Varför tabu att prata om "tidiga" barn?

Jag tror att det kan vara svårt att veta vad man ska svara, faktiskt. Det beror ju helt på hur konversationen ser ut i övrigt samt vad man har för relation till barnet. Vad finns det mer att säga än "Kul för er"? Taskig behöver man ju inte vara... 

Jag kan bara tala för mig själv. Min äldsta är snart 3,5 år... Hon satt utan stöd vid 3,5 mån... Och började åla tidigt. Fick höra mycket "åh vad tidig hon är"...

Min dotter har varit "normalsnabb" på krypa, stå och gå och liknande...

Men så kommer vi till talet... På 18 mån-kontrollen fick vi "bakläxa" av BVC för att hon pratade för dåligt, på dagis pratade hon inte alls, vänner sa "men vad dålig hon är på att prata, hon skulle ha börjat dagis tidigare".. 2,5 års-kontrollen på BVC ledde till "ny kontroll vid 3 år".. Nya dagiset från i höstas stod som två fån och undrade vad hon sa... Och då hade hon börjat sin talresa.

Det gör ont i hjärtat och allt som hör till mammarollen när man hela tiden får det kastat i ansiktet hela tiden... Att vår dotter pratar inte. (Hon är snart ikapp talmässigt)...

Andra barnet är 2 och hon pratar inte heller förutom enstaka ord.

Jag skulle vara superglad om mina barn kunde det dina kan. Min äldsta har precis lärt sig färger och att räkna till 10 så det där med att läsa kommer dröja läääänge!

Vem bryr sig egentligen? Alla friska barn kommer att lära sig sitta, gå och prata. Det tar bara olika lång tid.

Jag tror snarare det beror på hur du lägger fram det om 90% tar illa upp. Har en "normaltidig" och en som är supertidig med det mesta, aldrig någon som tagit illa upp för det. Däremot är det inget jag känner att jag behöver berätta för andra i tid och otid och i synnerhet inte för de som kanske redan är oroade för sina egna barn.

Jag har ett barn som är tidig med allt och ett som är tidig med det fysiska och normal med annat (som tex tal). Det jag stör mig på är att det alltid påpekas att om man är tidig på en sak så är man sen med en annan som att det är någon form av naturlag. De barn jag känner som varit sådär väldigt tidiga med något har inte varit sena med något annat utan varit normala i det där de inte varit tidiga.

Jag tycker inte att det är tabu överhuvudtaget. Jag är speciallärare och därmed väldigt utbildad på barns utveckling. Det ÄR så att barns utveckling går framåt i " ryck". Ett barn som utvecklas snabbt upp till 3 års åldern kommer att stanna upp och hamna lite efter vid ett annat tillfälle. Det är ytterst vanligt att barn som utvecklats snabbt de första åren sedan hamnar lite efter ett tag i skolåldern och att barn som varit sena sedan går dom jämnåriga i skolan under en period. Så det är inte tabu, men det är kanske väldigt ointressant när man ser på barnets utveckling i ett 20 års perspektiv. Det finns väldigt mycket forskning som visar att en tidigt utveckling innan skolåldern inte påverkar barnets betyg i 9 an överhuvudtaget.

Ja det är just sådant där som alltid är tvunget att påpekas. Både jag och mina syskon tex har varit tidiga eller normala i allt (den som var senast att lära sig gå gjorde det vid 9 månader, den som var senast att börja prata var normal i talet) vi lärde oss läsa tidigt och har sedan genom hela livet haft lätt för att lära både i skola och idrott. Min äldsta är visserligen bara 5 men hon var också tidig i allt och har kompisar som är upp till 8 år gamla för hon ligger i mycket på deras nivå. Det sägs alltid att de som är tidiga sedan blir sena och alla kommer ifatt, men jag har hittills aldrig stött på det utan de som varit tidiga har fortsatt med det resten av livet. Däremot så har de som jag vet varit sena inte alltid fortsatt vara sena utan en del har kunnat "blomma ut" någon gång mellanstadiet till gymnasiet och blivit väldigt framgångsrika. Om du är speciallärare så antar jag att de du stöter på kanske inte så ofta är de tidiga barnen utan snarare de som varit sena. Eller möjligen de tidiga barnen som får problem och blir bråkiga för att de blir understimulerade.

Ja om någon helt apropå inget säger att deras fyraåring kan läsa förstår jag om man inte vet vad man ska svara... då kan jag också förstå att det kan uppfattas som skryt och att man vill "ta ner personen på jorden igen" men jag menar mer när det nämns i förbifarten när man diskuterar sådant som beror ämnet, när någon frågar eller liknande. 

Men fy, säger folk så? Tror de inte att ni märkt själva att hon inte pratar?

Ja det är ju det jag skriver. Att alla (nästan) barn kommer kunna läsa/gunga/cykla när de är stora så det borde inte spela någon roll om något annat barn lär sig det tidigare än deras eget. Därför förstår jag inte varför så många känner behov av att antingen klanka ner på föräldraskapet och antyda eller säga rakt ut att man borde låta barnen vara barn och leka istället för att sitta och tvinga dem öva på läsning. (vilket jag såklart aldrig gjort, den mesta läsningen har övats utomhus på skyltar och sånt vi ser) alternativt klanka ner på barnet och envisas med att det antingen har nån störning eller bara är tråkig och mesig typ...