Någon som vill berätta lite kort för mig hur en fertilitetsutredning går till? Det var snart ett år sen jag tog ut min sista nuvaring nu och jag har fått numret till fertilitetsklinik. Ska ringa om någon månad tänkte jag. Är livrädd :( Jag har aldrig haft problem med min mens, min mage eller sjukdomar, är normalviktig, tränar ett par ggr i veckan. Är relativt ung, blir 28 i år. Så det känns så jäkla orättvist!
Infertilitet känns alltid orättvist.
Olika kliniker gör olika, men det grundläggande är att gå igenom aktuell hälsa/ohälsa. Ta blodprov för att testa sköldkörteln, testa för pcos och ibland kolla äggreserven.
Ett vaginalt ultraljud görs för att undersöka livmoder och äggstockar.
somliga kliniker vill ha spermietest direkt, andra väntar på kvinnans resultat.
Tack för snabbt svar! Är väntetiderna långa? Isf kanske jag inte ska vänta, utan ringa så fort vi kommer in i april som är ett års-gränsen.
Det är väldigt olika i olika län. Det är också skillnad på privata kliniker och landstingens.
Jag fick tid efter två veckor men jag vet de som väntat i flera månader. Jag ser ingen anledning att vänta om det har gått ett år. Ni kan lika gärna komma igång med utredningen.
Hejhej!
Jag och min fästman är under utredning nu.. Jag är 26 och han är 28.. Vi kontaktade ett sjukhus i januari efter att ha försökt i ett år..
Fick en tid väldigt snabbt. Först fick jag göra en undersökning med ultraljud för att se så allting såg bra ut. Fick även lämna blodprov.. Sen fick min fästman lämna spermaprov. Sedan fick vi en ny tid när svaren hade kommit.. Vi åkte till sjukhuset och när vi sitter i rummet så vänder sig läkaren mot mig och berättar att allting såg jättebra ut med mig, för att sedan vända sig mot min fästman och berätta: men för dig såg det inte bra ut, ditt spermaprov visade 0% levande spermier.. Och nu ska vi till nästa sjukhus den 7 maj för att få svar på det nya spermaprovet och blodprover.. Så för oss tycker jag att det har gått fort.. Med tanke på att man kan få vänta 90 dagar för att få träffa läkare..
Jag förstår att du är rädd, det var jag också! Men efteråt kändes det så otroligt skönt att äntligen börjat resan för att få svar på varför det inte har gått.. Jag önskar att det skulle se annorlunda ut, att vi hade fått andra svar. Men vi kämpar på och vet att någon gång i framtiden, på något sätt, kommer vi att få vårt barn.
Lycka till!
Oj det var längesen jag tittade in här. Vi fick tid i maj. Lämnade blodprover och fick massor av information om utredningen och behandlingar samt som vi fick fylla i hälsopapper. I augusti ska vi få komma in igen. Karln ska lämna spermaprov och vi får svar på alla prover sen på eftermiddagen. Sen är utredningen klar förutom att jag ska boka in ny tid för spolning då också. Så just nu vet vi ingenting. Tänker leva på som vanligt i sommar och njuta av semester och inte stressa över det här. Är såklart livrädd att det ska vara något större fel. Igår fick jag veta att en av barndomskompisarna är gravid. Så nu är jag sist ut. Berättade vad vi går igenom nu för frågan "när ska ni SKAFFA barn då?" dök såklart upp.
Ja jag är också kluven med om man ska berätta lr inte. Vill inte att det ska snackas men orkar inte mörka det längre heller. Jättesvårt det där!
Jag och min sambo har valt att vara rätt öppna med det. Vi har berättat för våra familjer, våra närmaste vänner och jag har även berättat för min chef och mina kollegor...
För oss har det varit otroligt skönt att få prata med andra om vad vi går igenom. Vi får ett så fint stöd från alla. Sen finns det ju dom vi anser inte har något med det här att göra, så när dom frågar om vi inte ska ha barn snart så svarar vi bara "nej inte just nu".
Det hade nog varit för tufft för oss om vi inte hade berättat något. Men jag tror att det är viktigt att om man villl berätta så ska man göra det för dom man litar på, dom personer man vet vill en väl.