Är han utbränd????
Min man tycker ALLT är jobbigt med barnen och visst är det jobbigt och 24/7 handlar allt om barnen. Men det var vi som ville ha en familj och ville få barn (vi har 3 barn, 3 år,2 år och 6 månader) och eftersom vi ville ha det så, så tycker jag att man ska offra några år av sitt liv.
Första kom när vi var 22/24 år.. alltså hade vi 22/24 år på oss att göra allt vi ville, sova hur länge vi ville, äta när vi ville, var vakna hela natten, festa, bli fulla, sova hos vänner, gå på bio när vi kände för, ha sex när hur och var som helst, bara sitta och rulla med tummarna och göra exakt vad vi ville, då tänker jag varför kan vi inte offra några år nu för våra barn när våra föräldrar fick också offra mycket för oss men nu är vi alla vuxna och nu har dom igen hela friheten att göra vad dom vill.... Det handlar om några kämpiga år men det kommer bättre ju... Men varför kan inte han känna som jag.. är det för jag är mamma och har kännt dom i min mage i 9 månader och därför man är villig att offra lite mer och kämpa lite mer???
Han blir tjurig för han inte får så mycket sömn, för hemmet är stökigt och finns leksaker överallt, för att varje gång vi ska ut blir det stressigt och svettig med påklädning, för att han missar sina favoprogram/inte kan se dom i lugn och ro, för barnen kissar på sig, för barnen spiller när dom äter, för vi har glidit isär massor för vi är så utmattade på kvällen att vi vill inte ens vara nära varann, för vi inte har sex, för att barnen vaknar tidigt, för att man måste lämna och hämta på dagis, för att han inte hittar jobb, för att vi har en jävligt dålig ekonomi sen tredje barnen föddes, för att barnen springer runt, för att barnen skriker, för att barnen vaknar på natten, för att vi två inte kan göra vad vi vill, för att allt måste vara planerad, för att han alltid måste tänka att han har barn och inte känner friheten resten av 26 åringar utan barn känner osv osv osv listan kan bli långt...
Då tänker jag "han va inte redo", men det är väl inte någon, tacksam borde han va att vi fick 3 friska barn annars vet jag inte hur han skulle må, ännu sämre antagligen. Min mamma säger att han behövs inte, han är omogen helt enkelt och verkligen inte redo att bli förälder, han tycker ju allt är jobbig och lat är han också och pusha på måste man göra så han hjälper till hemma. Han har all frihet och egentid han vill ha. Han gymmar 4 dagar i veckan, 3 timmar är han borta totalt med att åka in till stan gymma och tillbaka, han går och tittar på match hos sina vänner, han har spelat tv-spel matcher en hel dag hos sina vänner, han har varit borta en hel dag och åkt till en annan stad med sina vänner osv så han har egentid och mer kan han få om han vill. Jag däremot känner att jag behöver ingen egentid, jag är så glad och nöjd med mina barn och hemmalivet så det inte är sant. När jag väl blir super stressad och börjar känna att huvudet dunkar för det börjar bli för mycket (händer typ 1 gång i månaden) då tar jag en promenad på 1 timmer andas frisk luft och tänker det kommer bättre tider.
Så då undrar jag... är det en fas han går genom för småbarnsåren är jobbiga eller har han helt enkelt blivit utbränd och allt det här blev för mycket??? Han är 26 nu och jag 28 år. Just nu försöker jag underlätta ännu mer för honom genom att verkligen göra allt hemma och när barnen börjar bli extra jobbiga ta dom ut så han stannar själv hemma... men om jag känner mig väl kommer jag inte orka länge att hålla på så här och känner att snart ger jag han en spark i baken och hej då. HJÄLP MIG RÅD SNÄLLA!!!! :(