Hej! Jag är 35 i år och jag och min sambo har en son på 2,5 år. Ska han få ett syskon så är det snart det får bli av, men vi velar så in i Norden! Vi har det jättebra i vår lilla familj nu, men i början var det kaos och vi gled ifrån varandra lite. Så jag är lite nyfiken på hur det blev för er som har två barn. Hur förändrades era förhållanden efter nr 2?
Min erfarenhet är att vi har kommit närmare varandra för varje barn. Vi har tre i åldern 0-6 år. Tiden för oss som enbart par har dock minskat, men för just oss - i vår relation - har det inte haft någon större betydelse.
Jag tyckte det var enklare med tvåan. Vi visste vad vi höll på med, vi gick inte runt och oroade oss för att bebisen skulle dö varenda sekund, vi hade våra "roller" som föräldrar mer eller mindre klara. Så när tvåan kom var det liksom bara att fortsätta i samma spår, enda skillnaden är att båda nattar varje kväll nu, innan körde vi varannan. Våra barn är iofs enkla, de somnar utan knöl och äter bra osv. Det hjälper :)
Om man kan prata "vad som helst" med varandra så löser det mest sig.
Se till ha en tid med varandra på kvällen efter barnen har somnat. Ha "vuxen-middag" då o då. dvs ni äter middag tillsammans utan barnen, lägger barnet/barnen lite tidigare (30 min tidigare?) medan du (eller han) lagar middag. Sen kan ni umgås med varandra, bara vara med varandra och prata lite strunt om vad som helst. Det gjorde vi då o då.
Jag tycker det är viktig att ge varandra tid med varandra. Typ bara vara med varandra.
Varje kväll sitter vi på soffan o kolla på tv eller så sitter vi o umgås.
Den största "chocken" var väl med nr 1. Med tvåan visste vi ju vad vi kunde förvänta oss på ett annat sätt. Allt kan man inte läsa sig till vilket vi fick erfara. Vårt förhållande har dock förändrats mycket lite skulle jag säga. Även om vi inte kan vara spontana som förr alltid hittar vi "det lilla extra" i vardagen. Barnens morföräldrar är barnvakt ibland men det är inte våra resturangkvällar på egen hand jag uppskattar mest utan det lilla i vardagen, med eller utan barn. Att tända ljus och tappa upp ett bad när barnen lagt sig är härligt:) Ett fungerande sexliv har alltid varit viktigt för oss och slutade inte vara så för att vi fick barn. Nu kan jag ju inte längre hoppa på min sambo närhelst jag vill utan får snällt vänta tills barnen sover eller är hos en kompis t.ex men det gör det nästan bättre:) Vi pratade med varandra mycket innan vi valde att skaffa barn om hur vi såg livet då och något vi var överens om var att vi skulle må bra i situationen, att den andre skulle underlätta för den andre om inte allt kändes helt okej. Att vi båda skulle få det bästa av båda världar. Med detta var det givet för oss att dela på föräldraledigheten och dela på nätter och hushållsarbete oavsett om vi var föräldralediga eller arbetade. Det var självklart för oss att vi båda fortfarande skulle ägna sig åt sina egna intressen, träffa egna vänner osv. Det var givet för oss att svårigheter eller den glädje som barnen upplevde inte skulle hamna på en förälder, att vi båda var lika delaktiga i deras uppfostran. Så har det varit och är.
Har man samma syn på saker och ting tror jag man fixar det lika bra med ett som två barn.
Jag tycker helt klart det blivit mer arbete och mindre partid med två barn jämfört med ett. Har man ett barn så är det ju ofta också lättare att lämna till barnvakt för att hitta på något tillsammans. Och även ganska lätt att den ena föräldern tar barnet så den andra får egentid. Har man två barn så kan man ju bli rätt sliten av att ha barnen ensam om den andra föräldern vill vara lite fri. Detta blir ju mer påtagligt ju tätare mellan barnen man har också, om båda är små och osjälvständiga. Likaså kan det oftare bli så att när ett barn väl sover är den andra vaken.
Jag vill inte vara negativ, men realist =) Jag kan inte rekommendera två barn om man redan med ett barn känner att relationen är sliten. Bättre då att vänta något år till med att skaffa nr 2 i så fall. Men känner man att man har bra kommunikation och kan dela upp sysslor mellan sig, och dessutom är medveten om att det är mer jobb med två barn - ja då är det inga större problem.
det är jobbigt med barn ännu jobbigare med två. men vi har hittat tillbaka till oss själva så att säga. Efter tvåan blev 3 månader och börja lägga sig 20.00 blev livet mycket trevligare. vi pratar mycket mera nu om allt som är jobbigt om hur vi ska förhålla oss till barnen. lägger upp "strategier". men än sålänge har det inte blivit så mycket egentid tillsammans utan barnen. Då minsta är 7 månader och jag fortfarande ammar. men vi känner oss starka i vår kärlek till varandra så jag tycker nog tvåan fört oss närmare varandra.
Blev bättre på många sätt. Vi blev bättre på att inte bråka om småsaker o att bjuda på oss själva.
Den stora utmaningen för oss kom förresten inte när tvåan kom, utan när tvåan började dagis o vi skulle försöka få ihop vardagen med dubbel dagishämtning och heltidsarbete (blev att vi drog ner lite på jobbet).