tomhetskänslan i borderline?

Borderline finns egentligen inte, det är ett hittepå av läkare för att kunna trycka bekräftelsekåta människor fulla med piller!

Jo, det är ganska obehagligt att inte känna. Det blir lite som att vara bortkopplad från verkligheten. Att inse att det här kanske jag borde bli glad av men inte känna nånting är obehagligt, och att känna att man borde vara ledsen men inte vara det känns också tomt.
Det mesta i våra liv styrs ju av känslor på sätt och vis, vi gör saker som vi blir glada och lyckliga och nöjda av och försöker undvika att råka ut för sånt som gör oss ledsna, arg eller obehagliga till mods. Om man då inte riktigt känner något blir det svårt att veta vad man vill med sitt liv.

Intressant. Jag förstår att det kan bli svårt att veta vad man vill utan känslor. Precis som du säger så är det ju känslor som får mig att göra saker med mitt liv.

När jag hade borderline och tomhetstepression var det som att vandra i en vit dimma. Jag hade ingen ångest, jag älskade inte, jag brydde mig inte. En viktig bit av att vara människa saknades och den avsaknaden av känslor var faktiskt det enda jag upplevde att jag hade känslor för, just då.

I efterhand har jag förstått att jag hade även andra känslor, men jag kände dem inte.

Det var så för mig men hur det yttrar sig är individuellt.

mm ja, det fattas alltid nåt helt enkelt.. Som ett evigt tomt hål, som man ibland tror är fyllt, men det är endast tillfälligt det kmr tillbaka. Känslor finns i massor och överflöd, men de är ofta fel och irrelevanta.. Därför orkar man inte med de, så de stängs av annars bryter man ihop helt enkelt.
jag känner och upplever massor oavbrutet men jag tar inte åt mig för jag orkar inte då skulle det inte fungera med nånting-så jag ser de som hjärnspöken helt enkelt

Låter som en bra filosofi!