Hur korkade är ni som ljuger för era barn egentligen??

Jag är både förvånad och trött på det fenomen man gång på gång ser i föräldrarrollen där föräldrarna inte "orkar" annat än att dra vita lögner för sina barn.  

" Nej, det finns ingen glass kvar i kylen" (= nej, nu räcker det med glass för din del).

Är ni bara korkade, eller slöa eller vad tror ni att ni upp når med detta. Ett tillfälligt lugn? Har ni inte förmågan att föreställa er konsekvensen av detta? Ni tänker inte på att ni lägger grunden för hur ni vill att barnen ska bemöta er? Inte konsitgt att relationerna barn och vuxna emellan är fattiga på tillit. Tror ni att barnen är oförmögna att så småningom inse att det inte alltid går att lita på mamma och pappa? Eller har ni helt enkelt inte reflekterat över detta? 

Många frågor, men för mig är det ofattbart hur utbrett detta är.