Vad säger man till barnen när man ska skiljas?

Att ni ska skiljas. Bara ni inte blandar in barnen i det så ska det nog gå bra.

Är precis i starten av en skilsmässa.

Barnen 4 o 9 år. 4-åringen förstår inte riktigt. 9 åringen var det själv som tog initiativ till det hela.

 

Tror dina barn som är betydligt äldre också har lagt ihop 1+1 för länge sedan....

Med så gamla barn är det oundvikligt att de ställer följdfrågor. Varför är du så dum mamma? Äskar du inte din familj tillräckligt. Tänker du bara på dig själv? Allt snurrar. JG är den dumma som vill skiljas. Vad svarar man på varför? När det inte funkar. De kommer inte att köpa förklaringen att det inte längre funkar. Hur mycket ska man berätta? Jag är så rädd för att de ska hata mig för att jag vill lämna deras pappa och splittra familjen. Vi har varit ihop i mååååååånga år. det kommer nog att komma som en överraskning för vi är inte kalla mot varandra. Hur öppen ska man vara?

Som du säger- dina barn är så pass vuxna så de förstår....

De förstår o märker säkert att ni inte har det så bra mellan er.
Precis som att de inte berättar allt för dig så behöver du inte berätta allt för dem.

 

Du kan väl bara säga att ni glidit isär, är för olika, inte trivs med varandra just nu eller liknande.

De kommer inte att sluta älska sin mamma för detta. De kommer kanske älska en bättre mamma mer ?

Jag tror på att vara ärlig. Alltså berätta sanningen. Samtidigt naturligtvis inte berätta "allt". Inte blanda in barnen FÖR mycket i din och din mans relation.

Så vad du ska säga beror då på varför du vill skiljas. För jag tror som du att barnen behöver få "ett varför". Det behövde mina barn och de var 7 och 9. Sedan räckte det med att säga att "mamma och pappa bråkar mycket och det blir bättre när vi inte bor ihop för då kanske vi kan lära oss att bråka mindre med varandra." Man får anpassa sanningen efter barnens ålder och mognad.

Varför vill du skiljas?

Har 3 o snart 8 år barn.
Jag varit ärlig mot barnen hela vägen med vad som händer, men 3 åringen förstår ju inte. De bästa är att man är ärlig tror jag helt enkelt!

Jag vill leva själv. Bestämma själv. För varje dag som går och han säger något nedlåtande dör nåt i mig . Jag vill ha bättre sexliv.han duger men är inte wow. Jag vill bli uppmuntrad, inte nedtryckt. Jag har tröttnat på att ta hänsyn till en karl som vill göra något annat än att göra mig lycklig, sedd, och annat. Kan inte se en framtid. Sörjer så ofattbart och håller på att bearbeta. Trotts att jag berättat att jag funderar på att lämna honom kommer han att bli förvånad när jag bearbetat klart och bestämt mig. Det är mitt val, inte hans för han älskar mig. Jag är rädd för att stå där och ensam ta smällen. Förstår du?

Ja... jag tror jag förstår delvis i alla fall, jag känner igen mig i delar.

Kanske du skulle börja med att vara ärligare/tydligare mot din man om att du är på väg att lämna? Boka in en tid på familjerådgivningen för att prata? Antingen prata om vad ni kan göra för att göra det bättre och kunna vilja stanna tillsammans eller prata om hur ni ska separera bäst på ett sätt som är bra för barnen.

Vi gick faktiskt på familjerådgivning fast jag vet inte om det hjälpte i vårt fall. Men det blev tydligare för min man att jag menade allvar med att skiljas i alla fall. Han kunde inte stå där och säga att "jag hade ingen aaaning" om du förstår hur jag menar?

Men i ditt fall... vad skulle en barnanpassad version av sanningen vara... tja... kanske att du inte längre mår bra av att bo ihop med din man? Att ibland blir det så mellan vuxna att man inte längre mår bra av att bo ihop? Att du vill bo ensam (med barnen) för att bli gladare och också därmed bli en bättre förälder åt dem? Kanske det kan räcka som förklaring om du samtidigt kan ge dem någon form av bild av hur framtiden ska se ut, var ni ska bo, om de ska bo hos dig eller honom eller varannan vecka osv.
Vad tror du?

Har funderat mycket på familjerådgivningen och vi har pratat om det fast vi känner inte för att vräka ur oss vårt innersta. Efter år av att försöka få oss frammåt har jag äntligen fattat att inget kommer att ändras. Han vill kanske men inte till vilket pris som helst. Inte jag heller. Jag har en liten lägenhet i italien och han vill aldrig åka dit. Han vill annat med sin semester säger han. Tja vad säger man. En av 100 anledningar. Han tycker jag kan åka själv med barnen. Han jobbar under tiden. Jag känner att kärleken har fått sig en törn. Jag tycker mig blivit avvisad för många gånger och nu när han anstränger sig känner jag att han är världens snällaste, men jag älskar honom inte längre som jag borde. Det har blivit fel. Nånstans. Oj . Nu blev visst du min terapeut. Sorry. du verkar godhjärtad. Alla i min närhet vill nåt från mig. Ibland känns det som jag kvävs. Då vill jag vara i fred. Underbart när jag är själv, som nu. Negativism dödar kärleken och krav likaså. Jag har börjat med flera egna intressen, men inte en enda gång har han velat dela dem med mig. Men han blir mycket glad när jag är med på hans stora passion. Åka motorcykel. Jag hatar det inte, men inte långt ifrån. För husfridens skull så att säga.

Jag har hintat för min äldsta. Hon fick sig ett megaspel. Skrek och grät och slängde ur sig en himla massa. Jag fick lugna henne men sa att vi jobbar på det. Gav inga garantier, men hon sa att om jag tar det steget kommer hon inte att tala med migoch avsky mig som pesten, länge. Jag orkar inte vara hatad. Hon sa att jag var ansvarslös och svikare och familjedödare och allt möjligt. Man kan tycka det är omoget, men försvarsmekanismerna när man känner sig övergiven och lämnad är starka. Även om jag sa att vi alltid kommer att älska henne ändå. Hon berättade om sina vänner som har skilda föräldra och om hur jobbigt de hade det, både med att dela rum med syskonet och eventuella nya relationer. Hon sa att ingen av hennes kompisar som har skilda föräldrar har samma relation efter skilsmässan till sina mammor. Mammor tycks behöva ta mer skit än pappor. Vi är väl mer mottagliga också, för både kärlek och hat, vet ej. Jag kommer i alla fall aldrig att nämna eller end mimiyppa om saken igen. Inte förrän man står inför faktum. Jag drar mig för kraschen.

Hm... jag funderar på det du skriver. Det låter som att du gör väldigt mycket för andra, för dina närmaste, stämmer det? Hur skulle det göra om du liksom... kopplade bort det lite? Och istället började göra saker som du själv vill? Åk till Italien, själv eller med barnen eller med andra vänner. Säg att han får åka motorcykel själv om du inte gillar det. Odla dina egna intressen, lev ditt liv. Svara emot när han säger något nedlåtande till dig (du behöver ju inte vara otrevlig, bara säga "det där tycker jag var nedlåtande sagt av dig" eller något sånt). Sluta att anpassa dig så efter din karl, för jag uppfattar inte att han gör samma sak för dig?

Och så bara låta frågan om skilsmässa eller inte vila ett tag. Jag tror att om du slutar att lägga band på dig så mycket och anpassa dig så mycket efter andra så kanske framtiden visar sig av sig självt? Antingen vaknar familjen upp och ser sin nya mamma eller så glider ni ifrån varandra på ett sätt som blir tydligt även för mannen och barnen. För just nu så "mörkar" du ju lite att du inte trivs genom att anpassa dig.

Fundera på det :) alla förändringar behöver ju inte vara så stora heller, men det gäller att börja någonstans och sedan gå vidare.

Jag förstår att det där är jättetufft att ta. Kanske det var lättare för mig eftersom att mina barn var så mycket yngre (lågstadiet).

Men jag kan också säga att jag och mina barn har en BÄTTRE relation efter skilsmässan. Jag tror det grundar sig i att jag mår så mycket bättre och orkar se dem och deras behov på ett annat sätt. Jag kan vara mig själv nu och är gladare och kan vara en mycket bättre mamma åt dem.

Vadklok du är. Ja, jag mörkar. Så sant. men jag tror inte att jag vill eller vågar utmana ödet. Du har dock rätt och det ger mig en tankeställare om att jag nog borde göra något för mig själv. Mycket mer. Hittills har jag undvikit det för jag inte velat att vi gled isär mer.jag är av dn åsikten att om man inte har något som är gemensamt och för äktenskapet frammåt eller att vi har gemensamma intressen så är det kört. Jag vill dela vår tid gemensamt och göra saker ihop. Jag vill ha en man som strävar åt samma håll. Mitt håll. Jag vill inte längre åt hans., förresten har han inget håll. Han bara är så nöjd och oförmögen att utveckla förhållandet.

När man skall skiljas är det oerhört vikigt att man finns där för barnen och att båda föräldrarna är med när man ska berätta. Det kan komma massa olika reaktioner från barnen ilska, sorg, ingen reaktion alls. Sen tycker inte jag att man måste gå in på varför man vill skiljas och vem som vill skiljas det är ni vuxnas ansvar att reda ut. Utan säg bara att vi älskar inte varann längre och vill därför inte längre bo tillsammans.

Dessa känslor barnen känner kommer ge med sig får de bara stöd och kärlek kommer det gå bra. Var oerhört noga med att inte skuldbelägga den andra partnern inför barnen och tala om för dem att skilsmässan är absolut inte deras fel många barn speciellt yngre tar oftast på sig och tror att föräldrarna skiljer sig för barnet varit dumt mm. Du kan läsa här om hur man bör berätta för barn om skilsmässa: http://jonasgadeblogg.wordpress.com/2014/01/16/hur-berattar-man-for-barnen-om-skilsmassan-50-000-barn-far-uppleva-detta-per-ar/

Så vad gör man när gnistan har slocknat och det som finns kvar är vardagen, slentrianen och spydigheterna?
Man vill inte ens ta på människan som trots ett bra yttre känns lika upphetsande som en fryst kalkon?

TS skrev "Jag har en 14 åring och en 18 åring. Jag vill skiljas, inte min man. Vad säger jag till barnen?"

Idealet vore ju om Du och pappan berättade tillsammans om att ni ska separera och dessutom är beredda att svara på deras frågor om hur det blir med boende, skolor, umgänge intressen, släktingar, vänner och allt annat en ung människa kan tänkas behöva veta.

Summan av detta är att ni själva behöver reda ut dessa frågor innan ni pratar med barnen helst.

Hej! Jag ska flytta om en vecka. Ska berätta för mina barn som är 2 och 5 att vi ska separera men jag är livrädd för hur min son ska ta det. Han är snart fem. Jag vill säga det på ett bra sätt men vet inte hur....

Säg det som det är. T ex "Mamma och pappa ska bo i olika lägenheter. Du och lillebror (syster?) kommer bo hos oss båda två, turas om att bo hos oss. Nästa helg ska vi åka och titta på lägenheten där mamma (pappa?) ska bo."

Om han frågar varför så "mamma och pappa vill inte bo tillsammans längre. Ibland blir det så att mammor och pappor inte vill det". Och så dra upp något exempel med några av hans kompisar eller era släktingar som inte bor ihop längre (tänk efter lite så hittar du säkert massor i bekantskapskretsen som inte bor ihop med alla sina barn... det gjorde jag!).

Och blir han ledsen eller orolig så bekräfta hans känslor men säg samtidigt att det kommer bli bra!

Sedan beror ju mycket av vad du ska säga på hur du och din partner känner inför skilsmässan. Om ni är vänner, om någon är väldigt ledsen osv.

Och så försök få in det självklara men ändå viktiga. Föräldrar kan sluta älska varandra men aldrig sluta älska sina barn. Och det är inte hans eller syskonets fel att ni inte ska bo ihop längre.

Och det ÄR ingen katastrof att skiljas! Det är jobbigt och man blir (nästan alltid) ledsen men det går över och livet blir bra igen.