Åt helvete med hela bonusfamiljelivet

Se till att föräldern ni är tillsammans med tar sitt ansvar, att han/hon förstår att alla måste få plats och komma till tals i frågor som berör dem samt inse från början att ni troligast har olika prioriteringar gällande vem som är viktigast till syvende och sist.. Sen är det en stor fördel om man har barn själv!
(Pappa (med son) som bor med ny kvinna som har en underbar dotter)

Tänk dig att du är 14-åringen, separerade föräldrar, ny bonusmamma. När du som ny sambo blir frustrerad, kliv in i hennes skor en stund. Så fort det är barn inblandade måste man lägga sina egna känslor lite i bakgrunden. Jag förstår att det är jobbigt när det gäller bonusbarn, med egna barn kommer det så att säga naturligt. Som förälder vill man göra allt för sina barn, så det är rätt naturligt att din sambo sätter barnet först, som sagt om du var 14 år skulle du väl vilja att din pappa prioriterade dig före en ny sambo? Men om du tycker det blir för mycket på din bekostnad måste ni sätta er ned och prata om saken.

Jag hoppas att "våran" bonus inte upplever bonuslivet som du gör. Mitt ex har en underbar tjej som är barnens bonus. Jag har förklarat för mina barn att bonus inte har några som helst skyldigheter att göra nåt för dem, allt hon gör för dem är en bonus, det har jag även sagt till henne.

Vår bonus ställer upp jättemycket för barnen, mitt ex och även mig, i utbyte gör jag vad jag kan för att ställa upp tillbaka. Bonus  har vuxna barn, jag ställer upp för dem när det behövs, här vänder vi ut och in på oss för att alla ska få sin tid i familjen, alla barnen ska ha rätt till lika mycket hjälp (åldrarna varierar mycket så behoven är ju helt olika) exet ska få sitt, bonus ska få sitt och jag mitt, alla är lika mycket värda. Bonus frågar vilka veckor jag ska ha semester så hon kan välja andra veckor för att barnen ska kunna vara hemma så mycket som möjligt under sommaren. Även om jag och exet har sista ordet juridiskt sett när det gäller barnen är bonus alltid med i diskussionen fram till det som bestäms (med andra ord bestämmer hon och jag hur det ska bli ).Jag är evigt tacksam för att vi har bonus i vårat liv. Idag är det min och bonus dag, vi ska i väg på äventyr tillsammans.

Åh, där kom  det igen. Jag skulle nog säga att många barn skulle må bra om de lärde sig tidigt att man prioriterar ingen eller alla i en familj, utifrån situationen självklart.
Att tidigt lära sig att man som barn också måste backa är en god kunskap att ha med sig i livet

Vi är så elaka föräldrar, så vi skjutsar endast bara om ingen alternativ finns. Min tonåring lärde sig tidigt att visst, ville han ha sällskap hem, då mötte någon upp honom. Men bilskjuts är ingen självklarhet. Även när vi under några år bodde så det var minimal med kollektivtrafik så var det buss, fötter eller cykel som gällde (kan väl tillägga att jag cyklar till arbetet året runt, sambon åker kollektivt till arbetet)

TS, hade min sambo betett sig som din sambo så hade vi inte varit sambos helt enkelt. Han hade två barn innan och han har sett till att jag varit delaktiv i det som påverkar mig, men inte ställt några krav på hur och när jag engagerat mig i hans barn, självklart skulle han inte acceptera att jag betedde mig otrevligt mot hans barn och att hans barn var otrevliga mot mig (men de är och varit trevliga, så det har inte varit något problem även om vi haft konflikter, de var inga änglar alla gånger som tonåringar, precis som alla andra tonåringar)

Nej aldrig en man med barn. Det är bara en belastning och inget positivt alls. Du får endast skyldigheter men inga rättigheter. Nej tack, till att vara någon annans hembiträde och få som tack att alltid bli prioriterad sist. Vill man ha det livet ska man välja styvfamiljslivet. Annars sök en man utan bagage!

Nä TS de flesta (som skriver här) har det inte bättre än du. Och det är nästan aldrig män som upplever bonuslivet som skit, för de förväntas inte ta något som helst ansvar som de inte själva tar på sig för sina bonusbarn.

Skiljer man sig får man ta för givet att man är själv ansvarig för sina barn den tiden man har dem oavsett om man skaffar en ny eller inte. De flesta nya tar då gärna en del av ansvaret, fixar och donar för att det ska bli så bra det går för alla.

För egen del gäller: mammas tid = mamma fixar (utom i undantagsfall, akuta för det mesta) pappas tid = pappa fixar. En 14 åring kan åka buss, cykla eller gå. Eller så får mamman boka med andra som barnet kan samåka med.
ER tid utan barn är ER tid. Anser jag.

Sen som sagt, med lite smidighet så löser man det mesta men som bonusförälder ska man inte alltid behöva stå tillbaka vare sig för barnet eller barnets mamma. Det är oerhört viktigt att de vuxnas behov också blir tillgodosedda.

Låter som om du hamnar i fällan "mannen som skaffade en ny för att ersätta mamman för han vill inte ta hand om ungarna helt själv". Det verkar vara vanligt.

Varför ska en fjortonåring behöva skjutsas? Kan inte hon eller han använda kollektivtrafiken?

Jag pratar inte om skjutsar hit och dit, jag menar prioritera i TID, att umgås med sitt barn och planera in semestrar etc ihop. Här har vi en pappa som verkar ställa upp för sitt barn även efter separationen, motsatsen brukar väl vara det vanliga här på fl? Då är det naturligtvis svårt med en sambo som känner sig åsidosatt, jag förstår båda sidor, men har man satt barn till världen har man ett ansvar. Naturligtvis ska man lära barnen att bli vuxna, har inte sagt ett ord om det.