Två månader efter abort
Vill bara dela med mig lite av min erfarenhet av abort.
Jag har redan två barn på 3 och 6 år och lillen var ett kolikbarn som inte sov hela nätter förrän väldigt nyligen och jag har precis börjat slappna av lite och återfunnit mig själv. Vi har inte planerat för ett tredje barn.
Så blev jag gravid strax innan jul vilket jag insåg i början av januari. Strul med p-piller och en cysta, samt en enda oförsiktig gång. Chock. Maken jobbar massor, håller på med ett stort projekt som kommer ta ett par år och jag, ja, jag är också i en viktig karriärfas samtidigt som jag känner att jag knappt räcker till frö mina redan existerande barn som ja hade önskat (även om jag är med dem från kl. 14-läggdags varje dag). Plus det där med att jag faktiskt njuter av att ha passerat bebistiden.
Men valet var inte lätt. Jag älskar mina barn till döds, de ger mig sådan enorm livslust och oändligt med kärlek. Att döda något som skulle bli mitt eget lilla älskade barn? Jag fick lite panik och sa till min make att vi gör aborten, men det får gå snabbt och vi får lova varann att om vi har det bra än om 3-4 år så blir det kanske en bebis till - när allt runt omkring lugnat sig lite och lusten för en bebis finns. Jag är bara 30 år, så åldern är ingen faktor just nu.
Sagt och gjort, bara sex dagar efter graviditetsbeskedet genomförde vi aborten och när jag vaknade upp ur den lätta narkosen så strömmade tårarna ner för mina kinder. De följande dagarna var FRUKTANSVÄRDA. Jag grät hysteriskt emellanåt, det gjorde så otroligt ont i själen och jag var dessutom chockad över min egen reaktion. Övertygad om att jag gjort fel. Äcklades över min kropp och önskade intensivt att läkaren begått ett misstag och att fostret faktiskt fortfarande levde. Min make blev skräckslagen.
Efter de första 5 dagarna började det lätta och sedan blev det lättare och lättare för varje dag som gick, det var allra mest en hormonell reaktion, tror jag idag i alla fall. Inte bara, för det ÄR en traumatisk upplevelse. Det kändes som att jag hade dödat en bit av mig själv och att jag aldrig skulle bli hel igen. Det gjorde så himla ont (inte fysiskt).
Nu har det alltså gått två månader och jag mår bra. Jag tycker nog fortfarande att en bebis nu vore väldigt dålig timing, men längtan efter en trea verkar bestående (förut var jag nöjd med två). Jag tänker också att vi hade klarat det om vi behållit, för det hade vi ju nog. Men jag gråter inte över aborten längre, jag är okej.
Det är ett svårt val och är man osäker så ska man nog låta sig ta tid att fatta beslutet, jag fattade det i en form av panik. Klart jag tänker på hur långt gången jag skulle ha varit nu, vad det skulle ha blivit för person och hur vårt liv skulle ha förändrats då och då och det kniper lite, men beslutet är ju fattat. Jag får leva med det.
Jag skulle nog inte gå igenom en andra abort, det tog mycket, MYCKET hårdare än jag väntat mig. Samtidigt är jag såklart för möjligheten för kvinnor att göra detta val. Man ska bara veta att det kan kännas riktigt bedrövligt efteråt - hormonerna är intensiva. Det påverkar en som man kanske inte förberett sig för, men vet man att det kan kännas sådär så kanske det blir lite lättare att ta sig igenom.