Till alla unga tjejer som längtar efter barn...

Hej!

Jag är en tjej på 21 år. Jag har ett barn som är två år.

Jag har längtat efter barn sedan jag var runt 11 år. Verkligen längtat. Intensivt. Så att det gjorde ont. Lyckligtvis hade jag ingen pojkvän tidigt, jag vågar inte tänka på hur ung mor jag hade kunnat vara då.
När andra under högstadiet drömde om vuxenliv med plugg, frihet och resor drömde jag om barn, bullerbyidyll och svenssonliv med mig själv som hemmafrun moderjord i centrum.
All min vakna tid gick åt att skriva namnlistor, titta på barnkläder och drömma. Och läsa ungmammabloggar.
Jag köpte bebiskläder i smyg för den lilla månadspengen jag hade och gömde kläderna i mitt rum.
Jag utgick hela tiden från att jag skulle bli mamma snart. Och så träffade jag min underbara sambo och längtan gick inte att stoppa längre. Efter 1,5 blev vi gravida oavsiktigt, men miste barnet. Jag dog inombords och vägrade lyssna på pojkvännen som tyckte att vi skulle vänta.
Snart var jag gravid igen och den gången gick det vägen. Vi flyttade ihop och allt var bra under första året. Sambon är äldre och har jobbat i flera år så ekonomin gick också fint. Sedan kom mina psykiska problem och känslomässiga hål från barndomen tillbaka och jag klappade bara ihop och fixade inte att ta hand om barnet.
Sambon fick ta tjänstledigt fram till att barnet började på dagis vid 1,5 år. Sambon är en fantastisk människa och pappa och jag vågar inte tänka på hur det hade gått annars.
Nu går barnet på dagis och sambon jobbar igen. Han är den som tar hand om barnet.

När jag var liten skildes mina föräldrar. De är båda väldigt kontrollerade människor som inte visar mycket känslor. Det blev strul efter skilsmässan med ett psycho till häxa som flyttade in hos pappa och så dog vår relation. För alltid. Jag kände mig inte sedd som barn och tonåring. Mina föräldrar jobbade mycket och jag var mycket ensam eftersom jag inte har några syskon.
Jag drömde om familjelivet och den närvarande mamman jag skulle vara. Den jag inte hade haft. Jag drömde om många barn. De syskon jag inte haft. Jag drömde om trygghet. Den trygghet jag inte haft. Den familj jag inte haft. Bara jag fick ett barn så skulle allt bli bra.
Det var inte många som visste om min längtan. Jag visste att den var "fel" och vågade inte säga något. Jag tänkte att jag längtade för att jag ville ha en familj, för att jag inte ville leva ett tonårsliv(och det ville jag inte och vill fortfarande inte).
Men nu, i efterhand, när det är för sent vet jag att jag längtade efter barn för att jag ville fylla känslomässiga hål. För att jag ville ha ett stabilt hem. För att jag ville ha en familjeidyll. För att jag aldrig blev en ordentlig tonåring utan stannade vid ett ansvarsfullt barn så att säga, jag ville få mig en ny identitet -den som mamma, hoppa över hela tonåren bara.
För att jag ville bort från beroendet av två skilda föräldrar. För att på något sätt, i min naiva dröm, stanna kvar i en barndom, bara inte min egen. För att ge någon den barndom jag inte hade. För att få uppleva riktig och evig kärlek.

Nu tänker ni unga tonårstjejer med barnlängtan att "så där är inte jag, jag längtar av bra anledningar." "Jag mår minsann bra". "Jag är mogen, jag vill bara inte vänta".
"Allt som behövs är kärlek". "Jag behöver ingen karriär eller frihet för att göra mig lycklig".
"Bara jag får ett barn så blir allt bra".

Är det inget fel kan man vänta, om så bara till 20 år när man tagit studenten och jobbat lite. Då är man fortfarande en ung mamma.