Har jag skadat henne pga min stress..?:((

Glömde att hon inte tar napp heller :( det hade ju lugnat lite och gett mej mer frihet att sköta mitt andra barn också..

Det du beskriver låter inte alls onormalt på något sätt för åldern. De brukar inte vilja ligga eller sitta själva. Alla mina tre har bott i sjal. Att amma varannan timme som helammande är snarast normalt än något annat. Sedan kan perioder som separationsfasen leda till ännu mer snuttande. Min yngsta (som annars verkligen varit väldens nöjdaste) är 8 månader och sover jätteoroligt (vi samover) och ammar/snuttar på nätterna varje timme för tillfället. Din dottersover ju jättebra! Bilstolen har alla tre bokstavligen hatat. Yngsta får jag oftast amma i bilen (går ju när man är två vuxna och deras pappa får köra).

Andas . Du har inte skadat henne. Ja, det är klart att barn känner av ens stress så du måste föröka hitta enkla lösningar och förhållningssätt som minskar din stress....inte minst för din egen skull. Jag har tätt mellan mina första och det är lätt att känna sig otillräcklig och usel när man är van vid att alltid kunna svara direkt när man har ett barn.

Inget av mina barn har haft napp.

Tips:
- Ett bra bärredskap - sjal eller bärsele. Har du det? Så liten som din yngsta är så kan hon ju åka med större delen av tiden på dagen och slipper vara själv och du slipper stressas över att hon gråter och du troligtvis springer fram och tillbaka och lyfter upp sätter ner lyfter upp sätter ner. Båa händernafria till äldsta - ta på kläder etc.
- Äldst är 2 år och vill och vill inte en massa kulle jag tippa....och har mycket bestämda åsikter och talar högljutt om när saker inte går, fås eller är "fel". Det hör till åldern. Försök att inte bli stressad av det. D har inte gjort något fel så att ditt barn beter sig så. Du har heller inget ovanligt oregerligt barn. Det är å det är när små barn börjar göra sig självständiga och försöker hitta sin egen individualitet och vill bestämma och knna själv.....fast de inte alltid kan det. gråt och skrik i sådana lägen är inte frligt. Bekräfta vad ditt barn knner och låt honom/henne få vara arg/frustrera/ledsen/besviken eller vad det nu är. Det är inga fel känslor. Finns där för honom/henne men man kan inte locka bort alla känslor som man tycker är negativa. Det är ok att bli förbannad för att inte strumpan åker på. Det är ok att vara besviken för att man inte får leka i kylskåpet etc. Är man 2 år så har man inte erfarenheten eller kunskapen att hantera motgångar på ännu = gråt, skrik "Mamma dum!" Finns där lugn. Var rlig. "Jag förstår att du är ledsen och arg för att du vill leka i kylskåpet. Det är roligt. men jag vill inte att du leker i kylskåpet. Då blir maten förstörd." Låt liten få vara just så arg/frustrerad han/hon är och finns där trygg och lugn .
- Minst börjar nog bli rejält stadig i nacken. Bumbo? Det har mina barn gillat i den åldern. Kunnat sitta upp "själv".
- Var ute mycket.
- Ha mycket tid till allt. Ska ni ut så börja göra i ordning barn och förbereda sådär 2 timmar innan. Ta på en strumpa här. Gör något annat. Ta på en strumpa där. Gör något annat. ät lite frukost. Gör något annat. Äldsta kan ta fram kläder han/hon vill ha (kan ta tid så passa på att göra något annat under tiden) etc. Tidsbrist är ett av de största stressmomentet med små barn är min erfarenhet. 
- Försök att natta tillsammans. Kanske kan du amma yngsta samtidigt? Så har vi gjort och gör fortfarande. För tillfället grejar yngsta oftst runt när de stora ska sova så det tar lite längre tid (de stora vill gärna leka och prata med honom) men det tar vi liksom. Inte hela världen om det tar 20 minuter längre att somna.

Oj vilket otroligt bra och detaljerat svar! Tusen tusen tack till dej som tog dej tid att hjälpa!det kommer rädda min vardag och mitt samvete!:)

Vad bra . Ta en tur till biblioteket och så lånar du:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn och sig själv.

Den första boken ger jättemycket bra handfasta råd och tips. Den andra handlar väldigt mycket om hur man själv reagerar och agerar på det ens barn gör och varför man reagerar som man gör. Hjälpte mig att få lite perspektiv på saker och ting....inte minst mig själv .

Det låter verkligen som du beskriver båda mina barn när dom var små. De bodde i sjalen eller famnen, ammade flera gånger per timme, ingen napp, samsov tätt tätt intill med täta amningar, hatade (verkligen!) att åka bil osv. Så det låter som en helt vanlig bebis! Du har redan fått ett fantastiskt svar av Flickan och Kråkan (hej på dig förresten ) så jag vet inte om jag kan bidra med så mycket. En sak som hjälpte mig väldigt mycket var att inte förvänta mig så mycket. Inte förvänta mig att de ville ligga själv, att de skulle sova länge, ha långa amningsuppehåll osv. Jag förutsatte mer åt andra hållet. Bar med mig dem när jag förflyttade mig hemma, höll dem i famnen när de skulle sova och passade på att läsa, se film, prata i telefon eller surfa under tiden de sov (funkar ju bara om du bara är hemma med bebisen). När de vaknade förutsatte jag att de ville tutta osv. Att ställa om dessa förväntningar gjorde mycket för mig och jag valde alltid den enklaste vägen.