Är du ett vuxet skilsmässobarn? Hur har skilsmässan påverkat dig?

Jag blev mer självständig och fick två mycket gladare föräldrar, jag kan inte säga att deras skilsmässa påverkade mig negativt alls faktiskt.

Jag är 22 år, mina föräldrar skilde sig när jag var 8.

Mina föräldrar skötte det bra, de pratade med oss barn (jag + syskon) och sa att mamma skulle flytta osv. I början såg jag det lite som ett "uppdrag" att "haha, nej du, vi ska bo tillsammans!". Men jag var aldrig ledsen, det var inte heller mina syskon. Dagen då min mamma visade oss det nya huset var vi alla väldigt glada över att få nya rum :)

Att sedan växa upp med två hem har jag aldrig sett som ett problem. Mina föräldrar bodde nära varandra de första åren så man kunde gå till den andra när man än kände för det. Sen flyttade den ena några mil bort, men det förändrade inget direkt.

Mina syskon är glada, likaså jag. Har aldrig sett mig som ett skadat barn och har aldrig sett min familj som "halv". Känns mer som att min familj har blivit större (bonusföräldrar och bonussyskon) och det har varit roligt :)

Inte alls, för jag minns inget annat. de är så olika så jag är ganska förvånad över att de ens varit ihop alls.

Mina föräldrar skildes förvisso när jag var ganska gammal, 20 år, och hade flyttat hemifrån till en annan stad. Trots detta påverkade skilsmässan mig rätt mycket, då båda mina föräldrar ringde till mig och grät och jag fick trösta, ta skäll, höra massor med skitsnack (om detaljer jag *definitivt* inte ville höra) och vara "den praktiska".

Nu två år senare påverkar det mig i och med att jag inte kan fira något med båda samtidigt. Tar examen från högskolan i vår och har bestämt mig för att inte fira detta då jag helt enkelt inte litar på att det inte blir massor med bråk istället, då kan jag lika gärna skita i det. Inte heller födelsedagar fungerar. Ryser och har ångest över eventuellt framtida bröllop och barnafödelsedagar... *Rys*

Jag var bara 2 år när mina föräldrar separerade och minns ingenting. Det är helt bisarrt att de ens varit ihop för mer olika personer finns inte. Hur kunde deras gener ens komma överens tillräckligt för att skapa en ny människa (jag)?

Det är omöjligt att uttala sig om vilken av mina mentala issues som beror på deras separation. Om någon ens gör det.

Mina föräldrar skilde sig innan jag fyllt 1 är så jag minns inget innan. De är oxå helt olika så jag förstår inte heller hur de kunnat vara tillsammans.

Har aldrig upplevt det jobbigt med två hem, tvärtom! Hos pappa var jag ensambarn och det var skönt att komma dit för hos mamma hade jag två småbröder. Att få dubbelt på mycket presenter tyckte jag var en stor fördel när jag var liten :) Fick ju även från mamma och pappas nyas släkter.

De bodde rätt nära varandra vilket säkert underlättade, jag hade ju alltid nära till skolan och kompisarna.

Min föräldrar skildes när jag var 13. Det var bittert, hat, skitsnack, jag var slagträet, försök att "byta bort" tiden de skulle ha mig, ingen ville vara med mig, de gjorde allt för att förstöra för varandra. Behöver jag säga att det var fruktansvärt? Nu mer än 30 år sedan kan de fortfarande inte uppföra sig som två vuxna utan spyr galla över varandra... Deras skilsmässa påverkar mig alltså fortfarande idag när vi firar jul och barnbarnens födelsedagar. Så kan det också gå. Jag tycker de har varit och är fortfarande fruktansvärt självupptagna.

Det påverkade mig så till vida att pappa inte brydde sig och mamma började dricka. Pappa låg med barnflickan. Hade en bra mamma men frånvarande pappa. Fick ta mycket ansvar.

Skildsmässobarn här, när är jag 23år. Mamma o pappa separerade när jag va mega liten. Minns inte mycket men under uppväxten bråkade dom mycket, jag fick vara en "mellanhand " och fick höra skit om mamma o av pappa och tvärtom. Dom va rätt osams. Bråkade om min helg eller din helg m.m . Det finns en heldel negativa grejer faktiskt. Men idag är dom goda vänner och träffas när man flyttar. Vilket känns skönt. Men hatar när man tänker på dom minnerna när dom bråkade. Så ni som är föräldrar ovh ska separera, bråka inte framför barnen eller snacka skit om den andra inför föräldern. Idag är jag som sagt 23 och önskar att man nångång ska hitta den man ska leva med resten av sitt liv ( vilket känns omöjligt!!)

Mina föräldrar skilde sig först när det yngsta syskonet flyttade hemifrån

Alltså när alla barnen var vuxna.
Dom höll ihop för barnens skull, mycket som man hör att många gör för att barnen ska få en bra uppväxt.
Det var det allra mest idiotiska dom kunde göra!

Alla var djupt olyckliga och ångestfyllda inte minst vi barn, som fått tillbringa många år i terapi efter det.
Trots att det aldrig uttalades så var det helt tydligt för oss syskon att mamma och pappa höll ihop enbart för "vår skull"
Vilket betydde att vi levde i iskyla, bråk, och kärleklöshet
Vi fick inga förebilder att applicera vara framtida förhållande på

Vi önskade alla att dom skulle skilt sig 15 år tidigare än vad dom gjorde
Kan än idag inte förstå varför man väljer att leva ihop i bitterhet bara för att

Mina föräldrar skiljdes när jag var 4 år och de skötte det på det hela snyggt. De bodde nära varandra och höll en god, vänskaplig kontakt. Jag förstod aldrig varför de skiljde sig, men har vissa minnen av stora bråk från tiden före. Vad jag inte kan komma över var att de skiljde på mig och min storebror. Jag bodde med mamma och han med pappa och vi gled ifrån varandra. Ja inte så att vi inte var tighta men inte alls lika som när vi bodde ihop och delade vardag. Vi hade kanske gjort det ändå, men.... Det har definitivt påverkat mig: jag var den duktiga flickan som alltid fick alla rätt i skolan och aldrig ställde till med problem. I mina ögon räckte det aldrig riktigt till. Min bror tog på sig en mer utåtagerande roll och hade en ganska strulig tonårsperiod. Som vuxen fick jag verkligen jobba med att det var ok för mig att ha det mina föräldrar inte hade: en (livs-)lång relation med den jag älskar. De hade gett mig bra förebilder för hur man sköter andra typer av relationer, men nu får jag leva mitt liv på mitt sätt.

Jag hade kämpat så hårt i så många år för att försöka rädda och dölja helvetet hemma, jag var expert på att lugna hysteriska människor och att återställa kaos till lugn.. Det var alltid bråk, varje dag. Inte ens på julafton kunde dom behärska sig. Jag vaktade hela tiden och förebyggde alla situationer med all min makt för att dom skulle bli så smärtfria som möjligt. Det kunde explodera när som helst och det gällde att vara berrädd. Jag kunde lugna och trösta, jag visste vad jag skulle göra för att lugna deras känslor och hålla dom i shack.  Så fort jag var borta så spårade det ur, jag fick reparera och laga så gott det gick när jag kom hem till bråken. Och dölja allt för alla runt ikring. Det var ett heltidsjobb att försöka hålla ihop min värld.
Jag fick hela tiden dölja och förklara bort saker som inte fick komma ut.

Jag tog med oro och rädsla hem vänner ibland, jag visste aldrig om det skulle vara bråk när vi kom hem. eller om det skulle bli det när vi var hemma.. Jag hoppades varje gång att dom skulle behärksa sig och bete sig som vanliga föräldrar gör.
Ett av många minnen som skär i hjärtat var när jag och en ny vän stod utanför dörren på väg in till huset och vi hörde hysteriska skrik där inne, så höga och skarpa att dom skulle fått dina öron att sprängas... vännen som jag skulle bjuda hem för första gången blev helt chockad och frågade vad som händer där inne. Jag svarade inte. Jag stod där men i huvudet var jag någonannan stans. Jag ville bara fly, försvinna till en annan plats långt därifrån.. Det fanns inget jag kunde säga för att förklara bort situationen den här gången. Skammen var oändlig.

Det var vardag för mig och så länge ingen annan visste så kunde jag hantera det. Det var när det kom ut till andra som det blev fullständigt ohanterbart för mig. Det var då jag påminndes om att dom förmodligen aldrig ens hört sina föräldrar skrika så högt och det gjorde så ont när dom hörde mina.
Den fasad jag arbetat på så hårt under alla år bröts sönder.

Trots allt så kämpade jag i skolan och fick mycket stöd av en hjälte till lärare som fick mig att må bättre i skolan och lyfte mina betyg från IG-G till G-VG och diciplinerade mig och fick mig att göra alla läxor jag låg efter med i skolan eftersom att jag sällan fick dom gjorda hemma. Hon lärde mig mycket och lade extra tid på mig för att hon såg att jag var en väldigt duktig elev med potential. Hon förstod att jag hade problem hemma sa inte det direkt till mig för hon visste att jag döljde det.
Jag minns hur hon kramade om mig så hårt sista gången vi sågs..
Jag önskar att jag kunde möta henne igen och berätta hur mycket hon betydde för mig..
När jag tänker tillbaks på mig själv i den åldern så känner jag mig sorgsen över vad det blev utav den personen som var så fin.

Bråken hemma blev bara värre och värre och allting rasade samman tillslut. Allting jag stridit för att upprätthålla och rädda för förintades liksom jag själv.

Det hopplösa liv jag drömt om och kämpat för hela tiden hade varit dömt att gå sönder från första början, men jag kunde bara inte tro att det någonsin skulle ske. Det fick bara inte ske!! Jag hade blint hoppats på att allting skulle lösa sig och bli bättre. Att det skulle kunna fungera på något sätt. För det var det enda jag hade.
Jag hade ansträngt mig till det yttersta men det räckte ändå inte till.
Jag orkade tillslut inte mer och gav upp allting, det fanns ändå ingenting kvar av det lilla jag haft.
Det förstörde mitt liv och allting jag levt för, den starka personen jag var innan bröt ihop och dog.

Jag har levt i djup och innerlig sorg i många år nu.
Det enda som får mig att känna igen är heroinet.
Värmen och tryggheten som den ger mig är vad jag alltid har saknat. Heroinet omfanmar mig som en varm filt som skyddar mig mot allt, som en moders trygga famn. Jag faller bakåt i en mjuk och skön bommulsömn.. som jag önskar att jag aldrig behöver vakna upp ur.