När är det dags att ge upp? hur blir man lycklig/nöjd

Det går inte. Du har många år till på dig,du är "bara" 36. Jag är 45 och har nyss avslutat andra misslyckade ED:n. Om man ger upp har man kastat bort alla år man försökt ju!! Och framtiden.

Tror det är svårt att döda hoppet, däremot låter det som du behöver hjälp att fokusera om då det låter som du hamnat i en alltför destruktiv situation, och då menar jag inte barnlösheten i sig som det du skriver att den hotar er ekonomi, relation och att avsaknaden av barn gör att alla dina livsval hittills känns meningslösa. Jag tycker det låter som du ska söka hjälp om du inte redan gjort det, hör med din klinik om dom har en kurator, eller vet någon dom rekommenderar som är van att jobba med ofrivillig barnlöshet. Går själv hos kuratorn på mitt sjukhus, vi har hållit på med (misslyckade) behandlingar i över två år nu, inklusive fyra missfall, och klart det börjar smyga sig in tankar på vad som händer om det faktiskt aldrig kommer fungera. Om vi sitter här om kanske ytterligare drygt ett eller två år och fortfarande inte har något barn. Vi ville ha barn innan dess, Vi har pengar att fortsätta försöka privat, och med hänsyn till min ålder har vi tid, men vet inte om vi kommer att orka, eller om det i så fall är värt det.

Att hävda att allt varit meningslöst om man "ger upp" innan man får det att funka tycker jag är fel. Någonstans kan man behöva dra en gräns och säga att man har fått nog. Att man försöker leva vidare är inte ett tecken på att man inte "sörjt på rktigt", finns väl ingen vid sina sinnens fulla bruk som skulle anklaga någon som förlorat en nära anhörig för att "aldrig ha älskat personen på riktigt" bara för att man inte blir tvångsinlagd på psyket. Jag tycker inte att det visar att man är mindre engagerad, mindre längtande, för att man inte "gör allt" för att få barn. Att ge upp drömmen som den ser ut nu är också en förutsättning för att kunna skapa något nytt, dvs du måste få sörja klart det värsta innan du fullt ut kan hitta ny glädje i annat. Även annat som kan ha koppling till barn, ex knyta nära relationer till syskonbarn, fosterhem, volontärarbete etc om det sulle kunna passa för dig, så småningom. Jag lever hellre med min man utan barn än förlorar honom pga att jag inte kan släppa taget om min barnlängtan, och det är inte säkert att båda i en relation har samma gräns. Ex skulle jag kunna tänka mig adoption, inte min man, och det är därför inget alternativ för oss. Sen är det inte så lätt att få adoptera som somliga verkar tro. Bara att titta på statistiken så inser man att antalet barn som finns tillgängliga för adoption till svenska par typ har halverats senaste åren.

Du skriver att du ifrågasätter dina livsval, att allt du valt har skett med målet att det ska kunna kombineras med mammarollen, som du nu kanske aldrig får gå in i. Jag förstår din smärta, men tycker det låter märkligt att du skulle valt allt enbart för att det passar med familjeliv, helt utan koppling till dina egna intressen i övrigt. Jag är heller ingen "karriärmänniska", men det är inte så att jag valt bort karriär till förmån för barn - jag hade aldirg velat göra karriär oavsett, och om vi inte får barn kommer jag antagligen att försöka jobba deltid ändå, eftersom min önskan att umgås med familj (nära och kära, vänner, syskon, föräldrarna etc) inte minskar bara för att min egen lilla familj bara består av mig och min man. Tvärtom kan jag rent krasst jobba ännu mindre, coh ha ännu mer fritid, eftersom vi har färre att försörja. Det är lättare för oss att flytta ut på landet om vi vill, vi har råd med större hus, sommarstuga, resor etc än vi skulle haft med barn, så det finns inget vi inte kan göra nu som vi drömde om att livet som föräldrar skulle bli. Annat än att vara just förälder. Känner du att du valt i motsats till ditt eget hjärta tidigare så tror jag det skulle vara bättre för dig, oavsett barn eller inte, att välja om. Tror heller inte att barnen tar skada av att du tar jobbet du trivs med, även om deras behov kompenserar att man kompromissar med sina egna val - det är i slutändan ditt liv och vilket barn vill höra att mamma eller pappa gett upp alla sina egna drömmar för deras skull?

Jag tror inte att barn är "meningen med livet", eller att man blir lyckligare av att vara förälder, finns väl en massa undersökningar på det där som knappast hjälper en själv, men som ändå bevisar poängen. Föräldrar hittar annat att vara olyckliga över. Att föräldrar finner lycka i sina barn är knappast konstigt, eller att saknaden efter barn är en källa till sorg, men det betyder inte att du inte skulle kunna finna mening och lycka någon annanstans, även om du samtidigt sörjer dina ofödda barn under ett helt liv. Det handlar inte om antingen eller. Inte heller är barn den magiska nyckeln till "lyckliga i resten av sina dagar" - par skiljer sig även efter att dom fått barn genom IVF.

Jag och min man fick inga barn. Vi bestämde att det får högst ta 4 år av vårt liv med ivf och vi höll oss till det.

Vi valde att inte heller adoptera. Livet utan barn har hittills varit lyckligt . Jag tänker att alla människor bär på livstrauman och sorg av mer eller mindre tyngd. Jag och min man ägnar mycket tid med varandra och vi planerar framtiden . Resor friluftsliv osv.. Jag älskar mitt liv och känner att det har mening, även om jag också bär på sorgen över att vi inte kunde bli föräldrar . Kram på dig.

Utan barn= ingen som helst mening leva vidare och 45 år i sjön. Så enkelt är det,ja förstår inte er som kan kasta bort allt och finna er i ett "liv" utan barn. Ni ville inte tillräckligt-då gör man ALLT... På ett sätt är jag avundsjuk på er att ni kan acceptera ett sånt öde,vi måste ha barn,maken hinner inte börja om med en fertil fru... Jag erbjöd honom för flera år sen,men han orkade inte.

Ja människor är olika helt enkelt. En del lägger alla ägg i samma korg. Andra ser att där en dörr stängs öppnas ett fönster.

Vi tänkte tvärtom att inte kasta bort hela vår " ungdom" på att kämpa med Ivf. Vi har vetat sen vi träffades att det kanske inte blir barn för oss, så med det i åtanke valde vi ett liv som känns meningsfullt för oss.. Dvs gå vidare.