekräftelsesökande fast på olika sätt.

    Nr 1) har beteendet TS beskriver som "Går något snett går jorden under." En tjej vars humör alltid pendlar likt en känslomässig bergodalbana. Hon är antingen jätteglad eller jättesur, gillar att bestämma och tjurar om hon inte får som hon vill. Hon blir lätt uttråkad ibland känns det som hon ska dra igång nåt tjafs bara för att slippa tristessen.

    Nr 2) är superego och kan inte vara tyst i 2 sek. Kör mycket med historieberättande, gärna lama skämt som hon själv skrattar åt. Hon ska alltid ta plats och blir som en gråtande  jättebaby utan napp om ingen lyssnar på henne. Om man försöker avbryta eller titta bort så hon inte får den där 100%-iga uppmärksamheten under sitt konstanta babblande då får man det onda ögat och får höra att man är respektlös.

    Nr 3) är mer flirtig och utmanande, kör också med historieberättande, gärna någon sensation, inte sällan om sina sjukdomar som aldrig verkar ta slut. Hon lägger upp breda leenden och har snälla oskyldiga hundögon, det är inte svårt att bli förtjust i henne, hon är rätt söt/snygg dessutom, så hon har lätt att dra till sig uppmärksamhet, speciellt från annan manlig personal. Hon ställer sig ca 2 cm ifrån dem, smilar och tittar dem djupt i ögonen.   

    Dessa 3 tjejer är känslomässiga energitjuvar, så det är skönt att jag jobbar med en del stabila, normala personligheter också.

  • Pila

    TS, jag beundrar ditt tålamod och distans till allt jobbigt han gör. Tänk på att inte trampa på dig själv bara.

  • chalk

    Hej, jag har mått dåligt, nu hittat hit. Är inte ensam, har levt mitt som dessa. Vet att de händer något i min kropp men vet inte vad. Kan ni hjälpa mig hur jag går tillväga? Snälla hjälp

Svar på tråden Histrionisk personlighetsstörning