Besöker ni ofta graven/minneslunden?

Du ska inte ha dåligt samvete för att du inte har varit i minneslunden. Känner du att du vill gå/åka dit så gör det, men tvinga dig inte och låt ingen tvinga dig. Jag har själv varit vid min mammas grav 3 gånger sen hon dog för 10 år sedan, ena gången för att begrava min mormor för 8 år sedan. De lever inte där, så att säga.

En del i sorgen är att minnas det goda, det fina, det roliga. Det finns inte på kyrkogården. Det finns vid lekplatsen, på caféet, på promenaden där vi gick med hundarna. Det finns i vardagen, i maten, i de gemensamma aktiviteterna vi en gång gojrde, men som jag nu måste göra själv. Det finns i de plötsliga aha-upplevelserna, som "X hade vekligen tyckt om den här filmen om X hade sett den".

Du gör vad du känner är rätt för dig och deet är absolut inte fel att vara emotionellt slut efter ett besök på kyrkogården.

Du sörjer inte mindre för att du inte går dit!
Allas sorg ser olika ut och du ska inte lägga nån vikt i hur alla andra gör!

Du ska inte ha dåligt samvete för att du inte varit till graven.

När mina föräldrar dog åkte jag ofta till graven, tills en dag när jag upptäckte att de finns inte där, de finns i mitt hjärta, mina tankar och handlingar. När min sambo dog så bestämde jag, säkert som en del i sorgeprocessen, att mina besök på kyrkogården inte skulle vara för att sörja, utan för att ge mig kraft att gå vidare. Jag tror inte att han vill att jag ska bli ledsen av besöken.

En dag kommer du att kunna besöka honom i minneslunden, du kommer att vara ledsen, men du kommer att kunna vara tacksam för allt han har gjort och betytt för dig.

Nej ha inte dåligt samvete för någonting vad gäller hur du hanterar din sorg. Du går igenom det på ditt sätt. Däremot kan det ibland hjälpa att besöka graven/minneslunden, för mig var det en chock att se min brors namn på gravstenen men en sådan chock kan göra att man tar ett litet nytt steg i bearbetningsprocessen. Jag är vid graven ca 2 gånger om året för att den ligger inom rimligt avstånd, och för att det finns så få ställen att ta vägen med sin sorg vid födelsedagar och liknande.

Finns inget som är rätt eller fel när det gäller sorg. Själv besöker jag sällan gravplatsen. Det är väldigt fint där (minneslund) men jag gör hellre andra saker; tänder ett ljus, åker till någon av deras favoritplatser, tittar på gamla foton. De döda finns i våra hjärtan.