Är det någon mer än jag som har/har haft problemet att barnet inte LÅTER mig sova, hur mycket jag än vill och rent praktiskt kan? Vi pratar alltså psykningar, skrik, gråt och allmän hysteri tills jag kliver upp ur sängen. Och viktigast av allt - har ni fått bukt med det?
(Barnet är tre år och det har jämt varit såhär.)
Pappan har tagit barnet och gått iväg med det. Gått ut om det var nödvändigt för att få tyst på barnet.
Var är den andre föräldern när detta sker då?
När vi hade en liten bebis tog pappan alltid den stora för jag ammade den lilla. Eller så tog han båda. Behöver jag sova gör min man vad som krävs för det oavsett vad barnen vill.
Hemma och maktlös. Visst, det är bara att gå in och lyfta bort barnet men problemet är att det inte hjälper min sömn eftersom han då springer tillbaka in till mig alternativt sitter och skriker och gråter i ett annat rum. Jag tror inte jag väntar mig att någon har en lösning på detta eftersom vi har provat allt vi kan komma på redan. Är nog bara väldigt trött idag och ville skriva av mig nånstans.
Hemma och maktlös. Visst, det är bara att gå in och lyfta bort barnet men problemet är att det inte hjälper min sömn eftersom han då springer tillbaka in till mig alternativt sitter och skriker och gråter i ett annat rum. Jag tror inte jag väntar mig att någon har en lösning på detta eftersom vi har provat allt vi kan komma på redan. Är nog bara väldigt trött idag och ville skriva av mig nånstans.
En treåring går ju ändå prata med. Vi har haft lite samma problem att de stora barnen springer in till mig när jag ska få sovmorgon. De är nu 3 år och 4.5. Har väl aldrig varit så de gråtit, men sprungit in o väckt mig. Vi har pratat med dom om att de inte får springa upp o väcka och maken försöker hålla dom sysselsatta. Leka, se tv, pyssla. Öronproppar är ju också bra.
